Så håller jag lektionshästarna motiverade

(Inlägget är publicerat 2018, men vissa saker man man återanvända!)

För att få glada och hållbara hästar så krävs det variation i arbetet, och gärna ridning på olika typer av underlag. Med en egen häst är det lättare att planera veckans ridpass, men jag försöker att ha det här i bakhuvudet även med mina lektionshästar. Nu har ju jag lyxen att driva min egen verksamhet och det innebär att jag själv väljer om jag vill maxa intäkterna och låta hästarna gå mer, eller om jag prioriterar att de ska gå ”lagom” och må bra. Jag håller generellt ett lite högre tempo på lektionerna (och med högre krav) än på en ridskola, så de kan inte gå lika mycket av den anledningen. Mina hästar ”sparar” sig sällan på lektionerna genom att t.ex. gå med nybörjare. Men bortsett från den fysiska belastningen att gå flera pass om dagen så tycker jag att den psykiska faktorn är minst lika viktig – och den pratar man inte lika mycket om tycker jag. Att gå flera pass om dagen i ridhus med olika ryttare tror jag gör att många hästar stänger av lite, och jag vill inte ha avstängda hästar!

Därför försöker jag variera arbetet så mycket som möjligt. Många ridpass börjar eller slutar ute när vädret tillåter. Svårt på vintern förstås, men annars skrittar vi nästan alltid fram eller av ute. Då får hästarna bättre bjudning och variation på underlaget, samt att de blir tryggare när de rids i olika miljöer. Jag försöker också få in ca en uteritt varje vecka, i den mån jag kan. Några elever rider ut ibland, och jag kan också välja att göra några pass ute istället för att ”rida igenom” hästarna inomhus.

En annan viktig faktor för mig är att gärna ha någon ryttare på varje häst som rider den hästen lite mer regelbundet (i den mån det går) – så att häst och ryttare lär känna varandra. Jag rider även alla hästar själv (med målet ca en gång i veckan – ibland blir det mer, ibland mindre). Dels vill jag känna status på hästarna, men jag kan också jobba loss en del spänningar och snedheter innan de blir befästa. Hästar som går med mycket spänningar är sällan glada hästar. Ibland tycker jag att det blir för många ridpass om jag ska rida utöver veckans lektioner, och då väljer jag kanske att tömköra eller arbete vid hand som ett komplement. Då blir det variation och hästen slipper även sadel den dagen.

Jag försöker också göra olika typer av övningar (men med en röd tråd), och avsluta när hästarna har gjort något bra istället för att nöta länge. Ibland lägger jag in markarbete för att få mer variation i dressyrjobbet. (Jag vet – den här terminen har jag varit dålig på det såhär långt.. Det kommer!)

Andra viktiga saker för att hålla hästarna glada är att utrustningen passar, och att de vid behov får hjälp av veterinär, kiropraktor etc. Jag stämmer hellre i bäcken än att jag väntar på att det ska bli ”katastrof”. Jag försöker också vara noga med att fördela arbetet under veckan hyfsat jämnt. Ibland blir det lite svårt, och i vissa fall har jag faktiskt hellre flyttat elever till andra tider, vilket kan betyda att någon rider privat på dagtid istället för sin tid i grupp. Det är inte alltför ofta, och det gör att jag själv får jobba lite extra, men jag gör hellre det om det passar i hästens vecko-schema. Och jag är väldigt tacksam över att jag har flexibla elever som har förståelse för detta. Det ger trots allt mer kvalitet åt alla i slutändan!

