Duktiga hästmänniskor

Den här rubriken kan man tolka lite hur som helst. ”Duktiga hästmänniskor” finns det ju i överflöd har säkert alla märkt, och då menar jag dessa ”allvetande” som måste berätta för alla hur man gör ditten och datten.. Utan att man har frågat alltså. Tack och lov har jag varit ganska förskonad från detta, framförallt kanske för att jag alltid har jobbat med hästar och t.ex. inte stått uppstallad med massa andra som ser sig som proffs… Vet dock att det finns gott om folk av den sorten i våra stall.

Det jag själv tänkte på egentligen när jag skrev rubriken är att hästmänniskor för det mesta ÄR duktiga, och då menar jag att man är van att jobba hårt, man sätter hästen före sig själv, man jobbar även om man har feber eller har brutit benet – ja ni fattar.

Ibland är dock detta så oerhört frustrerande! Alla artiklar i hästtidningar handlar om hur hårt alla jobbar, hur flitiga alla är, att de minnsann sitter upp på första hästen 06.00 och sedan rider typ 15 hästar, tävlar 55 av årets 52 helger osv. Detta är för mig tusen gånger mer komplexskapande än ”få platt mage snabbt”, ”hur du får grymma ögonfransar” och sånt (som man tack och lov inte har tid med). Jag tycker kanske inte att jag har latat mig så himla mycket i mina dar, utan snarare jobbat väldigt hårt för att komma till mitt mål – att ha eget företag (och till och med en egen gård!), men ändå känns det som om man aldrig räcker till!!! Jag VET, jag är inte ensam om det, så är det nog för alla. Man jag orkar verkligen inte vara så flitig som min hjärna vill att jag ska vara. Jag VILL rida fem hästar om dagen men tiden räcker inte till! Jag vill tävla en massa mer för att få rutin, men jag hinner inte. Jag vill ha ett välstädat och fint hus, men jag orkar bara städa halva ungefär.

En rolig skylt som en elev mailade bild på, funderar på att göra en egen!

Tro mig, jag är mer än tacksam över att vi har vår fina gård och massa fina hästar! Så det är inte meningen att klaga. Jag känner mig bara lite frustrerad över att jag inte orkar allt jag har föresatt mig liksom. Tycker att jag var så mycket mer energisk förut, men då hade jag heller inte såhär stort ansvar – och ansvar tar faktiskt energi. Tiden räcker verkligen inte till för alla ambitioner som jag har. Ibland tänker jag att jag kunde sova mindre, men det går inte, har ett enormt sömnbehov och måste erkänna att jag knappt kommer upp på morgonen! Inte blir det bättre nu heller med mörkret, jag har väldigt svårt med den här tiden på året – förutom julen då, som jag älskar.

Vet faktiskt inte riktigt vart jag ville komma med det här, förutom att jag avundas människor som verkar helt outtröttliga. Å andra sidan får man kanske vara glad att man faktiskt har en kropp som tvingar en att sova, och äta på bestämda tider. Det finns ju väldigt många som klarar av att ignorera sådant, kör på i 110 och sedan kraschar, så det är väl bara att sova på…!