Arbete på böjda spår är lösgörande när det är stora volter och bågar. Ju mindre volt desto mer behöver hästen samla sig. I den här övningen rids voltspåret med varierande storlek och böjning, men jag skulle säga att det är en lösgörande övning som ”nosar” lite på samling.
När hästen är korrekt böjd på volten är den lika mycket böjd i hela kroppen samt ställd i nacken. Hästen ska vara lika mycket böjd som voltens storlek, vilket innebär att ju mindre volt du rider på desto mer ska hästen vara böjd i kroppen.
Många ryttare tenderar att fastna på en volt där man planlöst snurrar runt, ofta med hästen hängandes på väggen. Så fort man närmar sig öppna delen av volten faller hästen isär, drar åt sidan eller ökar tempot. Detta beror på för dålig inramning.
Jag upplever också att många ryttare endast tänker på ”inner skänkel till ytter tygel” men missar att de har en ytterskänkel. Om du bara använder din innerskänkel resulterar det i att hästen går i sidled eller gör volten större och större. För att hitta korrekt böjning behöver du använda båda dina ben och inner – och ytterhjälperna måste samverka.
I den här övningen ”tvingas” ryttaren till detta. Övningen är egentligen ganska enkel och ni har säkert gjort den förut. Du utgår ifrån en 20 meters-volt, som du succesivt minskar storleken på tills du är inne på en ca 8 eller 10 meters volt. Därefter ökar du volten igen. Antingen kan du öka och minska som en ”spiral” där du hela tiden är noga med att hästen spårar. Ett annat sätt är att minska med lite tagen bakdel, som en ”sluta” och att sedan flytta hästen sidvärts ut på den stora volten igen. Var noga bara med att du på förhand har bestämt hur det ska gå till.
Övningen görs bäst i skritt och trav. Om du har bra flyt kan du prova i galopp men då börjar vi närma oss samling och piruetter och då gäller det att din häst är tillräckligt balanserad. Tänk på att inte rida på små volter för långa stunder eftersom det kan vara ganska slitsamt för hästen. Ställ gärna ut koner för att markera voltens vändningspunkter och eventuellt en i mitten också.
Här kommer en ”quick-fix” för att träna upp en mer stabil hand – och framförallt att få ryttaren mer medveten om handen!
Många ryttare vill ”greja” med handen för att styra och parera hästen, när problemet ofta är att det krävs mer inramning av skänkeln. Det är lätt att t.ex. använda ett trängande tygeltag mot hästens hals – gärna med yttertygeln – istället för att vända med skänkeln. Många vill också ”plocka” med tyglarna. Om man behöver bli påmind om att få en stadigare hand och med en mer korrekt handställning så kan man placera ett spö mellan händerna. Tygeln hålls som vanligt och spöt hålls fast med tummen som ”låser” spöt. Det här gör ryttaren mer medveten om att hålla handen stilla, att ha händerna parallella och på samma höjd, och som ett extra plus i kanten så kan man inte lägga omkull handen. Däremot kan du fortfarande ställa, göra en förhållning och ge eftergift, men du blir mer ”tvingad” att rida med benen. Det här är också en bra påminnelse för den som rider med händerna på olika höjd. Spöt ska hela tiden vara i balans och ena änden får inte peka mer uppåt än den andra! Kan med fördel göras en kort stund under passet, men gärna efter lite uppvärmning / lösgörande arbete först.
Kommentera gärna om du har testat detta, eller vad du får effekt om du provar under ditt nästa ridpass! (Obs: håll koll på spöt så du inte viftar med det i onödan och skrämmer hästen.)
En bra hand hänger ihop med en bra balans och en följsam sits, där handen är oberoende, dvs att ryttaren inte balanserar i tygeln. Det går alltså inte ”enbart” att träna handen utan allt hänger ihop, men i detta inlägg är fokus på handen och en korrekt handställning.