Att lära sig av sina misstag

Den här bilden kom upp på FB idag, och den påminde mig om när jag själv var med om ungefär samma sak. Efter den händelsen är jag extremt noga med att dra sadelgjorden… Jag tycker i och för sig att det är viktigt för att sadeln inte ska börja ligga snett under ridpassets gång – det är inte så sannolikt att ni skulle åka runt med sadel och allt på en dressyrlektion tror jag, men ändå. 😉
I mitt fall var det när jag praktiserade i ett islandshäst-stall, vilket jag i och för sig kommer skylla lite på nu. De sadlar nämligen längre bak och sadelgjorden hamnar mer mitt under magen (det var i alla fall så där). En islandshäst är också ganska rund. Jag hade missat att dra gjorden lite extra och mitt under en uteritt så gled sadeln runt och jag hängde kvar en stund, men ramlade såklart av – i en vattenpöl. Hästen sprang hem utan mig med sadeln under magen och den var såklart helt nedstänkt av lera. Inte så roligt just då i alla fall…

Och då kom jag att tänka på den här rubriken – att lära sig av sina misstag. Alla gör ju inte det, men att man drar lärdom av de fel man gör tyder i alla fall på ett visst mått av intelligens tror jag. Ibland kanske man till och med kan lyssna på någon med mer erfarenhet och slippa göra misstaget själv! Här kommer vi in mycket på säkerhet med häst, för det är framförallt de misstagen jag kommer ihåg, eftersom det faktiskt kunde ha gått så mycket värre. Det är dock svårt att helgardera sig när man håller på med djur (blev trampad på foten senast igår – men klok som jag är hade jag stålhätta i alla fall).

Här är några andra incidenter jag har varit med om – och inte tänker göra om.

Det här var en väldigt känslig häst kan jag säga, men det var också otippat att han skulle bli rädd för ”ingenting”. Jag skrittade på lång tygel och skulle ta på mig ridhandskarna i farten, dvs inte så bra fokus från min sida. Han blev rädd för ljudet av kardborren på men handske (!) och stack all världens väg – genom ett elstängsel – med mig på ryggen. Den här gången satt jag visserligen kvar, men det var inte så kul. Kommer inte att glömma detta.
Lärdom: var fokuserad på hästen, samt se till att ha dina prylar i ordning innan du sitter upp.

Jag åker ofta ensam med hästen och det tycker jag att man ”ska” kunna göra med en rutinerad häst. Den här gången åkte jag dock utan bom bakom. Jag vet inte varför, det minns jag inte. Men det var bland det dummaste jag gjort, även med en snäll häst. När jag måste lasta ur själv knäpper jag loss hästen innan jag öppnar luckan. Just den här gången lyckades dock hästen sno runt i släpet (fråga mig inte hur) och tog sig ut på något vis samtidigt som jag fällde ner luckan, vilket resulterade i att jag i princip fick luckan halvt på mig. Det gick bra, men det hade kunnat gå riktigt illa. Vet inte alls hur dum jag var den gången?
Lärdom: Åk ALDRIG utan bommen bak, oavsett om du är själv eller inte. Den är där av en anledning!

Det här var ju tyvärr inte ens länge sedan, men tydligen kan man göra dumheter även som rutinerad. Nu syftar jag på min avramling i somras. Alla kan ramla av en häst såklart, men i det här fallet så red jag ut på en häst när det blåste rejält (typiskt ”knäpp”-väder för en häst), plus att han hade vilat dagen innan. Till saken hör att han dessutom inte var en häst lämpad för uteritt. Egentligen visste jag ju allt detta, men struntade i det och chansade, varpå jag bröt foten. Det hade jag såklart kunnat undvika om jag hade lyssnat lite på mig själv innan, eller snarare inte varit lite styv i korken.
Lärdom: Läs av situationen på förhand, chansa inte och ta hellre det säkra före det osäkra.

Det finns säkert massa andra saker som man kan fylla på med här. Bara en sådan sak som att alltid leda med handskar – den lärdomen kan göra ganska ont ifall man glömmer bort det.
I själva ridningen gör vi misstag hela tiden, och en del saker är givetvis sådant som upprepar sig – typ att man blir för hård i handen fast man vet att man inte ska, etc. Det viktiga med ridningen tror jag är att analysera vad man gjorde, varför, hur blev resultatet och vad kan jag förbättra till nästa gång? Vi gör såklart massa fel när vi rider, men så länge man försöker lära sig även av det, så kan man komma vidare. I ridningen behöver man dock ofta repetera och få in det ”i kroppen” vilket är en annan typ av lärande som tar tid. Berättelserna ovan är ju mer konkreta exempel på saker man faktiskt inte behöver göra mer än en gång!

