Ibland tänker jag att det hade varit intressant om man fick åka tillbaka i tiden och träffa sig själv, och då tänker jag mest på mitt ryttar-jag. Eller tvärtom – om jag som ponny-unge eller osäker-ryttare-som-just-tagit-studenten hade fått träffa mig själv nu. Det hade nog varit väldigt skönt för 20-åringen att träffa 30+ -åringen och se att jag faktiskt fick det jag drömde om då. Att det gick!
Om jag hade kunnat träffa mig själv för tio år sedan, eller mer, så hade jag nog haft fullt upp, dock. Oj, vad många fel som har begåtts och borde ha rättats till! Tänk om jag hade kunnat fått lära mig av mig själv (eller hellre någon ännu duktigare) – istället för att lära mig rida på lite av varje i hästväg, för en blandad kompott av ”tränare” – vissa absolut bra, några i världsklass (dock inte i unga år), och några som jag nu idag tror inte visste alls vad de pratade om.
All den här blandningen har nog ändå varit nyttig! I bästa fall lär man sig av sina misstag. En del saker man själv har haft svårt med är lättare att förstå när man själv har varit där. Det man måste påminna sig själv om är, att hade jag träffat mig själv för 15 år sedan så hade jag tyckt att jag var jätteduktig och säkert sett upp till mig själv en hel del. Men när man väl är där, så strävar man ju bara vidare. Tur är väl det, ändå. (Även om man ska stanna upp och påminna sig om vad man åstadkommit.) Men om 10 år, igen, då vill jag ju inte vara kvar där jag är nu. Tror dock att det är svårt, för att jobba med hästar är en ständig utveckling och process – oavsett om man vill eller inte!
Här är en bild på en häst jag red under några år, och tävlade LA på. Tänk om jag hade kunnat hjälpa mig själv med honom idag! Det finns så mycket jag hade gjort annorlunda! Men – Anea är ganska lik honom (fast svårare) och jag ser henne lite som min ”bakläxa” – gör om, gör rätt. Och därför kan jag inte ge upp.
Inga svar