Korta tyglarna på rätt sätt

Att korta tyglarna på rätt sätt verkar tyvärr vara ett moment som många har missat att lära sig. Här kommer en redigerad repris på ett gammalt inlägg från 2015.

Att korta tyglarna på ett bra sätt är grundläggande, men många hästar blir spända i detta moment. Jag tror att det delvis beror på att ryttaren själv spänner sig och ”förutsätter” att det ska bli ”problem” – istället för att man utgår ifrån att hästen ska kunna vara mjuk från början.
Det är lätt att bli för fokuserad på att ”hästen ska gå på tygeln” och så vill ryttaren ”få ner huvudet”, istället för att bara ta en jämn och bra kontakt med munnen.

Det krävs dock att man har hästen i bjudning innan man tar tygeln, och att man själv håller sig avspänd. Sedan tror jag att många tar ”för lång” tid på sig och fixar och trixar, istället för att bara korta upp tygeln och fortsätta rida. Här tappar många hästar bjudning och börjar gå med handbromsen i, för att ryttaren blir stel och stum.

En anledning till varför det tar lång tid är för att jag har upptäckt att flera försöker korta tygeln genom att flytta fram handen och ”fiska” efter tygeln en bit i taget. När man kortar tygeln korrekt så håller man båda tyglarna i ena handen medan man kortar en tygel i taget. Alltså om du ska korta höger tygel så tar du både höger och vänster tygel med vänster hand en kort stund, så att du sedan kan korta höger tygel utan att tyglarna glappar.

Om man inte förstår den här beskrivningen får man fråga mig så visar jag! Jag trodde att detta är något man lärde sig som nybörjare – och därför har jag inte ens tänkt på att man behöver gå igenom det, men det verkar som om flera inte har fått lära sig rätt från början. Tyvärr är det så med många saker.

Ett annat vanligt fel är att ryttaren börjar med att korta upp och fokusera på innertygeln, vilket lätt resulterar i hästar som blir förböjda, släpper yttertygeln och spänner sig. Prova nästa gång du rider att istället fokusera på att få en mjuk kontakt på yttertygeln och se om det gör skillnad!

Jag kommer att skriva ett eller två inlägg till om ryttarens hand – håll utkik och hoppas att detta kan vara till hjälp!

Fler tips för en bättre skänkel

Jag börjar detta inlägg med att låna en text rakt av ur Ridhandboken. Det kan ju vara lite högtravande att läsa men det är så bra beskrivet tycker jag.

Det handlar om den framåtdrivande skänkeln och hur du uppnår en automatisk framåtdrivning i takt med hästens rörelser, om du tillåter dig att slappna av, samt hittar ett bra skänkelläge.

” Den framåtdrivande skänkeln ligger strax bakom sadelgjorden, alltså så att hälen befinner sig lodrätt under höften. När underskänklarna ligger mjukt an mot hästens sida kommer inverkan till stånd bara genom att hästens bål rör sig rytmiskt växelvis åt höger och vänster. Därigenom flyttas underskänkeln utåt, varigenom den med sin tyngd åstadkommer ett visst tryck mot hästens sida. Skänkeln, som stadigt ligger an mot hästen, inverkar alltså i varje steg, så att  hästen driver sig själv utan att ryttaren använder sina muskler. En förutsättning är givetvis att hästen i sin grundutbildning har blivit tillräckligt känslig.
Genom att ryttaren för ett kort ögonblick spänner vadmuskeln kraftigt förmås hästen att lyfta samma sidas bakben mer. Den här hjälpen ges särskilt när ryttaren vill ge hästen en impuls i det ögonblick då bakbenet lyfts.
Hästar som ännu inte reagerar för ett så kortvarigt tryck måste göras känsligare genom ett förstärkt tryck. Skänkeln får under inga förhållanden ligga kvar och klämma.”


Det är svårt att förklara skänkelns inverkan utan att visa till häst. Många ryttare spänner sig i syfte att ha en helt stilla skänkel, men det är väldigt svårt att ha en helt stilla skänkel på något som rör sig… Tänk istället att skänkeln får röra sig i förhållande till hästen, så att skänkeln ”gungar med”. Om vi försöker bli för stilla så blir vi oftast stela och stumma – och även långsamma! Om skänkeln får ”gunga med” så uppnår du den automatiska drivningen som beskrivs ovan. Din skänkel ska inte bli stum eller stark, utan du behöver ha lite fjädring i benet med mjuka leder höft – knä – vrist. (Detta är svårt om du rider med för långa stigläder för då blir ditt ben för rakt!)