Fyll gärna på i kommentarsfältet om du har något eget, dåligt exempel att dela med dig av. 😉

Några små tips på vägen mot att bli en bättre ryttare (eller hästmänniska)

Ridpasset ”börjar i boxen”
Det här har jag skrivit om förut, och säkert tjatat om till er som rider här också, men det här är viktigt att tänka på. Hästarna läser av oss så fort vi ”säger hej” och jag är ganska säker på att vår inställning och hur vi beter oss redan i boxen också kommer att spegla ridpasset. En del av ridningen handlar endast om ridteknik och utförande, men den viktigaste delen av ridningen är känslan. Om du är arg, stressad eller osäker / ouppmärksam så kommer hästen också att märka det redan när du gör i ordning den. Om man är rädd kommer detta också märkas, och har du en häst som själv är osäker kan det bli ett problem eftersom vi behöver axla ledarrollen. Rädsla är ett kapitel för sig som kanske är svårt att påverka och där gäller det att ha rätt häst och rätt instruktör. Däremot finns det många andra saker vi själva kan vara medvetna om och ta ansvar för, t.ex. att vi har tillräckligt med tid och att vi verkligen fokuserar på hästen / uppgiften, samt att man är noggrann med sitt ledarskap. De flesta hästar är snälla, men de är ju ändå smarta nog att inte göra mer än nödvändigt. Jag ser ofta hur ryttare leder sina hästar fel / oengagerat och utan kommunikation med hästen. Om man inte har det med sig från start så kan man inte heller begära att hästen ska vara intresserad, lydig eller bjuda framåt när vi sedan sitter upp…

Mer om ledarskap
Jag tänker att ledarskap handlar om att vara tydlig och konsekvent i syfte att få en häst som är trygg och vet vad den ska förvänta sig. Det är jättesvårt, eftersom vi ibland kanske låter känslorna ta över och då kan det vara svårt att vara konsekvent. Om man själv känner att man inte behärskar uppgiften och känner sig frustrerad så går det också ut över hästen. Det händer nog oss alla, men då gäller det att ta ett steg tillbaka och analysera sig själv i den situationen.
Det är viktigt att inte tro att ledarskap handlar om att få hästen att ”lyda till varje pris” eller att vi ska vara hårda mot hästarna. Däremot kan en missriktad vilja att vara alltför försiktig leda till att hästen tar över, blir osäker och stressad och faktiskt mår sämre än om vi är tydliga – men schyssta och rättvisa mot våra djur.

Att inte rida ”på rutin”
Utan att bli alltför teoretisk är det viktigt att som ryttare ha en grund och en plan för ridningen. Att bara rida med ridhandboken i bakhuvudet blir dock inte bra, eftersom det också kräver en stor dos känsla och inlevelseförmåga att rida – dessutom är alla hästar och ridpass olika! En mix av teoretisk kunskap och att öva upp sin känsla (med hjälp av rätt häst / instruktör) är det bästa. Det jag vill belysa här är dock att det är viktigt att själv analysera sin hjälpgivning och inte bara ”rida på rutin”. Om du har kommit en bit på vägen kanske du vet ungefär hur det ”ska kännas” och så letar du efter det lite planlöst. Jag har själv ridit så, och det händer att jag halkar dit ibland igen, men det är viktigt att du har klart för dig varför du driver, när du gör det och hur, likväl som vad ditt syfte är när du tar ett visst tygeltag. Många ”joxar” lite och får till det på ett ungefär, men vet inte ens hur de kom dit. Det kanske blir ett okej resultat om hästen (och du) har en bra dag, men du kan inte påverka ridpasset på samma sätt om du bara ”chansar” när du rider. Fundera på vad det är för svar du vill ha av din häst när du rider, för då kommer du också veta varför ett ridpass kanske inte gick lika bra som det förra – och göra det bättre nästa gång!