Vad är en bra hand? Handen ska vara mjuk och följsam mot hästens mun, och vara en förlängning av tygeln. Tänk dig att du ska ha en linje från hästens mun, genom tygeln och till din armbåge. Det är viktigt att handen är buren med armbågen lätt böjd, utan att handen blir för hög eller ostadig. Ett vanligt problem är en för låg och nertryckt hand eller en arm som är för rak. Då blir tygeltagen stumma.
Jag anser att händernas placering i höjd är lite beroende av vilken form hästen går i. Man kan alltså behöva höja eller sänka handen en aning på olika hästar eller vid olika tillfällen. Handens placering är inte ”statisk”!
Händerna ska hållas med ca en handsbredd mellan och handen ska vara lätt omvriden. Armbågarna ska vara mjukt böjda och hållas intill kroppen utan att klämma. Omkullagda händer gör det svårt att vara mjuk och följsam i handen, likaså om handleden blir för rak eller vrids ”utåt”.
Tygellängden ska vara tillräckligt kort så att ryttarens armbågar hamnar något framför överlivet. Rider du med för lång tygel så kommer armbågarna för långt bak. Tygeltagen blir då stora och okänsliga och det är svårt att få till ”finliret”.
Det är också viktigt att handen är stängd. Du ska inte hålla krampaktigt i tygeln, men det är väldigt vanligt att ryttaren vill öppna fingrarna och släpper lite på kontakten, speciellt när man försöker mjukna eller ge eftergift. Problemet är att du blir mer stel och stum med en öppen hand. Ofta kan det vara handleden / armen, eller kanske till och med axlarna vi behöver slappna av i, för att få en mjukare hand!
Vi har alla hört att vi ska ha en stilla hand, men precis som med allt annat i ridningen, så kan du inte vara helt stilla på något som rör sig. Om du försöker vara alltför stilla så är det lätt att bli stum. Försök snarare att få en följsam hand som är stilla i förhållande till hästens mun.
I skritt behöver hästen kunna pendla med hals och huvud för att röra sig rätt genom ryggen och kroppen. I skritt behöver du som ryttare följa med i denna rörelse med din hand. Om du försöker ha en alltför stilla hand i skritt så blockerar du hästens rörelser och ofta resulterar det i dålig bjudning, varpå ryttaren driver på desto mer med skänkeln, och då skickar dubbla signaler. Rörelsen i hals och huvud blir större i ökad skritt än i samlad skritt. I trav och galopp är hästens huvud mer stilla och då ska vi även hålla handen mer stabil! Viktigt att tänka lite extra på handen i lättridningen – här vill många ryttare ta med sig handen upp när man reser sig upp ur sadeln. Detta beror på en stel armbåge / dålig balans. Din hand ska vara stabil även i lättridningen och då behöver du snarare öppna och stänga din armbågsled när du ställer dig upp respektive sätter dig ner. Tänk lite extra på detta vid nästa ridpass!
Håll utkik efter nästa inlägg, där tänkte jag komma med ett bra knep för en bättre handställning!
Att korta tyglarna på rätt sätt verkar tyvärr vara ett moment som många har missat att lära sig. Här kommer en redigerad repris på ett gammalt inlägg från 2015.
Att korta tyglarna på ett bra sätt är grundläggande, men många hästar blir spända i detta moment. Jag tror att det delvis beror på att ryttaren själv spänner sig och ”förutsätter” att det ska bli ”problem” – istället för att man utgår ifrån att hästen ska kunna vara mjuk från början. Det är lätt att bli för fokuserad på att ”hästen ska gå på tygeln” och så vill ryttaren ”få ner huvudet”, istället för att bara ta en jämn och bra kontakt med munnen.
Det krävs dock att man har hästen i bjudning innan man tar tygeln, och att man själv håller sig avspänd. Sedan tror jag att många tar ”för lång” tid på sig och fixar och trixar, istället för att bara korta upp tygeln och fortsätta rida. Här tappar många hästar bjudning och börjar gå med handbromsen i, för att ryttaren blir stel och stum.
