Debatten om hästars välfärd har verkligen blossat upp det senaste året – och det är välkommet tycker jag – även om jag kan tycka att det ibland skulle kunna nyanseras lite.
Dessvärre blir det gärna svart eller vitt och det blir svårt att mötas halvvägs. Personligen är jag inte riktigt beredd att rida bettlöst och utan sporrar (som endast används som en lätt förstärkning vid vissa hjälper), men jag skulle gärna se en större öppenhet kring att välja utrustning – till exempel känns det väldigt förlegat med kandartvång internationellt (och jag tror att det kommer att försvinna).
Det finns massor för sporten att jobba med – men sporten är också du och jag.
Det finns till exempel fortfarande en hel del uttryck eller sätt att prata och agera kring hästar som jag tror att vi behöver bli medvetna om. Jag ser många ryttare (inte bara elitryttare) som verkligen skulle behöva reflektera mer. Det går alltid att bli en bättre partner mot sin häst – och då menar jag inte bara en bättre ryttare rent tekniskt, utan andra saker, t.ex. variera träningen, se över utrustningen (ta hjälp om du inte kan), vet-checka din häst regelbundet (inte när den redan är tydligt halt), var kreativ och läs av din häst dagligen – hur står hästen på gången, hur ser den ut i muskulaturen etc – listan kan bli hur lång som helst.
Ibland känner jag själv att listan blir övermäktig med 10 egna hästar och jag kan inte alltid anpassa mig efter deras dagsform eftersom jag säljer lektioner och driver en verksamhet – men jag anpassar mig så gott jag kan och gör mitt bästa varje dag. Och jag tar inte för givet att hästarna ”bara ska gå” för att vi har förväntat oss det. Ibland måste man faktiskt backa från sina egna ambitioner och mål (men kanske bara tillfälligt i bästa fall).
Och tänk på hur du uttrycker dig! Det är alldeles för lätt att säga hästen är ”dum” eller ”det sitter i huvudet”, och självklart kan hästar ha olika temperament etc, men hittills har jag inte träffat en enda dum häst. Sedan kan det vara så att man inte passar med alla individer – det är precis som med människor.
Enligt min erfarenhet vill jag dock påstå att de gånger en häst är ”dum” så beror det oftast på något – bristande kommunikation, stress, för höga krav, inte tillräckligt lösgjord, eller kanske att den faktiskt har ont. Jag har haft ganska många hästar, och jag har märkt en väldigt stor korrelation kring tittiga hästar och smärta. Självklart kan en häst bli tittig eller spänd utan att ha ont -de är ju flyktdjur, men speciellt hästar som ändrar beteende och blir mer tittiga bör man ha lite extra uppmärksamhet på. Jag har haft många hästar som har blivit mycket lugnare i både ridning och hantering när de har fått hjälp med fysiska problem (och det behöver inte alltid vara stora problem, men hästar är känsliga djur!). Tyvärr tycker jag ofta att man får höra ”den har alltid gjort så” (exempelvis sparkat mot skänkeln). Då undrar jag bara: varför har man gjort detta till en sanning, istället för att försöka ta reda på anledningen?
Det är vår skyldighet att lära oss att läsa av små signaler hos våra hästar. Det är mycket lättare att åtgärda eventuella problem i tid, istället för att förutsätta att hästen är ”dum” / trotsig, sto, fux eller ung…
Dela gärna med dig om du har egna tankar kring detta!
Inga svar