Tips för bättre hörnpasseringar

Så länge man rider i ett ridhus så är det svårt att undvika hörnen, men de flesta slarvar med det här momentet. Om man ska rida bra rörelser eller andra vägar så är dock hörnen viktiga, i synnerhet om man ska rida program. Nästan alla moment i ett program kommer efter eller ur ett hörn, vilket innebär att hörnet går att använda som förberedelse.

Man kan tycka att hörnen är både lite ointressanta, en transportsträcka, eller kanske väldigt jobbiga (om tränaren tjatar om hörnen jämt) – men om man inser nyttan med en bra hörnpassering så kan man också lära sig att älska hörnen, istället för att rida igenom dem så snabbt som möjligt för att slippa undan.

Jag tror att många har lärt sig att ett bra hörn är att man rider ut så långt som möjligt i hörnet, för att ”visa” hörnet. Det skulle man kunna tro, men enligt min uppfattning är ett bra hörn ett hörn som rids i balans, med hästen formad i hela kroppen, samt anpassat efter hästens gångarter och utbildningsnivå. Det går faktiskt att rida för långt ut i hörnen, vilket gör att hästen tappar balansen och sedan blir svår att rida rakt ut ur hörnet. För djupa hörn leder till att du måste ”styra ut ur hörnet” igen. Hörnet ska inte ridas som en 90 graders sväng, utan som en mjuk båge. Jag ser faktiskt ofta ryttare som rider ut i hörnet så djupt att det snarare är väggen som styr ut hästen på spåret igen, men då gör inte hörnet någon nytta, och i värsta fall sliter det bara på hästen dessutom.

Jag rider snällare hörn i början av ett ridpass och djupare hörn när hästen är uppvärmd. En häst som är högre utbildad och går att samla mer kan ridas längre ut i hörnen än en ung eller outbildad häst. Med andra ord: anpassa hörnet efter hästens nivå, dvs där den klarar av att gå i balans och forma sig korrekt i bålen.

Om du aktivt börjar rida hörnen och lär dig att använda dig av dem, så kan du dra nytta av det inför en rörelse eller när du rider program. I ett program kan du ju t.ex. inte lägga en volt för att ”få tag” på hästen, men hörnet är ett bra sätt att få kontroll mellan olika moment i programmet. Med den tanken i huvudet så börjar man uppskatta hörnpasseringarna istället för att bara slarva igenom dessa!

Kom ihåg att du har en ytterskänkel också! Många ”trycker ut” hästen i hörnet med innerskänkeln, varpå hästen springer på sniskan genom hörnet istället för att forma sig och spåra.

Om du vill jobba mer aktivt med hörnen är detta två enkla övningar:

1. Lägg en volt i varje hörn för att förtydliga för dig själv. Gör gärna volten i skritt och trava på raksträckorna, så får du även in övergångar i övningen. 10 m volter är lagom för en LB/LA – häst tycker jag. Efterhand kan volten tas bort och hörnet ridas i skritt, resten i trav. När det fungerar bra så rider du hela varvet i trav. Observera att hästen ska ridas rakt ut efter varje hörn (även på kortsidan!). Passa att du själv inte är kvar i innerhanden när du ”släpper” hörnet. Eventuellt kan du lägga in ett friskare tempo på långsidan vilket också främjar rakriktningen.

2. Lägg en bom i varje hörn och rid samma övning som ovan.

Tänk på att du ska sitta kvar mitt över hästen, så att du inte viker dig i midjan. Om du har en tendens att luta dig inåt i hörnen kan ett tips vara att titta lite utåt mot väggen.

Supergammal bild på mig och Anea från en framridning.

Att rida med ett system

Det här är något som man ofta hör: att man ska rida med ett system, och ha en röd tråd i sin ridning. Det är inte alltid så lätt som det låter. Det är väldigt vanligt med ryttare som ”rider runt” lite planlöst på måfå. Det kan fungera till viss del, men det svåra blir att komma vidare, eller att lösa problem när man kör fast!

Jag hade en period i min ”ridkärriär” när jag red mycket själv, och många hästar varje dag. Jag trodde att jag skulle bli bättre ju mer jag red, men faktum är att i viss mån blev jag kanske ”sämre” till och med. Jag red massor, utan en plan, bara ”på känn”, och jag befäste säkert massa fel hos mig själv också eftersom jag inte hade en aning om vad jag gjorde egentligen. Fördelen var väl att jag red mycket olika hästar, men det jag försöker säga är att planlös ridning i värsta fall inte är speciellt utvecklande.