Låt tårna peka pyttelitet utåt så att du inte klämmer med knät. Om du har tån riktad rakt framåt så blir du stelare i höft och knä. Många ryttare försöker trycka med insidan av vaden mot hästens sidor, men det är en rörelse i sig som är svår att göra snabbt. Jag riktar tån svagt utåt och använder snarare baksidan av vaden (läs texten ovan – spänner vadmuskeln) och liksom ”kramar” hästens mage lite ”underifrån”. Tänk dig att du sitter på en boll så att du kommer mer ”runt” med skänkeln. (För mig fungerar den liknelsen – det kanske inte fungerar för alla.)

För att få en bättre skänkel så kan du säkert också ha nytta av att läsa mitt tidigare inlägg om Foten, jag vet att många har gillat det inlägget!

Sista inlägget på detta tema kommer att handla om olika skänkelhjälper. Håll utkik efter det!

En kvickare skänkel

Jag fick frågan om jag kunde skriva om hur man får en kvickare skänkel. Det finns såklart inga direkta genvägar för det, utan som med allt i ridningen så handlar det om att bli medveten, öva sin kroppskontroll och rida mycket! 😉

Naturligtvis hjälper det inte bara att ”rida mycket” för att bli bättre, du måste träna på rätt saker också, för om du rider mycket men rider felaktigt så befäster du tyvärr också negativa saker. Det är faktiskt viktigt att tänka på att du blir bättre av att göra rätt, inte bara av att öva mycket…

När det gäller sits och inverkan generellt så tycker jag att det de flesta behöver öva på är att slappna av, hitta en bra balans och kunna följa hästens rörelser. Det gäller även för att få en kvickare skänkel. Många ryttare är lite för spända, vill för mycket och ger väldigt mycket signaler till hästen utan att veta det. Dessutom är vi lärda att det är bra att rida med ”mycket ben” – vilket jag tycker kan vara missvisande. Egentligen skulle man kanske säga att vi ska rida med mer ben och sits än tygel, men alla hjälper ska ju vara mjuka och jag vill ha hästar som svarar på små signaler, så att rida med mycket ben är inte bättre än att rida med mycket hand. Mycket hjälper är helt enkelt inte bra, oavsett om det är ben, säte eller tygel!

Som med allt annat är det lättare att träna sig själv på en häst som är välskolad. Om du rider på en häst som är seg för hjälperna och avtrubbad på skänkeln så kommer det bli svårare att öva upp din egen kvickhet. Poängen är ju att hästen ska svara på små signaler och att så fort vi får ett svar så ska vi bli mer passiva i vår inverkan. Ofta är det bra att som ryttare ”renodla” hjälpgivningen, både för hästens skull, men också för att göra oss själva medvetna om vad vi egentligen skickar för signaler. Jag ser många ryttare som skänklar typ tre gånger i följd för att sätta igång hästen, utan att ens ha testat att bara skänkla EN gång. Redan där har hästen fått två onödiga signaler ”för säkerhets skull” av sin ryttare.

Var konsekvent med att bara trycka med skänkeln EN gång när du ger en framåtdrivande hjälp – se till att det ger effekt och var sedan passiv. Om det inte blir någon effekt är det bättre att ge en snabbare signal, eller eventuellt förstärka med ett litet pet med ett spö eller rösten. Även om det inte funkar på en gång – fortsätt på samma sätt tills det ger önskat resultat. Bli inte frestad att klämma, trycka, tjata eller dra bak benet (klassiskt sätt för ryttaren att tro att det ger mer effekt, vilket tyvärr inte stämmer – du blir bara ännu långsammare).

Öva dig i att känna in hästens takt och fotförflyttning. Ofta kan en bristande effekt av en hjälp bero på felaktig tajming. Du behöver kunna aktivera hästen i rätt ögonblick och i en bra rytm. Många driver i en för långsam takt i förhållande till hästens gångarter.

Jag kommer med fler inlägg på temat skänkel inom kort! Det kommer bli för långt annars, men det här är i alla fall en start. Hoppas ni har nytta av dessa tips.


Tips för bättre hörnpasseringar

Så länge man rider i ett ridhus så är det svårt att undvika hörnen, men de flesta slarvar med det här momentet. Om man ska rida bra rörelser eller andra vägar så är dock hörnen viktiga, i synnerhet om man ska rida program. Nästan alla moment i ett program kommer efter eller ur ett hörn, vilket innebär att hörnet går att använda som förberedelse.