En anledning till varför det tar lång tid är för att jag har upptäckt att flera försöker korta tygeln genom att flytta fram handen och ”fiska” efter tygeln en bit i taget. När man kortar tygeln korrekt så håller man båda tyglarna i ena handen medan man kortar en tygel i taget. Alltså om du ska korta höger tygel så tar du både höger och vänster tygel med vänster hand en kort stund, så att du sedan kan korta höger tygel utan att tyglarna glappar.
Om man inte förstår den här beskrivningen får man fråga mig så visar jag! Jag trodde att detta är något man lärde sig som nybörjare – och därför har jag inte ens tänkt på att man behöver gå igenom det, men det verkar som om flera inte har fått lära sig rätt från början. Tyvärr är det så med många saker.
Ett annat vanligt fel är att ryttaren börjar med att korta upp och fokusera på innertygeln, vilket lätt resulterar i hästar som blir förböjda, släpper yttertygeln och spänner sig. Prova nästa gång du rider att istället fokusera på att få en mjuk kontakt på yttertygeln och se om det gör skillnad!
Jag kommer att skriva ett eller två inlägg till om ryttarens hand – håll utkik och hoppas att detta kan vara till hjälp!
Jag börjar detta inlägg med att låna en text rakt av ur Ridhandboken. Det kan ju vara lite högtravande att läsa men det är så bra beskrivet tycker jag.
Det handlar om den framåtdrivande skänkeln och hur du uppnår en automatisk framåtdrivning i takt med hästens rörelser, om du tillåter dig att slappna av, samt hittar ett bra skänkelläge.
” Den framåtdrivande skänkeln ligger strax bakom sadelgjorden, alltså så att hälen befinner sig lodrätt under höften. När underskänklarna ligger mjukt an mot hästens sida kommer inverkan till stånd bara genom att hästens bål rör sig rytmiskt växelvis åt höger och vänster. Därigenom flyttas underskänkeln utåt, varigenom den med sin tyngd åstadkommer ett visst tryck mot hästens sida. Skänkeln, som stadigt ligger an mot hästen, inverkar alltså i varje steg, så att hästen driver sig själv utan att ryttarenanvänder sina muskler. En förutsättning är givetvis att hästen i sin grundutbildning har blivit tillräckligt känslig. Genom att ryttaren för ett kort ögonblick spänner vadmuskeln kraftigt förmås hästen att lyfta samma sidas bakben mer. Den här hjälpen ges särskilt när ryttaren vill ge hästen en impuls i det ögonblick då bakbenet lyfts. Hästar som ännu inte reagerar för ett så kortvarigt tryck måste göras känsligare genom ett förstärkt tryck. Skänkeln får under inga förhållanden ligga kvar och klämma.”
Det är svårt att förklara skänkelns inverkan utan att visa till häst. Många ryttare spänner sig i syfte att ha en helt stilla skänkel, men det är väldigt svårt att ha en helt stilla skänkel på något som rör sig… Tänk istället att skänkeln får röra sig i förhållande till hästen, så att skänkeln ”gungar med”. Om vi försöker bli för stilla så blir vi oftast stela och stumma – och även långsamma! Om skänkeln får ”gunga med” så uppnår du den automatiska drivningen som beskrivs ovan. Din skänkel ska inte bli stum eller stark, utan du behöver ha lite fjädring i benet med mjuka leder höft – knä – vrist. (Detta är svårt om du rider med för långa stigläder för då blir ditt ben för rakt!)
Låt tårna peka pyttelitet utåt så att du inte klämmer med knät. Om du har tån riktad rakt framåt så blir du stelare i höft och knä. Många ryttare försöker trycka med insidan av vaden mot hästens sidor, men det är en rörelse i sig som är svår att göra snabbt. Jag riktar tån svagt utåt och använder snarare baksidan av vaden (läs texten ovan – spänner vadmuskeln) och liksom ”kramar” hästens mage lite ”underifrån”. Tänk dig att du sitter på en boll så att du kommer mer ”runt” med skänkeln. (För mig fungerar den liknelsen – det kanske inte fungerar för alla.)