Fördelen med att ha ett system är att det blir lättare att bena ut varför saker och ting fungerar eller inte fungerar. Personligen har jag lättare att ta motgångar om jag vet vad anledningen är. Ett dåligt ridpass som man inte begriper sig på lär man sig inget av, men om man förstår vad anledningen är så kan man lära sig något av det i stället för att bara bli frustrerad.

Ett system blir naturligtvis mer avancerat och komplext ju längre du har kommit i din ridning, om du har egen häst / utbildar hästar etc. Men jag tycker att man bör kunna ha ett enkelt system utifrån sin egen ridförmåga. För mig är det kortfattat och förenklat att alltid kontrollera gas, broms och sväng… Och det ska fungera på alla hästar, men med olika höga krav ju mer utbildad hästen är. Jag tror att många hakar upp sig på vilken form hästen ska ha, men formen kan du ändå inte påverka om sakerna ovan inte fungerar. För mig är det också viktigt att vara konsekvent, och jag gör alltid om saker (ex galoppfattning) som jag inte är nöjd med. Det gör hästen trygg att samma regler alltid gäller. Man kan gå in på detta mycket mer i detalj, men jag vill bara förmedla att man bör ha enkla ”hållpunkter” i sin ridning och att detta kan hjälpa en som ryttare att strukturera upp ridpasset i stället för att ”fastna på volten” och hoppas på att hästen snart ”ger med sig”. Med ett system kortas ridpasset i bästa fall ner lite, så att man inte rider massa transportsträckor som inte ger något.

Dessutom: med ett system kan du lättare påverka ridpasset och om det går bra är det inte ”bara tur”. De bästa ridpassen (tycker jag) är när man själv känner att man har skapat förutsättningar för bra ridning, inte bara att hästen hade en bra dag och att jag kunde ”åka runt” lite gratis på det.

Ridinstruktioner som ställer till det (i repris)

Ibland känner jag att jag redan har ”skrivit allt”, men vissa inlägg kanske faktiskt går att dela igen, om det är inlägg som kan komma till nytta. Det här publicerade jag i mars förra året.

Här är en reflektion kring att jag ofta märker att jag lär ut ”annorlunda” eller kanske säger saker på ett annat sätt än vad vissa ryttare är vana vid. Jag tycker inte att jag lär ut ”konstig” ridning på något vis, men kanske en ridning som kräver en hel del kroppsmedvetenhet. Det är också anledningen till att mina hästar är ganska känsliga att rida och går på små signaler.

Till att börja med måste jag påpeka att det finns massor av olika sätt att både rida och instruera. Det som fungerar på en häst / ryttare kan vara helt fel för en annan, och tränare / ridlärare är olika bra på olika saker och förklarar på olika sätt. Om en instruktion är tagen ur sitt sammanhang kan det också låta helt fel och kanske misstolkas dessutom när det berättas vidare. Jag skriver det här utifrån mitt sätt att rida och lära ut.

Men nu till min reflektion. Jag upplever att det finns mycket missförstånd kring inverkan och hjälpgivning. Jag vet inte om det beror på att man som ryttare uppfattar saker på ett visst sätt eller om det här är saker som faktiskt lärs ut, men jag har några saker som jag ofta får förklara närmare, i synnerhet med nya elever.

(Jag har ju redan skrivit ett inlägg om foten och om att INTE trampa ner hälen. Det kan du läsa här om du har missat det.)

Här kommer några andra exempel på instruktioner som jag tror man behöver förstå ”på djupet”, revidera eller kanske tänka annorlunda kring.

Att rida med sätet
Det här är ett av de vanligaste problemen tycker jag. Antingen är det ryttaren som missförstår för att tränaren slarvigt säger ”rid mer med sätet”, eller så är det vissa som lär ut att du SKA driva aktivt med sätet. (?) Jag själv drev också med sätet i unga år, och var en jäkel på att trycka ihop hästarna med ett starkt säte och in i en hand som ”höll ihop” hästen. Detta har jag slutat med eftersom det är helt värdelöst jobbigt och gör att hästen går på bogarna och dessutom i värsta fall får ont i ryggen av en ryttare som hela tiden ”trycker ner” ryggen.
JAG DRIVER INTE MED SÄTET. Jag RIDER dock med sätet = vikthjälperna och min kropp. Förenklat så visar jag åt vilket håll hästen ska gå med min sits (=vikten placeras åt det håll jag ska), jag sitter ”mer still” när jag bromsar och jag följer med i hästens rörelse framåt när jag vill öka. Att vara följsam i sadeln gör att du tillåter hästen att använda sin rygg och tänka framåt. Att ha kontroll över din tyngdpunkt är att ”rida med sätet”. Jag lär dock INTE ut att driva med sätet – däremot kan du vinkla ditt bäcken olika beroende på om du vill ha ett lägre eller högre tempo. Jag vill att min häst ska gå fram för skänkeln – helst med bara ETT tryck – och sedan ska hästen gå ”för egen maskin”. (Med andra ord vill jag inte driva med varken säte eller skänkel för att ”hålla igång” hästen.)