Ta reda på orsaken istället för att lindra symptom
Det här knyter an till föregående punkt. Det kanske är svårt att tänka på det här sättet om man är lektionsryttare och inte har egen häst, men jag tror ändå att man kan ta detta tankesätt med sig – nämligen att försöka förstå orsaken till problem man kan stöta på. T.ex. att hästen trycker upp nacken och blir spänd. Det kan finnas flera orsaker till det, men ryttarens reflex blir ofta att lösa just det problemet – genom att försöka få ner nacken igen. Det är naturligt att vilja lösa problemen snabbt, men ibland kan den bästa lösningen vara att förstå varför nacken blev hög, vilket skulle kunna vara att hästen har tappat balansen, ridits i ett för högt tempo, ryttaren är för hård i handen, hästen är inte är rakriktad… etc. Att komma såhär långt i sin ridning tar såklart tid, men försök alltid att tänka ett steg vidare. Om du kan komma tillrätta med grundproblemet istället för att bara lindra symptomen så har du kommit ett steg längre!

När polletten trillar ner

En av de saker som är roligast i ridningen är när man ”kommer på” något. Ibland kan det vara något man har hört i flera år men man förstår inte riktigt förrän man lyckas uppnå det och hittar en speciell känsla. När man väl hittar det kan man ibland tycka att det var ju faktiskt inte så svårt.. 😉 Men det är svårt innan man vet vad man letar efter!

Det är också väldigt svårt att lära ut en känsla. Hästar är ju som bekant inga maskiner. Det är ju t.ex. lättare att lära sig köra bil, eftersom reglagen (för det mesta…) fungerar likadant varje gång. Det gör de ju inte på en häst, utan här måste man som ryttare vara lyhörd, anpassa sig och inte låsa sig vid att det fungerade på det här viset igår – för det är inte alls säkert att det gör det idag! Att ”hitta knapparna” får man göra varje gång.

Det är en utmaning att försöka förmedla detta, och jag försöker vara väldigt noga att stämma av och fråga ryttarna om de själva känner en skillnad – annars är det i princip meningslöst även om man skulle ”råka” göra rätt. Att öva sin ryttarkänsla är betydligt viktigare än att kunna rabbla ridlära utan att egentligen förstå vad det står i boken. Därmed inte sagt att teoretiska kunskaper inte behövs, men förståelsen på djupet får du bara av (rätt) träning.

Det jag nu skulle komma fram till var egentligen att det är så himla kul när man ser att polletten trillar ner hos någon annan! Det är kul att hitta nya grejer själv, men det är ibland ännu roligare när man lyckas förmedla något så komplext som ridning till en elev. Jag tycker ibland att jag kanske är lite väl petig och jag vet att jag ställer höga krav på mina elever. Men nu börjar jag verkligen se resultatet av det! Jag tycker att det är ett helt gäng som har gjort stora framsteg på sista tiden och det är så himla kul att se. Det är verkligen värt att lägga tid på detaljerna för det betalar sig i slutänden, både när det gäller ridning / träning, men också undervisningen. Bortsett från att jag ser en ökad förståelse och att eleverna tar mer självständiga beslut till häst, så tycker jag också att slitet med sitsarna har gett resultat. Jag vet att det är flera som har börjat träna mer avsuttet, vilket jag tror att jag har inspirerat till i viss mån genom att ha både kurser och teoripass där yoga eller ryttarträning ingår. Fortsätt jobba på som ni gör!

