Ofrivillig ”semester”

Jag tror att de flesta har sett vad som har hänt, men skriver ett inlägg också. Man ska verkligen inte säga saker som att ”jag har aldrig brutit något”, och på något vis har jag känt på mig att den dagen måste komma förr eller senare när man har jobbat med hästar hela livet. Så här sitter jag nu med en bruten fotled… Men det kunde ha varit en bruten rygg eller nacke, så jag känner inte riktigt att jag kan klaga. Dessutom var det till viss del självförvållat, men det är ju ingen idé att anklaga sig själv heller…

Jag brukar vara försiktig av mig, men den här gången gjorde jag en missbedömning och red ut i blåsten på en häst som hade vilat dagen innan. Jag hade knappt hunnit ta tyglarna innan det kom en klunga med cyklister förbi-swishandes på vägen (jag var på åkern). Jag hann tänka att det skulle gå åt helvete, men jag trodde kanske mer på endast en snabb galopp. Nu följdes detta av en bockserie, och jag är förvånad över hur länge jag trots allt satt kvar. Jag tror dock att jag halvt och halvt hoppade av med flit till slut, för jag insåg att det aldrig skulle gå väl. Därför tror jag att jag landade på foten, men hade jag inte tagit mig av lite på egen hand så hade jag lika bra kunnat landa på huvudet. Tur i oturen osv…

Jag kan inte påstå att det gjorde så ont, men reflexen var att direkt öppna stöveln (tack för dragkedjan!!) och jag fattade direkt att jag hade brutit foten, eftersom vristen i princip ramlade ut ur stöveln… På något vis lyckades jag faktiskt lägga foten rätt igen själv, och det var nog också tur, för det tog ca 40 min för en ambulans att komma, och ytterligare 40 min in till Danderyd. Klokt beslut att ta en ambulans i alla fall (det ska mycket till), för då fick jag ju smärtlindring. Dessutom vågade jag inte röra mig ur fläcken!

Jag trodde nog att vi skulle gipsa och sedan åka hem, men så lätt var det visst inte, utan jag har fått operera foten igår och stanna tills idag. (Ramlade av söndag och idag är det tisdag.) Gips i sex veckor, kryckor i ca 11 veckor… Egentligen ingen ridning på 6 månader, fast jag tror att läkarna fattade att det nog inte kommer bli så om jag får bestämma. Jag fattar att jag ska ta det lugnt, och vara försiktig, men jag får ju se hur det känns. När de hörde att detta var mitt jobb lät de liksom lite snällare. Sedan kanske rida = skritta utan stigbyglar i början, inte galopp i lätt sits. Och jag undanber mig förmaningar, jag får se hur jag mår framöver och bedöma det när jag börjar bli bättre.

Operationen verkar ha gått bra och jag har faktiskt inte ont. Får visserligen smärtlindring, men i huvudsak ska jag klara mig på alvedon, och morfin har jag bara till nödfall. Ska göra små övningar för benet redan nu och får nudda med foten i marken men inte belasta förstås.

Jag kommer försöka organisera allt så gott jag kan och återkommer med det så småningom. Ska försöka att inte bli bitter men längtar såklart redan upp i sadeln. Samtidigt tror jag att jag egentligen är i behov av en paus efter många års jobb, men det kanske hade varit roligare med en frivillig paus! Håll tummarna för att jag är på benen så snabbt det går…!

Och TACK till alla som har hört av sig och erbjudit hjälp osv! Ni är guld värda!