”Ju mer ben desto bättre”
Detta tycker jag också blir lite missvisande. Ja – du ska rida med benen och vi vill att hästen tänker framåt för skänkeln. Många ryttare verkar dock tro att ju mer man driver desto ”duktigare” är man, och att man ”får tag” på bakbenen bara genom att driva en massa. Då säger jag emot – därför att ju mer du driver desto mer avtrubbad blir hästen, och om du bara driver en massa så får du dessutom ganska mycket i handen till slut som du sedan måste ”ta hand” om. I värsta fall får du en stark häst som går i framvikt rakt in i dina armar.
Jag ger signaler med skänkeln om vad jag vill – framåt, åt sidan eller böjning. Jag försöker ha en kvick skänkel som ger impulser till hästen, men jag sitter inte och trycker. Jag rider inte med starka ben, utan med mjuka ben. Hästarna tycker betydligt mer om det än ett konstant tryck. Och du som ryttare sparar energi och blir mer följsam!
(Och att ”få tag” på bakbenen handlar mer om att samordna gas och broms för att aktivera bakbenen, dvs att kombinera ridning framåt med halvhalter och tempoväxlingar. Samt att se till att hästen spårar!)

Om man är duktig har man långa stigläder
Det här är också ett vanligt missförstånd som gör att man hamnar i stolsits och därmed bakvikt. Se till att dina stigläder är så pass ”korta” att du kan ha en vinkel i knäleden. Då blir det också lättare att driva med en mjuk skänkel och att hålla din egen balans! (Jag tycker även att många som rider på hög nivå har för långa stigläder och sitter i bakvikt…)

Den där yttertygeln
Alla har hört ”inner skänkel mot yttertygel”. Det säger jag inte emot men en sak att komma ihåg är att du också har en ytterskänkel. Många ryttare är bara fokuserade på innerskänkeln vilket gör att de är jättestarka med inverkan på endast innersidan och då flyttar hästen ut rumpan och går i någon slags skänkelvikning. Du behöver också en mothållande ytterskänkel – utan den kan du inte forma hästen! Innerskänkeln ska dock få hästen eftergiven i innersidan och detta fångar vi upp på yttertygeln – men en mjuk och elastisk yttertygel. Här har tyvärr många ryttare fått för sig att det är bra att hålla i allt vad man har. Jag har också lärt mig det – och det var inte lätt att få bort. Men tänk logiskt – du kan inte böja hästen om du samtidigt håller yttertygeln i ett järngrepp. Yttertygeln ska reglera – ja, men inte hålla fast hästen.

Att driva in i övergångarna
Den här är lite knepig att förklara. Jag vet inte om det är så att många missförstår eller om det faktiskt lärs ut att du i princip ska hålla i och driva på samma gång. Jag tycker det ger motstridiga signaler till hästen som sannolikt kommer att bli stark när du vill sakta av. Jag tänker ungefär såhär: om jag har en bra grundenergi där hästen är framme för skänkeln så kan jag succesivt minska den energin lite för att förbereda en övergång. När jag ska göra en övergång ner en gångart så bryter jag den med sitsen (=sitter mer stilla) och oftast en förhållning. Då vill jag att hästen svarar omedelbart på det, det får inte bli segdragande i tygeln för då tappar du bakbenen direkt. Vissa hästar kan man behöva aktivera lite i övergångarna, dvs de måste vara ”kvicka” fortfarande. Man kan rama in lite med benen för att bibehålla spårningen. Du ska inte släppa benen helt och bara ”dra i tyglarna” men se det mer som ett ”flöde” av signaler som följs av varandra. Att hålla emot i ena änden och driva på i den andra gör bara att hästen missförstår och blir stark. Hästen kommer inte lätta av i handen för att du driver på den bakifrån samtidigt som du håller emot. Hästen kommer att lätta av i handen när du själv lättar.

Har ni fler exempel på instruktioner som är lätta att missförstå får ni gärna kommentera!