Man kan tycka att hörnen är både lite ointressanta, en transportsträcka, eller kanske väldigt jobbiga (om tränaren tjatar om hörnen jämt) – men om man inser nyttan med en bra hörnpassering så kan man också lära sig att älska hörnen, istället för att rida igenom dem så snabbt som möjligt för att slippa undan.

Jag tror att många har lärt sig att ett bra hörn är att man rider ut så långt som möjligt i hörnet, för att ”visa” hörnet. Det skulle man kunna tro, men enligt min uppfattning är ett bra hörn ett hörn som rids i balans, med hästen formad i hela kroppen, samt anpassat efter hästens gångarter och utbildningsnivå. Det går faktiskt att rida för långt ut i hörnen, vilket gör att hästen tappar balansen och sedan blir svår att rida rakt ut ur hörnet. För djupa hörn leder till att du måste ”styra ut ur hörnet” igen. Hörnet ska inte ridas som en 90 graders sväng, utan som en mjuk båge. Jag ser faktiskt ofta ryttare som rider ut i hörnet så djupt att det snarare är väggen som styr ut hästen på spåret igen, men då gör inte hörnet någon nytta, och i värsta fall sliter det bara på hästen dessutom.

Jag rider snällare hörn i början av ett ridpass och djupare hörn när hästen är uppvärmd. En häst som är högre utbildad och går att samla mer kan ridas längre ut i hörnen än en ung eller outbildad häst. Med andra ord: anpassa hörnet efter hästens nivå, dvs där den klarar av att gå i balans och forma sig korrekt i bålen.

Om du aktivt börjar rida hörnen och lär dig att använda dig av dem, så kan du dra nytta av det inför en rörelse eller när du rider program. I ett program kan du ju t.ex. inte lägga en volt för att ”få tag” på hästen, men hörnet är ett bra sätt att få kontroll mellan olika moment i programmet. Med den tanken i huvudet så börjar man uppskatta hörnpasseringarna istället för att bara slarva igenom dessa!

Kom ihåg att du har en ytterskänkel också! Många ”trycker ut” hästen i hörnet med innerskänkeln, varpå hästen springer på sniskan genom hörnet istället för att forma sig och spåra.

Om du vill jobba mer aktivt med hörnen är detta två enkla övningar:

1. Lägg en volt i varje hörn för att förtydliga för dig själv. Gör gärna volten i skritt och trava på raksträckorna, så får du även in övergångar i övningen. 10 m volter är lagom för en LB/LA – häst tycker jag. Efterhand kan volten tas bort och hörnet ridas i skritt, resten i trav. När det fungerar bra så rider du hela varvet i trav. Observera att hästen ska ridas rakt ut efter varje hörn (även på kortsidan!). Passa att du själv inte är kvar i innerhanden när du ”släpper” hörnet. Eventuellt kan du lägga in ett friskare tempo på långsidan vilket också främjar rakriktningen.

2. Lägg en bom i varje hörn och rid samma övning som ovan.

Tänk på att du ska sitta kvar mitt över hästen, så att du inte viker dig i midjan. Om du har en tendens att luta dig inåt i hörnen kan ett tips vara att titta lite utåt mot väggen.

Supergammal bild på mig och Anea från en framridning.

Att rida med ett system

Det här är något som man ofta hör: att man ska rida med ett system, och ha en röd tråd i sin ridning. Det är inte alltid så lätt som det låter. Det är väldigt vanligt med ryttare som ”rider runt” lite planlöst på måfå. Det kan fungera till viss del, men det svåra blir att komma vidare, eller att lösa problem när man kör fast!

Jag hade en period i min ”ridkärriär” när jag red mycket själv, och många hästar varje dag. Jag trodde att jag skulle bli bättre ju mer jag red, men faktum är att i viss mån blev jag kanske ”sämre” till och med. Jag red massor, utan en plan, bara ”på känn”, och jag befäste säkert massa fel hos mig själv också eftersom jag inte hade en aning om vad jag gjorde egentligen. Fördelen var väl att jag red mycket olika hästar, men det jag försöker säga är att planlös ridning i värsta fall inte är speciellt utvecklande.

Fördelen med att ha ett system är att det blir lättare att bena ut varför saker och ting fungerar eller inte fungerar. Personligen har jag lättare att ta motgångar om jag vet vad anledningen är. Ett dåligt ridpass som man inte begriper sig på lär man sig inget av, men om man förstår vad anledningen är så kan man lära sig något av det i stället för att bara bli frustrerad.

