Det här är en lurig grej man kan fundera på. Jag anser att en häst ska vara så känslig för hjälperna som möjligt, vilket innebär att den måste lyssna på snabba signaler och inte på ”håll emot och kläm”.
Men samtidigt har jag lagt märke till att det finns hästar som är känsliga på ”fel sätt”. Och vad menar jag då? Jag menar inte hästar med nerv som är lite tittiga, utan jag menar hästar som kanske är lite fel ridna (i mitt tycke). Dessa hästar har ”lurat” sin ryttare genom att utnyttja sin känslighet MOT ryttaren. Ryttaren säger att man måste vara jättelätt i handen och sitter med benen rakt ut – typ.
Jag vill ha en häst som är känslig för mina signaler, men den måste ändå ”tåla” att jag inverkar. En häst som t.ex. svarar upp mot skänkeln / spänner sig istället för att gå fram, kan få ryttaren att sluta rida med benen. Det är i mina ögon något negativt, för då har inte skänkelsignalen gett rätt effekt, utan hästen har bara fått sin ryttare att ”sluta rida”.
Jag vill ha en lätt kontakt med munnen och det är inte meningen att man ska dra ihop sin häst. Men om hästen drar i mig (när jag har handen stilla) och jag då släpper, för att ”hästen är känslig i munnen” så kan det till slut resultera i att du har en häst som inte går framåt när du har kontakt med tygeln.
Det här handlar ju om den där svåra ryttarkänslan, som är omöjlig att förklara! Hur ska man veta när man ska driva och när man ska släppa skänkeln? Det handlar ju bara om att öva. Men det jag vill poängtera här är att vi vill bibehålla en positiv känslighet hos hästen, inte att den ”utnyttjar” sin känslighet för att undvika ryttarens hjälper. En häst som spänner sig mot skänkeln eller slutar att gå framåt när man håller kontakt med bettet blir svår att påverka och rida ”mellan hjälperna”.
Inga svar