Idag har Mackan lämnat oss och är nu i hästhimlen. Som jag skrivit tidigare hade han pålagringar i bakknäna, och efter behandlingen var han t.o.m. sämre. Tydligen kan de gå med detta ganska länge, tills det en dag tar tvärstopp. Han var 17 år, inte supergammal, men ändå tillräckligt för att jag skulle känna att det inte är värt att försöka – i samråd med veterinären såklart.
Det är hemskt att kunna ha makten att styra över liv och död. Inte hade han så ont att han ”led” (han galopperade glatt i hagen sista dagarna), men som ridhäst skulle det inte gå mer. Jag vet ju att man måste vara rationell, och att ta bort dem går väldigt snabbt. Det är ju inte så att han har vetat vad som väntar och hunnit oroa sig över den saken. Men det känns ändå jobbigt!
Jag är i alla fall glad över den tiden vi hade. Han kom till mig av en slump, och gjorde (trots sin exteriör med sänkt rygg) ett fantastiskt jobb. Mer lojal och arbetsvillig häst får man leta efter. Tack, älskade häst, för att jag fick ha dig till låns!
Alla bilder kan man inte lyckas med. <3
Ett svar
❤️