Ett system blir naturligtvis mer avancerat och komplext ju längre du har kommit i din ridning, om du har egen häst / utbildar hästar etc. Men jag tycker att man bör kunna ha ett enkelt system utifrån sin egen ridförmåga. För mig är det kortfattat och förenklat att alltid kontrollera gas, broms och sväng… Och det ska fungera på alla hästar, men med olika höga krav ju mer utbildad hästen är. Jag tror att många hakar upp sig på vilken form hästen ska ha, men formen kan du ändå inte påverka om sakerna ovan inte fungerar. För mig är det också viktigt att vara konsekvent, och jag gör alltid om saker (ex galoppfattning) som jag inte är nöjd med. Det gör hästen trygg att samma regler alltid gäller. Man kan gå in på detta mycket mer i detalj, men jag vill bara förmedla att man bör ha enkla ”hållpunkter” i sin ridning och att detta kan hjälpa en som ryttare att strukturera upp ridpasset i stället för att ”fastna på volten” och hoppas på att hästen snart ”ger med sig”. Med ett system kortas ridpasset i bästa fall ner lite, så att man inte rider massa transportsträckor som inte ger något.

Dessutom: med ett system kan du lättare påverka ridpasset och om det går bra är det inte ”bara tur”. De bästa ridpassen (tycker jag) är när man själv känner att man har skapat förutsättningar för bra ridning, inte bara att hästen hade en bra dag och att jag kunde ”åka runt” lite gratis på det.

Ridinstruktioner som ställer till det (i repris)

Ibland känner jag att jag redan har ”skrivit allt”, men vissa inlägg kanske faktiskt går att dela igen, om det är inlägg som kan komma till nytta. Det här publicerade jag i mars förra året.

Här är en reflektion kring att jag ofta märker att jag lär ut ”annorlunda” eller kanske säger saker på ett annat sätt än vad vissa ryttare är vana vid. Jag tycker inte att jag lär ut ”konstig” ridning på något vis, men kanske en ridning som kräver en hel del kroppsmedvetenhet. Det är också anledningen till att mina hästar är ganska känsliga att rida och går på små signaler.

Till att börja med måste jag påpeka att det finns massor av olika sätt att både rida och instruera. Det som fungerar på en häst / ryttare kan vara helt fel för en annan, och tränare / ridlärare är olika bra på olika saker och förklarar på olika sätt. Om en instruktion är tagen ur sitt sammanhang kan det också låta helt fel och kanske misstolkas dessutom när det berättas vidare. Jag skriver det här utifrån mitt sätt att rida och lära ut.

Men nu till min reflektion. Jag upplever att det finns mycket missförstånd kring inverkan och hjälpgivning. Jag vet inte om det beror på att man som ryttare uppfattar saker på ett visst sätt eller om det här är saker som faktiskt lärs ut, men jag har några saker som jag ofta får förklara närmare, i synnerhet med nya elever.

(Jag har ju redan skrivit ett inlägg om foten och om att INTE trampa ner hälen. Det kan du läsa här om du har missat det.)

Här kommer några andra exempel på instruktioner som jag tror man behöver förstå ”på djupet”, revidera eller kanske tänka annorlunda kring.

Att rida med sätet
Det här är ett av de vanligaste problemen tycker jag. Antingen är det ryttaren som missförstår för att tränaren slarvigt säger ”rid mer med sätet”, eller så är det vissa som lär ut att du SKA driva aktivt med sätet. (?) Jag själv drev också med sätet i unga år, och var en jäkel på att trycka ihop hästarna med ett starkt säte och in i en hand som ”höll ihop” hästen. Detta har jag slutat med eftersom det är helt värdelöst jobbigt och gör att hästen går på bogarna och dessutom i värsta fall får ont i ryggen av en ryttare som hela tiden ”trycker ner” ryggen.
JAG DRIVER INTE MED SÄTET. Jag RIDER dock med sätet = vikthjälperna och min kropp. Förenklat så visar jag åt vilket håll hästen ska gå med min sits (=vikten placeras åt det håll jag ska), jag sitter ”mer still” när jag bromsar och jag följer med i hästens rörelse framåt när jag vill öka. Att vara följsam i sadeln gör att du tillåter hästen att använda sin rygg och tänka framåt. Att ha kontroll över din tyngdpunkt är att ”rida med sätet”. Jag lär dock INTE ut att driva med sätet – däremot kan du vinkla ditt bäcken olika beroende på om du vill ha ett lägre eller högre tempo. Jag vill att min häst ska gå fram för skänkeln – helst med bara ETT tryck – och sedan ska hästen gå ”för egen maskin”. (Med andra ord vill jag inte driva med varken säte eller skänkel för att ”hålla igång” hästen.)

