Framåtbjudning är A och O men kan kännas svårt för många ryttare. Hästar har av naturen olika energinivåer och vissa är mer framåt än andra, men jag skulle våga påstå att det också är en utbildningsfråga och att det ”inte finns några tröga hästar”.
Bra framåtbjudning är grunden för att resten av ridningen ska fungera, och innebär att hästen lätt går fram för ryttarens skänkel – och inte ska behöva påminnas ”i varje steg”. Många ryttare har dessvärre fått lära sig att det är ”bra” att rida med ”mycket ben” men jag tycker att det bara skapar motvilja hos hästen.
När hästen bjuder framåt känns den villig, den går för ett lätt tryck av skänkeln och du får ett bra ”sug” på bettet.
Hästar som är lite ”tomma” i kontakten tycker jag saknar ärlig bjudning, oavsett om de ”springer av sig själva”. I begreppet bjudning vill jag att hästen även bjuder fram till handen, även om jag rider med en lätt kontakt.
En häst som ”springer fort” behöver nödvändigtvis inte bjuda framåt. Det kanske är lätt att tro, men framåtbjudningen hänger ihop med en god bakbensaktivitet och en häst som springer eller är väldigt het ”springer ifrån” sina bakben. Det är också lätt att tro att en seg häst bjuder bättre framåt av att man släpper stödet, men även på den sega hästen ska du hålla en mjuk kontakt med munnen. Tänk att energin ska ”bibehållas” i hästen, du ska inte släppa iväg all energi. Däremot ska du givetvis inte sitta och bromsa med handen!
Dålig bjudning kan bero på en mängd olika saker, som att hästen har blivit ”avtrubbad” av en ryttare som ständigt klämmer, att den har ont eller att sadeln inte passar, att den är spänd eller obalanserad av olika anledningar. Oftast tycker jag dock att det beror på ryttaren. Alla hästar är egentligen känsliga, men om man tjatar för mycket med skänkeln så lär sig hästen att stänga av signalen för framåtdrivning. Klämmiga ben leder också till att hästen spänner ryggen = får svårt att röra sig framåt. Mycket av bjudningen sitter i en avspänd rygg och att hästen är lösgjord! Även en god balans i hästen innebär bättre bjudning – en häst som går i framvikt ”bromsar sig själv”.
Jag är av den meningen att om hästen inte tar en lätt skänkelhjälp så är det bättre att förstärka den – oftast genom en snabbare skänkel, och om inte det fungerar lägger jag till lite mer tryck (dock tillfälligt). Ibland kan jag förstärka genom att peta med ett spö eller använda sporren med ett lätt tryck. Efter en eller ett par gånger brukar hästen ha accepterat detta och går då fram redan för det lättare skänkeltrycket, och min uppgift som ryttare är naturligtvis att försöka använda så lite skänkel som möjligt och få hästen mer ”självgående”.
Jag tror att många ryttare inte alls är medvetna om hur mycket skänkelkraft de egentligen använder. Det är jätteviktigt att själv känna efter om hästen verkligen svarar direkt på skänkeln eller om det blir en ”fördröjning”, eller om man t.ex. skänklar flera gånger för att få hästen att trava. Det ska räcka med EN signal! Du ska heller inte behöva ”hålla igång” hästen. Om det känns som om hästen ska stanna – låt den göra det då – och sedan förstärker du skänkeln direkt. Det blir väldigt spänd ridning om man ska ”hålla igång” hästen, och du kommer också ha svårt att gå vidare och göra svårare saker som att samla hästen eller göra sidvärtsrörelser.
Tänk på att drivningen ska komma från underskänkeln, inte av att du drar upp hälen, eller att du spänner låren eller sätet. Då motarbetar du dig själv! Träna på att ge snabba signaler med vaderna.
Lycka till!
Inga svar