För att få en bättre skänkel så kan du säkert också ha nytta av att läsa mitt tidigare inlägg om Foten, jag vet att många har gillat det inlägget!
Sista inlägget på detta tema kommer att handla om olika skänkelhjälper. Håll utkik efter det!
Jag fick frågan om jag kunde skriva om hur man får en kvickare skänkel. Det finns såklart inga direkta genvägar för det, utan som med allt i ridningen så handlar det om att bli medveten, öva sin kroppskontroll och rida mycket! 😉
Naturligtvis hjälper det inte bara att ”rida mycket” för att bli bättre, du måste träna på rätt saker också, för om du rider mycket men rider felaktigt så befäster du tyvärr också negativa saker. Det är faktiskt viktigt att tänka på att du blir bättre av att göra rätt, inte bara av att öva mycket…
När det gäller sits och inverkan generellt så tycker jag att det de flesta behöver öva på är att slappna av, hitta en bra balans och kunna följa hästens rörelser. Det gäller även för att få en kvickare skänkel. Många ryttare är lite för spända, vill för mycket och ger väldigt mycket signaler till hästen utan att veta det. Dessutom är vi lärda att det är bra att rida med ”mycket ben” – vilket jag tycker kan vara missvisande. Egentligen skulle man kanske säga att vi ska rida med mer ben och sits än tygel, men alla hjälper ska ju vara mjuka och jag vill ha hästar som svarar på små signaler, så att rida med mycket ben är inte bättre än att rida med mycket hand. Mycket hjälper är helt enkelt inte bra, oavsett om det är ben, säte eller tygel!
Som med allt annat är det lättare att träna sig själv på en häst som är välskolad. Om du rider på en häst som är seg för hjälperna och avtrubbad på skänkeln så kommer det bli svårare att öva upp din egen kvickhet. Poängen är ju att hästen ska svara på små signaler och att så fort vi får ett svar så ska vi bli mer passiva i vår inverkan. Ofta är det bra att som ryttare ”renodla” hjälpgivningen, både för hästens skull, men också för att göra oss själva medvetna om vad vi egentligen skickar för signaler. Jag ser många ryttare som skänklar typ tre gånger i följd för att sätta igång hästen, utan att ens ha testat att bara skänkla EN gång. Redan där har hästen fått två onödiga signaler ”för säkerhets skull” av sin ryttare.
Var konsekvent med att bara trycka med skänkeln EN gång när du ger en framåtdrivande hjälp – se till att det ger effekt och var sedan passiv. Om det inte blir någon effekt är det bättre att ge en snabbare signal, eller eventuellt förstärka med ett litet pet med ett spö eller rösten. Även om det inte funkar på en gång – fortsätt på samma sätt tills det ger önskat resultat. Bli inte frestad att klämma, trycka, tjata eller dra bak benet (klassiskt sätt för ryttaren att tro att det ger mer effekt, vilket tyvärr inte stämmer – du blir bara ännu långsammare).
Öva dig i att känna in hästens takt och fotförflyttning. Ofta kan en bristande effekt av en hjälp bero på felaktig tajming. Du behöver kunna aktivera hästen i rätt ögonblick och i en bra rytm. Många driver i en för långsam takt i förhållande till hästens gångarter.
Jag kommer med fler inlägg på temat skänkel inom kort! Det kommer bli för långt annars, men det här är i alla fall en start. Hoppas ni har nytta av dessa tips.
Så länge man rider i ett ridhus så är det svårt att undvika hörnen, men de flesta slarvar med det här momentet. Om man ska rida bra rörelser eller andra vägar så är dock hörnen viktiga, i synnerhet om man ska rida program. Nästan alla moment i ett program kommer efter eller ur ett hörn, vilket innebär att hörnet går att använda som förberedelse.
