Valborg

Firar ni valborg? Jag har inte alls förstått mig på det hela, men tydligen har många halvdag. Därför flyttade vi lektionerna till lite tidigare tider, och det var skönt så man inte kom hem så sent.

Hästarna har sett fina ut idag! Fantasi och Caramelle tävlar imorgon, och båda skötte sig fint. Idag har Harry gått sin första ”riktiga” lektion i grupp (förutom mitt första försök när han mest sprang baklänges…) Idag har han sett jättefin ut. Bakbenen är mer inunder kroppen nu, även om han fortfarande inte riktigt bjuder ordentligt. Han måste ”formas om” helt – framförallt ridas i en riktigt låg form. Han känns som om han är van att gå med hög nacke och utan rygg, och blir därmed svår att påverka.

Hoppas att han fortsätter åt rätt håll, för det är en riktigt fin häst! Det är dock en del jobb, och en balansgång mellan att lirka och truga, men också vara bestämd. Han har nämligen en förmåga att även testa gränserna lite. Inga stora saker, men det gäller att hålla efter honom lite. Det kan vara konstiga saker, som att inte vilja gå in genom en dörr för att det inte passar honom just då! Fast på det stora hela är han väldigt snäll och vänlig.
11156300_10153305613362704_1970828500962322975_n

På bättringsvägen

Inte helt frisk än, men jag mår bättre i alla fall. Har dock försökt hålla nere tempot, och i mitt fall betyder det att jag bara ridit två hästar trots att det är onsdag och min ”rid-dag” eftersom jag inte har lektioner på kvällen. Harry och Anea kände jag dock att jag var tvungen att rida. Harry gör lite framsteg, men det är fortfarande lite segt på något vis. Jag hoppas det ger sig snart. Han testar lite gränser också och har en del idéer, så den ”perfekta” lektionshästen vet jag inte om han någonsin blir? Men skam den som ger sig.

Anea känns trött och jag vet inte om det är någon slags vår-trötthet som har drabbat henne. Väldigt synd eftersom hon har varit SÅ fin ett tag och utvecklats massor. Tanken är ju att tävla på lördag men jag vet knappt om det är någon idé. Nästa start är inte förrän i början av juni, och därför känns det viktigt att komma iväg i helgen. Så kan hon ju slappa en hel månad sedan om hon behöver… Å andra sidan har ju senaste  två starterna gått över förväntan, så man behöver kanske inte deppa om det inte blir något denna helg. En sak är säker, den hästen är ingen ”tävlingsmaskin”… Jag kan bli förundrad över hur vissa kan starta sina hästar över 20 ggr på en säsong. Knappt att jag får ihop 10 starter. Hon behöver mycket återhämtning och pauser, och åka på meeting vet jag inte ens om det skulle vara lönt. Kanske med start typ fre, sön och jogga en dag emellan i så fall. Det vore kul att prova, men jag vet inte om det ”lönar” sig att tävla henne flera dagar i rad – jag tror hon skulle bli mer spänd dag två faktiskt.

Sammanfattningsvis: bra att jag är lite piggare, men lite deppigt att hästen inte känns helt 100. Imorgon skrittar jag bara ut och på fredag tar jag beslut om det blir start eller ej.
DSC_1680

Lite paradoxalt

Det här är en lurig grej man kan fundera på. Jag anser att en häst ska vara så känslig för hjälperna som möjligt, vilket innebär att den måste lyssna på snabba signaler och inte på ”håll emot och kläm”.

Men samtidigt har jag lagt märke till att det finns hästar som är känsliga på ”fel sätt”. Och vad menar jag då? Jag menar inte hästar med nerv som är lite tittiga, utan jag menar hästar som kanske är lite fel ridna (i mitt tycke).  Dessa hästar har ”lurat” sin ryttare genom att utnyttja sin känslighet MOT ryttaren. Ryttaren säger att man måste vara jättelätt i handen och sitter med benen rakt ut – typ.

Jag vill ha en häst som är känslig för mina signaler, men den måste ändå ”tåla” att jag inverkar. En häst som t.ex. svarar upp mot skänkeln / spänner sig istället för att gå fram, kan få ryttaren att sluta rida med benen. Det är i mina ögon något negativt, för då har inte skänkelsignalen gett rätt effekt, utan hästen har bara fått sin ryttare att ”sluta rida”.