Helgens kurs

Fredag – lördag var det dags för yoga och dressyr ihop med Helena Starkenberg. Vi har haft ett 20-tal kurser ihop nu, helt otroligt!

Den här gången blev det endast två dagar (oftast har vi haft tre), men det kändes ändå som om vi hann med mycket. Tre av deltagarna var nya, och det verkade som om de fick ut väldigt mycket av kursen. Jätteroligt!

På fredagen red deltagarna först ett pass i grupp. Det blev två grupper eftersom Helena ville rida med själv, så det var fem ridande den här gången. Efter ridningen var det dags för yin yoga vid brasan. Oerhört avkopplande! Egentligen ville alla gå och lägga sig efter det, men när vi hade vaknat till liv igen blev det bubbel följt av middag. Jag gjorde rödbetspizza och en blåbärspaj. Köket är fortfarande under renovering, så det är fortfarande lite rörigt här hemma och jag håller det ganska enkelt.

På lördagen hade vi sitsträning på förmiddagen som vi brukar. Det är ett bra sätt att hinna analysera eleverna en i taget och verkligen fokusera. Nu har Ture fått vara med lite på dessa pass, och han är som klippt och skuren för det. Visserligen rör han sig ganska stort, men mjukt, och han är stadig på lina.

Efter lunch blev det ett mer dynamiskt yogapass. Jag var faktiskt lite mör efter fredagen, men det släppte efter lördagens yoga.

En hel del fokus under yogan låg på fötterna, balans samt bäckenets position. Jag försöker väva in dessa moment i ridningen efteråt, så att ryttarna kan ”ta med sig” yogan upp på hästen. Det brukar fungera bra. Efter yogan är många lite mer fokuserade, och förhoppningsvis har eleverna hunnit smälta sitsträningen lite också. En av deltagarna tyckte att hon kände sig helt annorlunda, och det syntes även på hästen.

Varje gång vi har den här typen av kurs där fokus ligger enbart på sits, inverkan och kroppskontroll, så blir jag fascinerad av hur mottagliga hästarna är! Det vet jag ju sedan förut, men ändå är det lika intressant varje gång när man ser hur hästarna blir mer avspända, frustar, de blir rakare och mer balanserade när ryttaren hittar sin egen kropp och balans. Det är ju inte konstigt alls egentligen, men så roligt att se! Jag är dessutom väldigt tacksam över mina hästar som är så känsliga och lyhörda och snabbt ändrar på sig när ryttarna gör det. Det är den bästa läraren man kan ha!

Tack, alla, för en fin helg!

Helg med yoga

Nu var det ett tag sedan jag och Helena hade kurs ihop, men den här helgen var det dags för yoga och ridning igen. Vi körde bara två dagar den här gången, och utan övernattning pga corona. Det känns ändå bättre så, även om vi har yogat inomhus (vädret var för kallt, annars var planen att vara ute). Tur att jag ändå har stort hemma!

Det var verkligen välbehövligt med yoga för egen del. Varje gång vi har haft en kurs tänker jag att jag måste fortsätta mer regelbundet, men jag har svårt att yoga på egen hand, eftersom jag inte riktigt har tålamodet. Vissa övningar gör jag såklart ibland, men det ger väldigt mycket att verkligen jobba igenom hela kroppen. Jag har varit rätt sliten en period, men nu känner jag mig ”som ny”, fast faktiskt med en smula träningsvärk. 😉

Ryttarna verkade också nöjda, och det ser ut som om sitsträning och yoga i kombination ger en helt annan medvetenhet. Precis det som är meningen med kursen!


Att lära sig av sina misstag

Den här bilden kom upp på FB idag, och den påminde mig om när jag själv var med om ungefär samma sak. Efter den händelsen är jag extremt noga med att dra sadelgjorden… Jag tycker i och för sig att det är viktigt för att sadeln inte ska börja ligga snett under ridpassets gång – det är inte så sannolikt att ni skulle åka runt med sadel och allt på en dressyrlektion tror jag, men ändå. 😉
I mitt fall var det när jag praktiserade i ett islandshäst-stall, vilket jag i och för sig kommer skylla lite på nu. De sadlar nämligen längre bak och sadelgjorden hamnar mer mitt under magen (det var i alla fall så där). En islandshäst är också ganska rund. Jag hade missat att dra gjorden lite extra och mitt under en uteritt så gled sadeln runt och jag hängde kvar en stund, men ramlade såklart av – i en vattenpöl. Hästen sprang hem utan mig med sadeln under magen och den var såklart helt nedstänkt av lera. Inte så roligt just då i alla fall…

Och då kom jag att tänka på den här rubriken – att lära sig av sina misstag. Alla gör ju inte det, men att man drar lärdom av de fel man gör tyder i alla fall på ett visst mått av intelligens tror jag. Ibland kanske man till och med kan lyssna på någon med mer erfarenhet och slippa göra misstaget själv! Här kommer vi in mycket på säkerhet med häst, för det är framförallt de misstagen jag kommer ihåg, eftersom det faktiskt kunde ha gått så mycket värre. Det är dock svårt att helgardera sig när man håller på med djur (blev trampad på foten senast igår – men klok som jag är hade jag stålhätta i alla fall).