Man kan tycka att hörnen är både lite ointressanta, en transportsträcka, eller kanske väldigt jobbiga (om tränaren tjatar om hörnen jämt) – men om man inser nyttan med en bra hörnpassering så kan man också lära sig att älska hörnen, istället för att rida igenom dem så snabbt som möjligt för att slippa undan.
Jag tror att många har lärt sig att ett bra hörn är att man rider ut så långt som möjligt i hörnet, för att ”visa” hörnet. Det skulle man kunna tro, men enligt min uppfattning är ett bra hörn ett hörn som rids i balans, med hästen formad i hela kroppen, samt anpassat efter hästens gångarter och utbildningsnivå. Det går faktiskt att rida för långt ut i hörnen, vilket gör att hästen tappar balansen och sedan blir svår att rida rakt ut ur hörnet. För djupa hörn leder till att du måste ”styra ut ur hörnet” igen. Hörnet ska inte ridas som en 90 graders sväng, utan som en mjuk båge. Jag ser faktiskt ofta ryttare som rider ut i hörnet så djupt att det snarare är väggen som styr ut hästen på spåret igen, men då gör inte hörnet någon nytta, och i värsta fall sliter det bara på hästen dessutom.
Jag rider snällare hörn i början av ett ridpass och djupare hörn när hästen är uppvärmd. En häst som är högre utbildad och går att samla mer kan ridas längre ut i hörnen än en ung eller outbildad häst. Med andra ord: anpassa hörnet efter hästens nivå, dvs där den klarar av att gå i balans och forma sig korrekt i bålen.
Om du aktivt börjar rida hörnen och lär dig att använda dig av dem, så kan du dra nytta av det inför en rörelse eller när du rider program. I ett program kan du ju t.ex. inte lägga en volt för att ”få tag” på hästen, men hörnet är ett bra sätt att få kontroll mellan olika moment i programmet. Med den tanken i huvudet så börjar man uppskatta hörnpasseringarna istället för att bara slarva igenom dessa!
Kom ihåg att du har en ytterskänkel också! Många ”trycker ut” hästen i hörnet med innerskänkeln, varpå hästen springer på sniskan genom hörnet istället för att forma sig och spåra.
Om du vill jobba mer aktivt med hörnen är detta två enkla övningar:
1. Lägg en volt i varje hörn för att förtydliga för dig själv. Gör gärna volten i skritt och trava på raksträckorna, så får du även in övergångar i övningen. 10 m volter är lagom för en LB/LA – häst tycker jag. Efterhand kan volten tas bort och hörnet ridas i skritt, resten i trav. När det fungerar bra så rider du hela varvet i trav. Observera att hästen ska ridas rakt ut efter varje hörn (även på kortsidan!). Passa att du själv inte är kvar i innerhanden när du ”släpper” hörnet. Eventuellt kan du lägga in ett friskare tempo på långsidan vilket också främjar rakriktningen.
2. Lägg en bom i varje hörn och rid samma övning som ovan.
Tänk på att du ska sitta kvar mitt över hästen, så att du inte viker dig i midjan. Om du har en tendens att luta dig inåt i hörnen kan ett tips vara att titta lite utåt mot väggen.
Supergammal bild på mig och Anea från en framridning.
Det här är något som man ofta hör: att man ska rida med ett system, och ha en röd tråd i sin ridning. Det är inte alltid så lätt som det låter. Det är väldigt vanligt med ryttare som ”rider runt” lite planlöst på måfå. Det kan fungera till viss del, men det svåra blir att komma vidare, eller att lösa problem när man kör fast!