Ta en paus

Jag lyssnar sällan på poddar, jag har lite svårt att ”hinna det”. (Jag vet att man kan göra annat samtidigt, men det blir inte så.) Ett tag började jag lyssna på en podd om seriemördare, men jag kom av mig. Jag vet inte vad det säger om mig när jag prioriterar just det i podd-väg…

Men den här podden halkade jag in på av en slump, och var såklart tvungen att lyssna eftersom gästen är Pether Markne. Lagom långt avsnitt också för min smak. Och ett ganska trevligt tema – det handlar om att ta en paus. Jag tyckte det var lite komiskt eftersom det inte är något jag förknippar med Pether överhuvudtaget. Jag minns när han kom ner till stallet med 40 graders feber och ändå började skura sadelkammaren… Jag är inte fullt så galen, men jag känner igen mig i mycket. Trots  att man har en fin och mysig gård där det känns som om man skulle vilja sätta sig i trädgården med en bok, så nästan ”skäms” ifall man gör det istället för att rensa ogräs eller något annat duktigt. Ifall jag gör det så måste jag göra det i smyg så att ingen ser… Särskilt inte min personal! 😉

Det är lätt att jobba jämt när man gillar sitt jobb. Det är svårt att inte jobba när jobbet är ”hemma”. Ibland är det också svårt att veta vad som är jobb och vad som är hobby! Men jag har i alla fall två saker som jag är noga med, och det är att äta och sova ordentligt. Sova är inget större bekymmer, jag  sover som en stock. Äta kan jag slarva med någon dag ibland – att jag kanske äter något mindre bra, men jag hoppar aldrig över det helt! Däremot skulle jag behöva bli bättre på att pausa på riktigt och inte smygjobba på kvällen vid tv:n etc. Men det är väldigt svårt att låta bli! Är det någon som känner igen sig..?
Det positiva med att jobba med sin hobby är att man har   ”kul nästan jämt”. Det negativa är att det slutar att vara en hobby… Att rida är inte en paus för mig utan också förknippat med en del krav. Men fördelen med ridningen är att man ändå måste stänga av precis allt annat medan man utför det. Uteritter som omväxling är dock ett måste för mig, för att få lita variation och avslappning också. Och hästarna är tack och lov såpass känsliga att man inte ”kan” spåra ur helt och bli stressad och gå upp för mycket i varv!

Starta ridpasset rätt

De första 10-15 minuterna av ett ridpass skulle jag säga är de viktigaste. Och som jag har sagt förut – ”ridpasset” börjar redan i boxen egentligen! Där börjar du kommunicera med hästen som har börjat läsa av dig direkt. Om du då är osäker i ditt kroppsspråk eller otydlig med vad du vill så kommer det här också att följa med till ridbanan.

Även när man leder hästen så tycker jag att man ska vara noggrann. Det är både för att hästen ska vara uppmärksam på dina signaler, samt av säkerhetsskäl. Hästen ska gå bredvid dig, inte släpas bakom! Om det är svårt att få en bra bjudning så tycker jag att man kan hålla i ett litet spö när man leder. Jag brukar dock inte rida med spö om jag inte ”måste”. Jag sitter aldrig upp med spö, utan tar ett vid behov.

Och till själva ridningen. Den första stunden är till för uppvärmning, men det betyder inte att ryttaren ska åka runt och vara passiv tycker jag. Kraven som ställs gällande form och samling ökar man efterhand, så hästen kan behöva få gå i en längre form, men det betyder inte att man rider runt planlöst på halvlång tygel. Att börja kontrollera att skänkeln fungerar, att hästen stannar när man vill, att man kan svänga osv är en del av uppvärmningen! Jag upplever att många missar den första stunden och det gör att resten av passet blir svårare. Om du har börjat i rätt ände så blir det enklare att fortsätta. Jämför med om du träffar en ny person och tar i hand: redan då har du börjat bilda dig en uppfattning om den. Det är i princip när du kliver in i boxen som du ”tar i hand” med din häst. Och själva ridpasset kanske man kan jämföra med en föreläsning. Om inte föreläsaren har fångat ditt intresse från start så kommer det bli svårare att bli intresserad längre fram. En bra början är A och O!