Här är några andra incidenter jag har varit med om – och inte tänker göra om.

Det här var en väldigt känslig häst kan jag säga, men det var också otippat att han skulle bli rädd för ”ingenting”. Jag skrittade på lång tygel och skulle ta på mig ridhandskarna i farten, dvs inte så bra fokus från min sida. Han blev rädd för ljudet av kardborren på men handske (!) och stack all världens väg – genom ett elstängsel – med mig på ryggen. Den här gången satt jag visserligen kvar, men det var inte så kul. Kommer inte att glömma detta.
Lärdom: var fokuserad på hästen, samt se till att ha dina prylar i ordning innan du sitter upp.

Jag åker ofta ensam med hästen och det tycker jag att man ”ska” kunna göra med en rutinerad häst. Den här gången åkte jag dock utan bom bakom. Jag vet inte varför, det minns jag inte. Men det var bland det dummaste jag gjort, även med en snäll häst. När jag måste lasta ur själv knäpper jag loss hästen innan jag öppnar luckan. Just den här gången lyckades dock hästen sno runt i släpet (fråga mig inte hur) och tog sig ut på något vis samtidigt som jag fällde ner luckan, vilket resulterade i att jag i princip fick luckan halvt på mig. Det gick bra, men det hade kunnat gå riktigt illa. Vet inte alls hur dum jag var den gången?
Lärdom: Åk ALDRIG utan bommen bak, oavsett om du är själv eller inte. Den är där av en anledning!

Det här var ju tyvärr inte ens länge sedan, men tydligen kan man göra dumheter även som rutinerad. Nu syftar jag på min avramling i somras. Alla kan ramla av en häst såklart, men i det här fallet så red jag ut på en häst när det blåste rejält (typiskt ”knäpp”-väder för en häst), plus att han hade vilat dagen innan. Till saken hör att han dessutom inte var en häst lämpad för uteritt. Egentligen visste jag ju allt detta, men struntade i det och chansade, varpå jag bröt foten. Det hade jag såklart kunnat undvika om jag hade lyssnat lite på mig själv innan, eller snarare inte varit lite styv i korken.
Lärdom: Läs av situationen på förhand, chansa inte och ta hellre det säkra före det osäkra.

Det finns säkert massa andra saker som man kan fylla på med här. Bara en sådan sak som att alltid leda med handskar – den lärdomen kan göra ganska ont ifall man glömmer bort det.
I själva ridningen gör vi misstag hela tiden, och en del saker är givetvis sådant som upprepar sig – typ att man blir för hård i handen fast man vet att man inte ska, etc. Det viktiga med ridningen tror jag är att analysera vad man gjorde, varför, hur blev resultatet och vad kan jag förbättra till nästa gång? Vi gör såklart massa fel när vi rider, men så länge man försöker lära sig även av det, så kan man komma vidare. I ridningen behöver man dock ofta repetera och få in det ”i kroppen” vilket är en annan typ av lärande som tar tid. Berättelserna ovan är ju mer konkreta exempel på saker man faktiskt inte behöver göra mer än en gång!

Fyll gärna på i kommentarsfältet om du har något eget, dåligt exempel att dela med dig av. 😉

Veckans övning

Här kommer en bra övning som vi gjorde i tisdags och som alla grupper ska göra framöver.
Det är en övning med övergångar mellan skritt och galopp, vilket är samlande. Att växla mellan skritt och trav skulle jag säga är mer lösgörande, och väldigt bra för spända ryggar. Skritt – galopp – skritt kräver lite mer av häst och ryttare. I början tycker jag att man kan acceptera något travsteg från galopp till skritt framför att det blir väldigt tvära övergångar. Däremot tycker jag inte att man ska tillåta travsteg i fattningen om man ska fatta från skritt. Här vill vi ha en tydlig, distinkt fattning från bakbenen.

