Tysklandsresan

I helgen var jag i Tyskland och hälsade på hos mitt allra första hästjobb. Jag åkte med min kompis Sarah, som jag jobbade och bodde ihop med där under ca ett år. Vi gick gymnasiet ihop så vi har känt varandra ett tag vid det här laget! Det var så himla kul att prata gamla minnen och göra en ”tidsresa”. Faktum är att stallet och gården såg i princip likadan ut som för 20 år sedan. Människorna var sig också förvånansvärt lika! Karin (vår chef där) och hennes pappa firade gårdens 50-årsjubileum. Pappan är nu 93 år och han såg också nästan ut som förut, samma – eller i alla fall likadana – kläder till och med (en gubbkeps och en tweedrock, som han alltid hade i stallet också när han kom dit för att köra sin häst).

Vi åkte bil och båt ner. Ganska smidigt ändå måste jag säga. (Kanske för att Sarah körde..?!) Vi körde till Göteborg och sedan åt vi middag och sov på båten, framme fredag morgon och så en timmes bilfärd till byn där vi bodde. Lite jobbigt bara att vi kom fram fyra minuter innan incheckningen till båten stängde… Vet inte varför det tog så lång tid att köra, vi hade ändå marginal.

På fredagen var det lunch och mingel i ridhuset. Karin höll ett ganska långt tal (på tyska förstås) och visade gamla bilder. Jag är väldigt nöjd med att jag kunde hänga med nästan hela tiden, inte ordagrant, men jag förstår sammanhanget i alla fall. Prata däremot går inte, mer än att jag klarar att beställa mat och betala en nota. På kvällen var det middag i ett lite mindre sällskap än på dagen. Vi bodde kvar i byn där stallet ligger, och när vi ändå var på plats så stannade vi ett natt extra. Det var bra, för på lördagen red hon några hästar så vi kunde passa på att titta på. Jag har alltid tänkt att det vore kul att se nu med ”nya” ögon. När jag kom dit som 20-åring så visste jag ju ingenting om dressyr i princip, och jag minns inte så mycket egentligen. Men det var / är mjuk ridning, inte så mycket press (som jag tyvärr upplever från många GP-ryttare) och en god, balanserad sits. Jag fick nog med mig en jättebra grund därifrån, även kring horsemanship och varierad träning. Vi red ut, använde cavaletti etc i träningen. Och det var verkligen inget bling eller fokus på prylar… Stallet ser som sagt nästan likadant ut och utrustningen använder man tills det går sönder!

Lördag kväll tillbringade vi i Lübeck där vi åt middag och tittade på fina hus. Det är en konstig känsla när man känner igen sig fläckvis på en plats, men ändå är det som om man aldrig varit där. Allt på resan var ju välbekant, men det var ju hemskt länge sedan vi var där! Landskapet var väldigt fint faktiskt, mycket mer grönt och lummigt än jag minns det. Byn där vi bodde kändes större, men det hade nog tillkommit en hel del hus.

Jag är jätteglad att vi kom iväg! Dels var det kul att resa med Sarah, och att träffa alla igen. Men det var också en bra påminnelse för mig om vad jag har gjort sedan dess. När vi kom dit hade jag aldrig ens tränsat med ett kandar… Där fick jag idén om att jag skulle kunna starta St Georges – vilket då kändes orimligt. Men faktum är att jag har kommit ännu längre än jag trodde. Jag är så glad att jag höll fast vid mina drömmar, och det tänker jag fortsätta med!