Jag tror att många ryttare själva skulle behöva värma upp för att komma till bra ridning snabbare. Försök att göra någon liten övning. Det kan vara uppvärmning för kroppen, eller mentalt. Prova och se vad just du behöver! Jag går aldrig ner på morgonen och rider på en gång. Jag behöver mocka lite först för att komma igång i kroppen. Ännu bättre kanske det vore med ett yogapass, men man får göra det man kan och har tid med!

En bra lektionshäst går inte att värdera i pengar

Ibland har tanken slagit mig att man skulle kunna kombinera två affärsidéer, nämligen att ha lektionshästar som även är till salu under tiden. Det här hade ju varit superbra för potentiella hästköpare som skulle kunna rida hästen på lektion flera gånger och verkligen lära känna hästen före köp. Det skulle också ge en till intäktskälla utöver lektionerna – om man kan sälja hästen för mer än man köpte den förstås, vilket jag tror att man hade kunnat göra med några av dem.

MEN det är inte aktuellt (så ni som är elever här behöver inte oroa er!), för när man har hittat en häst som fungerar i en verksamhet så går det inte att värdera den i pengar. Det är extremt värdefullt med en häst som är snäll, fungerar med olika ryttare, är trevlig att hantera, och därtill välutbildad. Det är jättesvårt att hitta bra hästar, och det är massa jobb och tar tid att provrida och leta häst. Så värdet ”på pappret” (dvs en vinst vid försäljning) är inte lika mycket värd när man jämför det med att ha väl fungerande verksamhetshästar som både man själv och eleverna dessutom känner. Varje häst man köper är dessutom en ren chansning, eftersom man inte vet hur de kommer hålla. Om de visar sig vara friska så är det också ett stort värde på lång sikt.

Här är ett kort klipp från en lektion idag, på en häst som jag är glad att jag fick chansen att köpa, nämligen Cesar. Jag var lite tveksam först pga att han rör sig så mycket och har en hel del ”knappar”, men han har funnit sig väl tillrätta hos oss. 🙂

Sport eller konst?

Igår i TV-soffan slank det ur mig att ”sport är så j-a tråkigt” och min man tittade lite förvirrad på mig, eftersom han just i det ögonblicket ansåg att jag sysslar ju med just sport. (Vanligtvis brukar han dock tycka att ”rida runt, runt i en ring” inte räknas dit.)

Om någon utomstående skulle hävda att ridning inte är en sport så skulle jag givetvis ta det i försvar med detsamma – alla vi som rider vet ju hur fysiskt krävande det är, och att det inte är samma sak som att ”åka häst”. Men om jag skulle beskriva vad jag jobbar med så skulle jag nog, helt ärligt, inte se mig själv som i första hand en idrottsutövare. Frågan är väl i så fall vad man sysslar med?

Nu när jag funderade i de här banorna insåg jag också att det är skillnad mellan idrott och sport. Idrott definieras av fysisk rörelse och sport är det först när det ingår ett tävlingsmoment. Mitt företag momsar ju för idrott, och jag brukar visst tävla dressyr, så det är väl bara att inse att det är idrott / sport jag håller på med. Jag får väl istället uttrycka mig som att jag tycker att alla andra sporter är tråkiga i så fall… Jag är totalt ointresserad av att vare sig utöva eller titta på fotboll, hockey, vasalopp och dylikt.

OM jag skulle få för mig att titta på något annat så skulle det vara dans eller konståkning typ. Och då tror jag att man kan hitta en gemensam nämnare med vad ridning är för mig, mer än sport, nämligen en konstform. Och jag tror att det är det som tilltalar mig med ridningen – den konstnärliga delen och kommunikationen med hästen. Jag är inte superintresserad av att bli svettig egentligen. 😉

Hur ser ni på ridningen? Är det i första hand en idrott för er, eller något annat?
Det bästa är när idrotten kan utövas med en konstnärlig inramning.