Jag vill ha en lätt kontakt med munnen och det är inte meningen att man ska dra ihop sin häst. Men om hästen drar i mig (när jag har handen stilla) och jag då släpper, för att ”hästen är känslig i munnen” så kan det till slut resultera i att du har en häst som inte går framåt när du har kontakt med tygeln.

Det här handlar ju om den där svåra ryttarkänslan, som är omöjlig att förklara! Hur ska man veta när man ska driva och när man ska släppa skänkeln? Det handlar ju bara om att öva. Men det jag vill poängtera här är att vi vill bibehålla en positiv känslighet hos hästen, inte att den ”utnyttjar” sin känslighet för att undvika ryttarens hjälper. En häst som spänner sig mot skänkeln eller slutar att gå framåt när man håller kontakt med bettet blir svår att påverka och rida ”mellan hjälperna”.

Mitt hästliv – del tre

När jag slutade gymnasiet så ville jag absolut åka utomlands och jobba med hästar. Det var inte så svårt att välja Tyskland. Dels är ju Tyskland ”känt” för att vara ett dressyr-mecka, och förutom det så är även techno stort där. Alltså kunde jag förena nytta med nöje – jobba i stall i veckorna, och gå på rave på helgerna. Det bästa av två världar med andra ord!

Jag och min kompis Sarah packade våra väskor och flyttade ner ett år. Vi bodde i en liten ”by” som hette Leezen (mellan Hamburg och Lübeck). I det här huset bodde vi, på ovanvåningen. Vi hade en liten lägenhet med pyttekök, ett rum och ett vardagsrum (där jag sov). Jobbet hittade vi i en annons i Ridsport.

DSC_6552Vi jobbade åt en kvinna som hette Karin Lührs (hon gifte sig medan vi var där och bytte namn till Kunert). Hon red på GP-nivå och hade hästar i träning samt inackorderingar som hon också hjälpte med träning / ridning. Det fanns 13 hästar i stallet. (Bilden nedan). Det här med att det är så hårt att jobba utomlands drabbade inte oss. Vi var två st på 13 hästar som skulle in / ut och fodras, samt serva Karin med hästar och rida själva. Vi behövde dock inte mocka! Ja, ni hur ju själva – rena lyxjobbet. Tur var väl det, jag tror inte jag hade varit mogen för att jobba på en stor anläggning där man försvinner i mängden och måste sova i en box typ. Det här var familjärt och trevligt på något vis.
DSC_6554Karin var mycket stolt över att hästarna gick ute varje dag, och på gräs dessutom! Jag och Sarah fattade inte vad som var så speciellt med det? Nu efteråt begriper man ju lite mer… Den ”hårda”, tyska ridningen såg vi heller inget av. (Om den nu finns?). Jag tror vi hade en himla tur som hamnade i rätt sorts stall.
DSC_6558Vi hjälpte Karin att rida fram hästar åt henne, och vi fick lektioner. Jag minns det som att hon var generös med hjälp, vi lärde oss mycket. Det var en ny värld kan man säga! Vi trodde vi kunde rida, men det kunde vi verkligen inte. (Detta kommer upprepas längre fram, varje gång jag hamnade på nytt jobb – men det här var värsta käftsmällen.) T.ex. kunde jag inte fatta galopp på hennes hästar i början. Man kan ju i efterhand gissa att någon gjorde för stora hjälper… (Tänk nu på tidigare inlägg och vad jag hade ridit för andra hästar, till stor del.)
DSC_6555Bilden ovan är en av de hästar jag red mest, Hopkins. Minns honom som flegmatisk och ganska svår. Det tyckte i och för sig chefen också. Men när jag ser den här bilden och hans höga bakdel så förstår man kanske att han hade lite svårt att sätta inunder sig pga sin exteriör! Kommer också ihåg att han gillade att äta bananskal.
DSC_6557 DSC_6560Här är två ridbilder (tyvärr usel kvalitet). Första bilden är jag och Hopkins. Den andra hästen heter Primula (något förböjd…).  Det första Karin gjorde var att korta våra stigläder ca 3-4 hål (!). Vi trodde att dressyr gick ut på att ha så långa läder som möjligt. Idag håller jag verkligen med om att det är dumheter, och att man bör kunna ha lite vinkel i knät för att ta upp hästens rörelser. Karins filosofi var dock att ”över-korrigera” saker, så hon kortade lädren rejält först, för att sedan sänka dem en bit efter ett tag igen. Tyvärr är det mycket av ridningen som jag inte minns alls. Vad hade hon för system? Jag var inte alls duktig när jag åkte dit, inte särskilt ”mottaglig” och kommer inte ihåg så mycket som jag önskar. Säkert lärde jag mig massor, men jag kan inte sätta ord på det idag.DSC_6561Här är Karin och Primula på en tävling. En av arbetsuppgifterna var att åka med som hästskötare. På min första tävling minns jag att jag ledde hästen på en gräsmatta och rakt ner i en grop jag inte såg. Jag hade aldrig knoppat eller satt på ett kandar. När Karin sa ”give the horse a shower” dagen före tävling, så fattar jag nu att jag skulle ha schamponerat den, men jag duschade bara av den. Alltså, ni hör ju! Jag hade blivit galen på mig själv. Som sagt – tur att mitt första jobb var rätt kravlöst trots allt. På ett annat ställe hade jag fått mig en avhyvling tror jag! Vi var ju värsta skogsmullarna.