För att kunna gå från galopp till skritt behöver du förbereda hästen genom att samla upp galoppen extra mycket innan övergången. Tänk på att samling sker med säte och skänkel. Handen är mothållande men ska inte verka bakåt. Om handen börjar gå bakåt behöver du uppmuntra hästen att bjuda bättre fram till kontakten. Om hästen blir för låg i formen i övergången, eller om ryttaren själv försöker fokusera på att ”få ner huvudet” så kommer det bli svårt att få skritt direkt från galopp i och med att hästen hamnar på bogarna först, faller isär, och sannolikt tar något travsteg. Det är bättre att snarare tänka lite ”över tygeln” för att verkligen få hästen att stanna med bakbenen före frambenen. Förhållningen i övergången behöver vara kvick, så att det inte blir en dragkamp.

I den här övningen, som jag har ritat så fint (ser ut som en fästing…) så rider man på volten. På öppna delen gör man en 10 m volt i skritt inuti den stora volten. När man kommer ur skrittvolten fattar man galopp, rider att varv på 20 m volt, och sedan skritt igen på samma ställe som man gjorde fattningen. Man kan såklart lägga den lilla volten vid väggen också, vilket borde underlätta lite eftersom man då har väggen som ”stöd”. Ni som inte har gjort övningen än kanske får göra så istället.

Fördelen med att lägga skrittvolten är att man kan förbereda fattningen här, samt att det ”tvingar” ryttaren att rida skritten efter galoppen. Här är annars ett typiskt ställe där många ”slutar rida”, varpå hästen rinner iväg och går i framvikt. A och O i övningen är balans, ”hitta bakbenen” och att själv sitta kvar i sadeln.

Steg 2 skulle sedan kunna vara enkla byten, vilket vi kommer till längre fram!

Några små tips på vägen mot att bli en bättre ryttare (eller hästmänniska)

Ridpasset ”börjar i boxen”
Det här har jag skrivit om förut, och säkert tjatat om till er som rider här också, men det här är viktigt att tänka på. Hästarna läser av oss så fort vi ”säger hej” och jag är ganska säker på att vår inställning och hur vi beter oss redan i boxen också kommer att spegla ridpasset. En del av ridningen handlar endast om ridteknik och utförande, men den viktigaste delen av ridningen är känslan. Om du är arg, stressad eller osäker / ouppmärksam så kommer hästen också att märka det redan när du gör i ordning den. Om man är rädd kommer detta också märkas, och har du en häst som själv är osäker kan det bli ett problem eftersom vi behöver axla ledarrollen. Rädsla är ett kapitel för sig som kanske är svårt att påverka och där gäller det att ha rätt häst och rätt instruktör. Däremot finns det många andra saker vi själva kan vara medvetna om och ta ansvar för, t.ex. att vi har tillräckligt med tid och att vi verkligen fokuserar på hästen / uppgiften, samt att man är noggrann med sitt ledarskap. De flesta hästar är snälla, men de är ju ändå smarta nog att inte göra mer än nödvändigt. Jag ser ofta hur ryttare leder sina hästar fel / oengagerat och utan kommunikation med hästen. Om man inte har det med sig från start så kan man inte heller begära att hästen ska vara intresserad, lydig eller bjuda framåt när vi sedan sitter upp…

Mer om ledarskap
Jag tänker att ledarskap handlar om att vara tydlig och konsekvent i syfte att få en häst som är trygg och vet vad den ska förvänta sig. Det är jättesvårt, eftersom vi ibland kanske låter känslorna ta över och då kan det vara svårt att vara konsekvent. Om man själv känner att man inte behärskar uppgiften och känner sig frustrerad så går det också ut över hästen. Det händer nog oss alla, men då gäller det att ta ett steg tillbaka och analysera sig själv i den situationen.
Det är viktigt att inte tro att ledarskap handlar om att få hästen att ”lyda till varje pris” eller att vi ska vara hårda mot hästarna. Däremot kan en missriktad vilja att vara alltför försiktig leda till att hästen tar över, blir osäker och stressad och faktiskt mår sämre än om vi är tydliga – men schyssta och rättvisa mot våra djur.