Föl-funderingar

Hjälp. Det är bara tre månader kvar tills Anea ska ha en unge! Fölningen är beräknad till 22 maj. Jag är lite trög och har fortfarande inte fattat riktigt. Tänker också att det mesta borde lösa sig, men har ju insett att jag måste vara lite förberedd och att jag har några funderingar. Jag har ju noll erfarenhet av detta, men förhoppningsvis en gnutta sunt förnuft. Jag skulle dock behöva någon att fråga om råd när det kommer till dessa frågor, så om någon har bra koll och vill vara bollplank så får man gärna säga till.

Anea kommer föla hemma, vi har en fölbox så det känns självklart. Halva grejen är ju att vara med så mycket som möjligt! Jag utgår ifrån att hon och fölet går ensamma i början, men under sommaren vill jag att hon ska ha bete som vanligt. Där kommer problem nummer ett: måste hon gå ihop med annat sto med föl? Hon är ju van att gå med Grodan, men det kanske är dumt att ha Grodan ihop med Anea och fölet? Hur brukar man göra? Annars blir jag tvungen att skaffa beteskompisar åt både Anea och Grodan.

Sedan har jag nästa fundering: nämligen bästa sättet att vänja av fölet. Jag vill att den får gå på lösdrift med andra unghästar när det är dags. Är det rimligt att skicka iväg den stackaren pang bom, eller ska man skilja av dem hemma först? Det sistnämnda känns bättre i själen…

Dessutom behöver jag tips på bra lösdrift, gärna inom max en timme från mig. Vill kunna åka dit hyfsat lätt. Måste vara pålitliga människor så jag vill gärna gå på rekommendationer.

Sedan har jag förstås mina funderingar på när man kan börja rida försiktigt igen. Och om det alls är värt det.. Nu är Anea 18, och hon blir ju stående ett bra tag. Men hon har fungerat väldigt bra som lektionshäst, och kanske kan göra det ett par år till även om hon har haft föl. Hon har alltid varit frisk och det är ju dumt ur ett affärsmässigt perspektiv att inte försöka – eftersom min affärsidé är att sälja lektioner. Och jag själv tänkte inte skaffa ytterligare ett föl på en gång, det kommer räcka med ett.

 

År två: Antuna

Här kommer fortsättningen på tillbakablickar. Förra inlägget handlade om mitt första år när jag hade hästarna på Helmer Ridcenter i Strängnäs. Planen var hela tiden att försöka hitta något stall närmare Stockholm, dels för att jag är härifrån,och dels för att det finns ett större kundunderlag här. Jag är ursprungligen från södra sidan av stan, men jag hade en känsla av att det skulle finnas en större kundkrets norr om stan, så det var i dessa trakter jag letade. Jag tittade även på priserna och tyckte att det verkade som om det var lite dyrare att både rida på ridskola, samt ha hästen inackorderad, på norrsidan. Och eftersom jag ville kunna ta lite mer betalt så tyckte jag att det var en bra strategi att försöka hamna här.
Undervisning sommartid på utebanan, och på vintern i ridhuset – som var jättefint

Kruxet var att det var skitsvårt att hitta ett bra stall! Det var antingen fel läge, fel storlek, inget ridhus, för dyrt… osv. Jag träffade Torbjörn ca ett år innan jag startade företaget, och vi började gemensamt titta på egen gård som ett alternativ. Jag hade dock inte fattat att vi letade på allvar, jag trodde att det var ett söndagsnöje att gå på visning typ. Nu var vi inte på så många ställen faktiskt, utan vi hittade Wreta i Vallentuna rätt fort. Jag trodde fortfarande att det var lite på skoj, men då hade jag inte riktigt fattat än att Torbjörn aldrig gör något ”på skoj”… Vi bestämde att vi skulle satsa och köpa en egen gård, trots att vi inte ens hade bott ihop innan.
Anea på bild ett, och Caprice på bild två. Hon skadade sig och fick stå på boxvila ett halvår…