Jag önskar att jag hade haft lite bättre minne, men jag var nog lite förvirrad i största allmänhet i den där åldern. Jag hade bestämt mig för hästar, men var ändå inte super-dedikerad utan hade mycket annat i huvudet också. Hade varit intressant att åka dit idag när man kan lite mer. Det kanske man borde göra?! (När jag nu ska hinna det?).

Hur som helst. Tyskland var bra, roligt och nyttigt. Vi hade tur att hitta ett trevligt ställe där vi fick plats båda två. Det var första och enda jobbet jag sökte direkt efter skolan. Vi kom dit i våra Graninge-stövlar, och åkte hem med våra första, riktiga dressyrstövlar. (På den tiden utan ett förlåtande blixtlås!)

Honung och citron

Som jag förutspådde så blir det faktiskt en dag hemma. Jag hade tänkt att jag skulle skritta ut Anea åtminstone, men nu har jag tagit mitt förnuft till fånga och går ”all in” med min förkylning. Jag lyckades få tag i hjälp till min del av mockningen också. Jag och min stalltjej delar på mockningen, jag tycker det är för mycket att mocka 15 boxar själv utom i undantagsfall. Hästarna får klara sig utan mig en dag, jorden går nog inte under för det. Harry får en promenad och Anea får vila en dag till. Hon kändes ju faktiskt lite trött i helgen, så det gör kanske inget. Egentligen har jag tävling även nu på lördag, men om jag inte hinner bli frisk eller träna till den så får jag väl bita i det sura äpplet och stryka mig. Tråkigt om det blir så, för sedan är det långt till nästa tillfälle (en månad ungefär).

Jag hatar att missa en dag av ”mitt liv”, vilket ju är ett gott tecken på att det man gör är roligt. Men jag kan ju erkänna att en stor del också handlar om kontrollbehov. Har dock accepterat läget nu och det är ju ganska skönt också med en dag utan ”måsten”. Jag kan läsa deckare istället, det är väl det närmsta man kan komma en ”hobby”. Älskar, av någon konstig anledning, att läsa om mord.
DSC_6551                                       Får proppa i mig honung och citron idag.