Att inte rida ”på rutin”
Utan att bli alltför teoretisk är det viktigt att som ryttare ha en grund och en plan för ridningen. Att bara rida med ridhandboken i bakhuvudet blir dock inte bra, eftersom det också kräver en stor dos känsla och inlevelseförmåga att rida – dessutom är alla hästar och ridpass olika! En mix av teoretisk kunskap och att öva upp sin känsla (med hjälp av rätt häst / instruktör) är det bästa. Det jag vill belysa här är dock att det är viktigt att själv analysera sin hjälpgivning och inte bara ”rida på rutin”. Om du har kommit en bit på vägen kanske du vet ungefär hur det ”ska kännas” och så letar du efter det lite planlöst. Jag har själv ridit så, och det händer att jag halkar dit ibland igen, men det är viktigt att du har klart för dig varför du driver, när du gör det och hur, likväl som vad ditt syfte är när du tar ett visst tygeltag. Många ”joxar” lite och får till det på ett ungefär, men vet inte ens hur de kom dit. Det kanske blir ett okej resultat om hästen (och du) har en bra dag, men du kan inte påverka ridpasset på samma sätt om du bara ”chansar” när du rider. Fundera på vad det är för svar du vill ha av din häst när du rider, för då kommer du också veta varför ett ridpass kanske inte gick lika bra som det förra – och göra det bättre nästa gång!

Ta reda på orsaken istället för att lindra symptom
Det här knyter an till föregående punkt. Det kanske är svårt att tänka på det här sättet om man är lektionsryttare och inte har egen häst, men jag tror ändå att man kan ta detta tankesätt med sig – nämligen att försöka förstå orsaken till problem man kan stöta på. T.ex. att hästen trycker upp nacken och blir spänd. Det kan finnas flera orsaker till det, men ryttarens reflex blir ofta att lösa just det problemet – genom att försöka få ner nacken igen. Det är naturligt att vilja lösa problemen snabbt, men ibland kan den bästa lösningen vara att förstå varför nacken blev hög, vilket skulle kunna vara att hästen har tappat balansen, ridits i ett för högt tempo, ryttaren är för hård i handen, hästen är inte är rakriktad… etc. Att komma såhär långt i sin ridning tar såklart tid, men försök alltid att tänka ett steg vidare. Om du kan komma tillrätta med grundproblemet istället för att bara lindra symptomen så har du kommit ett steg längre!

Den viktiga foten

Jag har fokuserat väldigt mycket på mina elevers fötter senaste året eller lite längre. För min egen ridning gör det också stor skillnad att jobba med balansen och jämvikten i stigbygeln. Naturligtvis i kombination med sittbenen, men tidigare har jag i princip ”bara” fokuserat på mellandelen och att ”hitta sittbenen” – för det är så jag är lärd. Mellandelen är viktig såklart, eftersom den ”styr” hästen med vikthjälperna, men kruxet är att foten hjälper oss också med balansen och ”styrningen”.

Om du tänker dig att du står på marken utan häst, och utan att hitta balansen i din fot, så blir det också svårt att kontrollera överkroppen och hitta din ”core”.

Egentligen är det superbra att hitta fötterna avsuttet först. Känn efter hur du fördelar vikten när du står på marken. Försök att hitta balansen över din stortå. Om du försöker stå med vikten på hälen eller lilltån så kommer det kännas vingligare. Du ska inte väga framåt på stortån, men du kan tänka dig att du centrerar din balans där.

När du har hittat det på marken kan du göra detsamma till häst. Stå upp i stigbyglarna och känn var du har bäst balans – med vikten i hälen, lilltån eller stortån.
Vi har ju alla fått lära oss att ”trampa ner hälen” men jag skulle vilja slå hål på den instruktionen lite. Kanske börjar den bli förlegad precis som knäslutet? Tanken att trampa ner hälen när man börjar rida är bra, annars tappar du balansen och även stigbyglarna. Vid hoppning behöver du också lite mer tramp i hälen skulle jag nog säga. Men nu fokuserar vi på mer ”förfinade” hjälper och i en dressyrsits.

Om du sätter dig ner på hästen och trampar ner hälen allt vad du kan (många kämpar aktivt med detta under varje ridpass eftersom det är en av de instruktioner som man har som ett ”mantra” med sig sedan man började rida) – då kommer du kanske märka att du till slut nästan trampar dig ”upp” ur sadeln, varpå sittbenen lättar och du blir spänd i ditt säte. Ibland åker också underskänkeln fram så att man hamnar i stolsits.

Prova nu att lägga mer vikt i fotbladet, i stortån, under ”hela foten”. Då kan du sitta mjukare och avlasta hästens rygg lite med hjälp av stigbygeln även vid nedsittning. Vid lättridning vill jag också ha vikten här, för att kunna fjädra av bättre i stygbygeln. Om jag vill ha mer spänst i traven när jag rider lätt så tänker jag nästan att jag ”studsar” med foten och trampar av med hjälp av stigbygeln, och jag lovar att hästen kommer ”studsa” bättre under dig om du rider mer mjukt och följsamt med start ända ner i foten och benet. Då slipper du dessutom driva så mycket med själva benet.