Det kluriga var att ha hästarna någonstans under tiden som vi byggde stall och ridhus – den lilla detaljen saknades nämligen. Men jag hade en sådan tur att jag i samma veva fick möjligheten att hyra in hästarna på en anläggning som just hade startat upp i Upplands Väsby, nämligen Antuna gård. Då drevs det av ett företag som hette ID Horses, och som inte är kvar där längre. Det var många boxar att fylla för dem, så jag tror att de var rätt glada att hyra ut flera till en person. Vi avtalade att jag fick ha ett begränsat antal lektioner under veckorna, men att andra fick rida samtidigt. Det var en nödlösning för att få det praktiska att fungera medan vi byggde. Det som var superbra var att det var tillräckligt nära mellan Antuna och Wreta så att jag kunde åka varje dag. Det var också bra att det var full service, så jag behövde inte passa något annat mer än mina lektioner egentligen, vilket underlättade för att kunna få bygget här att fungera. Däremot fick jag ju betala därefter… Verksamheten gick väl på ett ungefär plus/minus noll då, eftersom det blev dyrt att ha den uppstallningskostnaden.

Helena och Maritza

För att ha råd med mina egna utgifter så fick jag ta ett extra jobb (!) som städerska under tiden. Jag hade turen att ha en gammal kontakt (via hästarna) som hade en städfirma. Jag kunde lägga timmarna ganska fritt under veckan, så det gick att pussla ihop hästverksamheten med att städa och att bygga upp gården. Här börjar jag återigen känna att jag inte kan ha varit riktigt klok? Men med ett tydligt målframför ögonen så var det bara att jobba på.

Wirja på kurs

Tiden på Antuna var ganska turbulent. De som drev anläggningen var trevliga och ville väl, men hade nog inte anat att hästfolk inte är riktigt kloka. Redan innan jag kom dit hade några av de andra inackorderingarna tydligt motsatt sig att jag skulle få hålla mina lektioner (ca 6 st i veckan…) så jag kände mig inte direkt välkommen. Några verkade medvetet rida i vägen för mina elever för att störa. Många hälsade inte på mig överhuvudtaget. Ett stallmöte vid ett tillfälle ägnade ungefär en halvtimme åt att beklaga sig över min hemska verksamhet och jag hade inte möjlighet att ”försvara” mig eftersom de som drev anläggningen inte själva tog parti i frågan utan ”lät alla komma till tals” (märkligt ledarskap enligt mig). Jag var säker på att jag då skulle bli uppsagd men så blev det dock inte. Men, jag har aldrig känt mig så illa omtyckt någonstans, någon gång. Det var en stor stress att försöka sköta sitt företag under de förutsättningarna, och att kunna hålla en bra kvalitet på undervisningen och vara professionell mot mina kunder. Ibland var det trångt i ridhuset och vi kunde bara rida på en volt hela lektionen. Dessutom fanns det inget ridhus till en början, utan det byggdes under tiden. Det blev klart precis en vecka innan första snön kom…
En häst jag precis hade köpt skadade sig dessutom i boxen och slet av en sena, och det fanns inte mycket kapital att ta av för att lösa det problemet. Jag lyckades dock köpa en gammal häst till en billig peng för att klara situationen. Jag kan sammanfatta det året med ett ord: STRESS.

Anea och  Elisabeth på väg in från hagen. Tåget gick precis utanför hagar och ridhus

Vill dock poängtera att det var andra inackorderingar som var besvärliga mot mig, inte de jag hyrde av. Jag tror att ID Horses gjorde så gott de kunde, men de hade nog inte riktigt insikt i hur hästmänniskor i grupp kan uppföra sig. Som tur var hade de en bra stallchef, annars hade det inte fungerat alls.

Även om det här året var väldigt jobbigt och påfrestande så var det såklart en bra, tillfällig lösning. Jag lyckades hålla igång verksamheten under tiden som vi byggde här hemma, och det fungerade eftersom jag visste att det var en begränsad period. Själva byggprocessen här är en annan historia förstås, den tar vi i ett annat inlägg!
Nogge