Jag hade en period i min ”ridkärriär” när jag red mycket själv, och många hästar varje dag. Jag trodde att jag skulle bli bättre ju mer jag red, men faktum är att i viss mån blev jag kanske ”sämre” till och med. Jag red massor, utan en plan, bara ”på känn”, och jag befäste säkert massa fel hos mig själv också eftersom jag inte hade en aning om vad jag gjorde egentligen. Fördelen var väl att jag red mycket olika hästar, men det jag försöker säga är att planlös ridning i värsta fall inte är speciellt utvecklande.
Fördelen med att ha ett system är att det blir lättare att bena ut varför saker och ting fungerar eller inte fungerar. Personligen har jag lättare att ta motgångar om jag vet vad anledningen är. Ett dåligt ridpass som man inte begriper sig på lär man sig inget av, men om man förstår vad anledningen är så kan man lära sig något av det i stället för att bara bli frustrerad.
Ett system blir naturligtvis mer avancerat och komplext ju längre du har kommit i din ridning, om du har egen häst / utbildar hästar etc. Men jag tycker att man bör kunna ha ett enkelt system utifrån sin egen ridförmåga. För mig är det kortfattat och förenklat att alltid kontrollera gas, broms och sväng… Och det ska fungera på alla hästar, men med olika höga krav ju mer utbildad hästen är. Jag tror att många hakar upp sig på vilken form hästen ska ha, men formen kan du ändå inte påverka om sakerna ovan inte fungerar. För mig är det också viktigt att vara konsekvent, och jag gör alltid om saker (ex galoppfattning) som jag inte är nöjd med. Det gör hästen trygg att samma regler alltid gäller. Man kan gå in på detta mycket mer i detalj, men jag vill bara förmedla att man bör ha enkla ”hållpunkter” i sin ridning och att detta kan hjälpa en som ryttare att strukturera upp ridpasset i stället för att ”fastna på volten” och hoppas på att hästen snart ”ger med sig”. Med ett system kortas ridpasset i bästa fall ner lite, så att man inte rider massa transportsträckor som inte ger något.
Dessutom: med ett system kan du lättare påverka ridpasset och om det går bra är det inte ”bara tur”. De bästa ridpassen (tycker jag) är när man själv känner att man har skapat förutsättningar för bra ridning, inte bara att hästen hade en bra dag och att jag kunde ”åka runt” lite gratis på det.
Ibland känner jag att jag redan har ”skrivit allt”, men vissa inlägg kanske faktiskt går att dela igen, om det är inlägg som kan komma till nytta. Det här publicerade jag i mars förra året.
Här är en reflektion kring att jag ofta märker att jag lär ut ”annorlunda” eller kanske säger saker på ett annat sätt än vad vissa ryttare är vana vid. Jag tycker inte att jag lär ut ”konstig” ridning på något vis, men kanske en ridning som kräver en hel del kroppsmedvetenhet. Det är också anledningen till att mina hästar är ganska känsliga att rida och går på små signaler.
Till att börja med måste jag påpeka att det finns massor av olika sätt att både rida och instruera. Det som fungerar på en häst / ryttare kan vara helt fel för en annan, och tränare / ridlärare är olika bra på olika saker och förklarar på olika sätt. Om en instruktion är tagen ur sitt sammanhang kan det också låta helt fel och kanske misstolkas dessutom när det berättas vidare. Jag skriver det här utifrån mitt sätt att rida och lära ut.
Men nu till min reflektion. Jag upplever att det finns mycket missförstånd kring inverkan och hjälpgivning. Jag vet inte om det beror på att man som ryttare uppfattar saker på ett visst sätt eller om det här är saker som faktiskt lärs ut, men jag har några saker som jag ofta får förklara närmare, i synnerhet med nya elever.
(Jag har ju redan skrivit ett inlägg om foten och om att INTE trampa ner hälen. Det kan du läsa här om du har missat det.)
Här kommer några andra exempel på instruktioner som jag tror man behöver förstå ”på djupet”, revidera eller kanske tänka annorlunda kring.