(Om du har tendens att dra upp hälen så kanske du får tänka lite på att slappna av för att få längre ben, men försök ändå få vikten under fotbladet då du hittar bra stabilitet.)

Förra veckan hade jag ett jättebra exempel där min elev trampade ner hälen och blev spänd i skänkeln varpå hon också hamnade för tungt på sittbenen. Hon red Don Mistral som har en känslig rygg och han blev lite spänd av detta – trycket kommer ju bara hamna på två sittben och det är inte så skönt för hästen. När jag bad henne lyfta upp hälen lite fick hon en jämnare balans, mjukare ben och kunde sitta mer ”runt” hästen istället för ”ovanpå”. Här kunde hon alltså även vid nedsittning fördela vikten med både stigbyglarna och sätet – istället för bara i sätet. Det syntes direkt hur Don Mistral slappnade av och kunde bära henne istället för att ”springa ifrån” med lite spänning.

Tänk alltså att du ska använda fot / stigbygel till balans och viktfördelning även när du sitter ner. Pga detta är jag ingen förespråkare för ridning utan stigbyglar då jag tycker att det gör ryttaren spänd på insida lår och allt tryck hamnar endast i sadeln. Sedan kan det såklart vara ett bra komplement då och då för att öva balansen – men då korta stunder och på en häst som går avspänd och i egen balans.

Hoppas ni förstår min beskrivning, som kanske låter lite flummig, men testa nästa gång ni rider och berätta gärna för mig om du upplever någon skillnad!

Här ser ni ganska bra hur jag har stöd i stortån, vilket också gör att skänkeln kommer naturligt intill hästens sida utan att klämma. Då känner jag också små signaler från hästen, vilket jag inte gör om jag får en ”glipa” mellan skänkel och häst. För mig är det inte ett självändamål med en häl som är så nedtrampad som möjligt, då det gör skänkeln spänd.

Foto: S. Benneborg

Lucka 2: Renodla ställningen

Det här är en enkel övning som är svår. 😉 Hästen ska bli lösgjord, men övningen kommer också ge kontroll över hästens bogar och kropp om den görs rätt.

Övningen går ut på att ställa hästen i nacken, men behålla kroppen rak. Här är det viktigt att skilja på böjning och ställning. Böjning sker i hals och kropp, men ställning sker bara i nacken. En häst som är korrekt böjd är även ställd, men du kan ställa utan att böja. Ofta gör ryttaren för mycket, dvs överböjer halsen. Och en häst kan böja halsen åt ena hållet men samtidigt lägga huvudet på sned åt andra hållet, så det är inte säkert att den är korrekt ställd i nacken bara för att du lyckas böja halsen, tyvärr….

I den här övningen kan man säga att vi ”renodlar” endast ställningen, för att tydliggöra just det momentet. Hästen ska ridas rakt fram på långsidan och ställas inåt halva långsidan, och utåt halva långsidan. Rid hästen helt rak i hals och kropp. Det kommer att vara tydligt att de flesta hästar vill börja svänga, skjuta ut en bog eller sätta ut ett bakben. Detta korrigeras lättast genom att rida framåt i ett bra tempo. Därför tycker jag att övningen också är bra för att uppmuntra ridning ”fram till handen”.

När övningen fungerar på långsidan kan den göras även på medellinjen. Då kommer det bli en ännu tydligare kontrollövning! Övningen kan göras i alla gångarter, men börja gärna i skritt så att du själv hinner med.

Viktigt att tänka på:
– Ställning sker med små, mjuka tygeltag. Handen ska inte dras bakåt.
– Ibland kan man använda ett ensidigt uppresande tygeltag (dvs lätt uppåt) på en häst som lägger nacken på sned.
– Korrigera kroppen med hjälp av skänkeln och en bra framåtbjudning.
– Ställningen ska göra att hästen vrider lite på huvudet, huvudet ska inte närma sig kroppen eller göra hästen kortare i halsen (då har den ”knäppt av”). Halsen ska inte heller inte dras nedåt.
– Det är inte säkert att den är korrekt ställd bara för att den är ”mjuk i munnen”. Ta gärna hjälp från marken eller titta i en spegel om möjligt.
– Bibehåll kontakt på yttertygeln, så du inte släpper den helt. Däremot måste du kunna ge efter lite på yttertygeln för att möjliggöra ställning på motsatta sidan.

Lycka till!

Ställning och böjning |