Självömkan

Jag är tydligen alltid sjuk ”hela våren” – i alla fall de senaste tre åren. Förra året hade jag ont i öronen i flera månader. Nu har jag varit förkyld till och från i flera veckor. Det gör mig arg och deprimerad. Jag känner mig värdelös när jag inte orkar allt jag vill. Jag vet att det kanske är överdrivet, men jag blir lite ledsen när jag inte orkar ta tag i allt jag vill och borde göra. Vila är inte min grej. (Det är såklart därför jag inte blir frisk.) Men om man driver eget stannar man inte hemma för att man har lite ont i halsen eller snuva. Och mina förkylningar är så listiga att de flyttar omkring lite, så jag blir sjuk på ”olika ställen” men jag orkar oftast jobba nästan hela tiden. Om jag inte är helt däckad så har jag inte samvete att vara hemma. Jag VET att den där tävlingen igår kanske inte var det bästa, men jag mådde liksom okej ”i kroppen”. Bara det att nu har jag hosta och har tappat rösten. Vilket faktiskt gör att jag kanske inte kan jobba imorgon (förutom att sköta stallet då…). Det kan hända att det blir vikarie imorgon. Hade nästan tänkt ställa in dagens kurs, men det skulle kosta 5600 kr i förlorade intäkter. Ja, ni förstår kanske att man hellre biter ihop.

Jag älskar att driva eget, men det här är nackdelen, helt klart. Extra surt är det när det är vår och solen skiner, och jag liksom är ”pigg i huvudet” och jättemotiverad att ta tag i massa nya projekt – och så kan jag inte det. Jag hoppas det här går över snart!
DSC_6329Ett av vårens projekt. Dessa måste ut i växthuset snart. Inte livsviktigt kanske, men ändå en av de saker som ”står på listan”…

Gårdagens tävling

Lite mer om tävlingen igår. Vi var på Dressage Club igår och startade MsvA. Jag tror Anea är lite trött i kroppen, för hon kändes faktiskt inte särskilt bra när jag red fram. Hon blir för kort i halsen och med bakbenen på efterkälken. Det är alltid svårt att veta med henne om jag ska ta den mjuka vägen eller om jag ska vara lite ”tuffare” (och med det menar jag ställa krav). Nu valde jag att ”provocera” henne lite, för jag tänkte att om jag inte tar det på framridningen har jag inga marginaler på banan. Tyvärr tror jag att jag var på henne lite för mycket, så hon blev mer spänd. Efter en skrittpaus blev det ändå något bättre med mycket övergångar. När hon känns som igår får jag inte riktigt kontakt, hon kryper in med nosen och då kan jag inte heller kontrollera bogarna. Bytena har känts sämre den här veckan också, och jag vet inte varför. (Det är därför jag undrar om hon är trött.)

Sedan är det ju så, att hon har utvecklats enormt, och då letar jag ju hela tiden efter ”den” känslan – självklart kan hon inte maxa alla dagar (fast man vill ju gärna det på tävling…)!

Hur som helst. Lite bättre ordning innan jag skulle in på banan. Nästa krux är att tävlingen var ute, vilket brukar vara svårare för oss. Mycket riktigt blev hon spänd och mot skänkeln. Känns som om hon får punka och tappar spänsten för att hon blir lite tittig. Travprogrammet kändes därmed tungt, inte självbärig alls och jag fick rida alldeles för mycket med benen. Men, lägstanivån har höjts. Jag har sett det på film nu och det jag känner syns knappt. Och det är ju väldigt positivt!  Galoppen kändes bättre än på framridningen. Jag skärpte till mig och bytena var faktiskt bättre nu. Inga missar, mer än att något byte var lite kort och piruetterna stora (men jämna). Skritten var lite kort och jag ryggade ett steg för mycket, men annars var det ändå en ganska jämn ritt. och även om hon var spänd i början så är hon lydig hela tiden.

Så kontentan är: inte jättebra känsla, men bra att jag kunde rätta till en del av mina misstag. Bra att traven ser bättre ut än den känns. Bra tävling för att vara ute. Resultat 63,915%. Och det är helt okej, men jag inser ju att jag har höjt min ribba och vill komma upp till 65% snart. Det borde gå snart! Att bli placerad 4:a på det resultatet tycker jag kanske känns lite konstigt, men jag misstänker att min häst inte var den enda som var tittig igår. Självklart är det ändå roligt att komma hem med rosett! Det ”knäppa” är att en annan gång hamnar man utanför placering fast man har bättre resultat – men så är det ju med dressyr.

Nu ska jag se om jag tar mig igenom dagen. Jag har dagläger och den där förkylningen har nu gjort att jag i princip har tappat rösten. Känns jobbigt, minst sagt.
DSC_6533