Att rida med sätet Det här är ett av de vanligaste problemen tycker jag. Antingen är det ryttaren som missförstår för att tränaren slarvigt säger ”rid mer med sätet”, eller så är det vissa som lär ut att du SKA driva aktivt med sätet. (?) Jag själv drev också med sätet i unga år, och var en jäkel på att trycka ihop hästarna med ett starkt säte och in i en hand som ”höll ihop” hästen. Detta har jag slutat med eftersom det är helt värdelöst jobbigt och gör att hästen går på bogarna och dessutom i värsta fall får ont i ryggen av en ryttare som hela tiden ”trycker ner” ryggen. JAG DRIVER INTE MED SÄTET. Jag RIDER dock med sätet = vikthjälperna och min kropp. Förenklat så visar jag åt vilket håll hästen ska gå med min sits (=vikten placeras åt det håll jag ska), jag sitter ”mer still” när jag bromsar och jag följer med i hästens rörelse framåt när jag vill öka. Att vara följsam i sadeln gör att du tillåter hästen att använda sin rygg och tänka framåt. Att ha kontroll över din tyngdpunkt är att ”rida med sätet”. Jag lär dock INTE ut att driva med sätet – däremot kan du vinkla ditt bäcken olika beroende på om du vill ha ett lägre eller högre tempo. Jag vill att min häst ska gå fram för skänkeln – helst med bara ETT tryck – och sedan ska hästen gå ”för egen maskin”. (Med andra ord vill jag inte driva med varken säte eller skänkel för att ”hålla igång” hästen.)
”Ju mer ben desto bättre” Detta tycker jag också blir lite missvisande. Ja – du ska rida med benen och vi vill att hästen tänker framåt för skänkeln. Många ryttare verkar dock tro att ju mer man driver desto ”duktigare” är man, och att man ”får tag” på bakbenen bara genom att driva en massa. Då säger jag emot – därför att ju mer du driver desto mer avtrubbad blir hästen, och om du bara driver en massa så får du dessutom ganska mycket i handen till slut som du sedan måste ”ta hand” om. I värsta fall får du en stark häst som går i framvikt rakt in i dina armar. Jag ger signaler med skänkeln om vad jag vill – framåt, åt sidan eller böjning. Jag försöker ha en kvick skänkel som ger impulser till hästen, men jag sitter inte och trycker. Jag rider inte med starka ben, utan med mjuka ben. Hästarna tycker betydligt mer om det än ett konstant tryck. Och du som ryttare sparar energi och blir mer följsam! (Och att ”få tag” på bakbenen handlar mer om att samordna gas och broms för att aktivera bakbenen, dvs att kombinera ridning framåt med halvhalter och tempoväxlingar. Samt att se till att hästen spårar!)
”Om man är duktig har man långa stigläder” Det här är också ett vanligt missförstånd som gör att man hamnar i stolsits och därmed bakvikt. Se till att dina stigläder är så pass ”korta” att du kan ha en vinkel i knäleden. Då blir det också lättare att driva med en mjuk skänkel och att hålla din egen balans! (Jag tycker även att många som rider på hög nivå har för långa stigläder och sitter i bakvikt…)
Den där yttertygeln Alla har hört ”inner skänkel mot yttertygel”. Det säger jag inte emot men en sak att komma ihåg är att du också har en ytterskänkel. Många ryttare är bara fokuserade på innerskänkeln vilket gör att de är jättestarka med inverkan på endast innersidan och då flyttar hästen ut rumpan och går i någon slags skänkelvikning. Du behöver också en mothållande ytterskänkel – utan den kan du inte forma hästen! Innerskänkeln ska dock få hästen eftergiven i innersidan och detta fångar vi upp på yttertygeln – men en mjuk och elastisk yttertygel. Här har tyvärr många ryttare fått för sig att det är bra att hålla i allt vad man har. Jag har också lärt mig det – och det var inte lätt att få bort. Men tänk logiskt – du kan inte böja hästen om du samtidigt håller yttertygeln i ett järngrepp. Yttertygeln ska reglera – ja, men inte hålla fast hästen.
Att driva in i övergångarna Den här är lite knepig att förklara. Jag vet inte om det är så att många missförstår eller om det faktiskt lärs ut att du i princip ska hålla i och driva på samma gång. Jag tycker det ger motstridiga signaler till hästen som sannolikt kommer att bli stark när du vill sakta av. Jag tänker ungefär såhär: om jag har en bra grundenergi där hästen är framme för skänkeln så kan jag succesivt minska den energin lite för att förbereda en övergång. När jag ska göra en övergång ner en gångart så bryter jag den med sitsen (=sitter mer stilla) och oftast en förhållning. Då vill jag att hästen svarar omedelbart på det, det får inte bli segdragande i tygeln för då tappar du bakbenen direkt. Vissa hästar kan man behöva aktivera lite i övergångarna, dvs de måste vara ”kvicka” fortfarande. Man kan rama in lite med benen för att bibehålla spårningen. Du ska inte släppa benen helt och bara ”dra i tyglarna” men se det mer som ett ”flöde” av signaler som följs av varandra. Att hålla emot i ena änden och driva på i den andra gör bara att hästen missförstår och blir stark. Hästen kommer inte lätta av i handen för att du driver på den bakifrån samtidigt som du håller emot. Hästen kommer att lätta av i handen när du själv lättar.
Har ni fler exempel på instruktioner som är lätta att missförstå får ni gärna kommentera!
Fredag – lördag var det dags för yoga och dressyr ihop med Helena Starkenberg. Vi har haft ett 20-tal kurser ihop nu, helt otroligt!
Den här gången blev det endast två dagar (oftast har vi haft tre), men det kändes ändå som om vi hann med mycket. Tre av deltagarna var nya, och det verkade som om de fick ut väldigt mycket av kursen. Jätteroligt!
På fredagen red deltagarna först ett pass i grupp. Det blev två grupper eftersom Helena ville rida med själv, så det var fem ridande den här gången. Efter ridningen var det dags för yin yoga vid brasan. Oerhört avkopplande! Egentligen ville alla gå och lägga sig efter det, men när vi hade vaknat till liv igen blev det bubbel följt av middag. Jag gjorde rödbetspizza och en blåbärspaj. Köket är fortfarande under renovering, så det är fortfarande lite rörigt här hemma och jag håller det ganska enkelt.
På lördagen hade vi sitsträning på förmiddagen som vi brukar. Det är ett bra sätt att hinna analysera eleverna en i taget och verkligen fokusera. Nu har Ture fått vara med lite på dessa pass, och han är som klippt och skuren för det. Visserligen rör han sig ganska stort, men mjukt, och han är stadig på lina.
Efter lunch blev det ett mer dynamiskt yogapass. Jag var faktiskt lite mör efter fredagen, men det släppte efter lördagens yoga.
En hel del fokus under yogan låg på fötterna, balans samt bäckenets position. Jag försöker väva in dessa moment i ridningen efteråt, så att ryttarna kan ”ta med sig” yogan upp på hästen. Det brukar fungera bra. Efter yogan är många lite mer fokuserade, och förhoppningsvis har eleverna hunnit smälta sitsträningen lite också. En av deltagarna tyckte att hon kände sig helt annorlunda, och det syntes även på hästen.
Varje gång vi har den här typen av kurs där fokus ligger enbart på sits, inverkan och kroppskontroll, så blir jag fascinerad av hur mottagliga hästarna är! Det vet jag ju sedan förut, men ändå är det lika intressant varje gång när man ser hur hästarna blir mer avspända, frustar, de blir rakare och mer balanserade när ryttaren hittar sin egen kropp och balans. Det är ju inte konstigt alls egentligen, men så roligt att se! Jag är dessutom väldigt tacksam över mina hästar som är så känsliga och lyhörda och snabbt ändrar på sig när ryttarna gör det. Det är den bästa läraren man kan ha!