”Ju mer ben desto bättre”
Detta tycker jag också blir lite missvisande. Ja – du ska rida med benen och vi vill att hästen tänker framåt för skänkeln. Många ryttare verkar dock tro att ju mer man driver desto ”duktigare” är man, och att man ”får tag” på bakbenen bara genom att driva en massa. Då säger jag emot – därför att ju mer du driver desto mer avtrubbad blir hästen, och om du bara driver en massa så får du dessutom ganska mycket i handen till slut som du sedan måste ”ta hand” om. I värsta fall får du en stark häst som går i framvikt rakt in i dina armar.
Jag ger signaler med skänkeln om vad jag vill – framåt, åt sidan eller böjning. Jag försöker ha en kvick skänkel som ger impulser till hästen, men jag sitter inte och trycker. Jag rider inte med starka ben, utan med mjuka ben. Hästarna tycker betydligt mer om det än ett konstant tryck. Och du som ryttare sparar energi och blir mer följsam!
(Och att ”få tag” på bakbenen handlar mer om att samordna gas och broms för att aktivera bakbenen, dvs att kombinera ridning framåt med halvhalter och tempoväxlingar. Samt att se till att hästen spårar!)

Om man är duktig har man långa stigläder
Det här är också ett vanligt missförstånd som gör att man hamnar i stolsits och därmed bakvikt. Se till att dina stigläder är så pass ”korta” att du kan ha en vinkel i knäleden. Då blir det också lättare att driva med en mjuk skänkel och att hålla din egen balans! (Jag tycker även att många som rider på hög nivå har för långa stigläder och sitter i bakvikt…)

Den där yttertygeln
Alla har hört ”inner skänkel mot yttertygel”. Det säger jag inte emot men en sak att komma ihåg är att du också har en ytterskänkel. Många ryttare är bara fokuserade på innerskänkeln vilket gör att de är jättestarka med inverkan på endast innersidan och då flyttar hästen ut rumpan och går i någon slags skänkelvikning. Du behöver också en mothållande ytterskänkel – utan den kan du inte forma hästen! Innerskänkeln ska dock få hästen eftergiven i innersidan och detta fångar vi upp på yttertygeln – men en mjuk och elastisk yttertygel. Här har tyvärr många ryttare fått för sig att det är bra att hålla i allt vad man har. Jag har också lärt mig det – och det var inte lätt att få bort. Men tänk logiskt – du kan inte böja hästen om du samtidigt håller yttertygeln i ett järngrepp. Yttertygeln ska reglera – ja, men inte hålla fast hästen.

Att driva in i övergångarna
Den här är lite knepig att förklara. Jag vet inte om det är så att många missförstår eller om det faktiskt lärs ut att du i princip ska hålla i och driva på samma gång. Jag tycker det ger motstridiga signaler till hästen som sannolikt kommer att bli stark när du vill sakta av. Jag tänker ungefär såhär: om jag har en bra grundenergi där hästen är framme för skänkeln så kan jag succesivt minska den energin lite för att förbereda en övergång. När jag ska göra en övergång ner en gångart så bryter jag den med sitsen (=sitter mer stilla) och oftast en förhållning. Då vill jag att hästen svarar omedelbart på det, det får inte bli segdragande i tygeln för då tappar du bakbenen direkt. Vissa hästar kan man behöva aktivera lite i övergångarna, dvs de måste vara ”kvicka” fortfarande. Man kan rama in lite med benen för att bibehålla spårningen. Du ska inte släppa benen helt och bara ”dra i tyglarna” men se det mer som ett ”flöde” av signaler som följs av varandra. Att hålla emot i ena änden och driva på i den andra gör bara att hästen missförstår och blir stark. Hästen kommer inte lätta av i handen för att du driver på den bakifrån samtidigt som du håller emot. Hästen kommer att lätta av i handen när du själv lättar.

Har ni fler exempel på instruktioner som är lätta att missförstå får ni gärna kommentera!

Veckans övning

Den här övningen har jag snart gjort i alla grupper redan, men jag tänkte skriva ett inlägg här för att dokumentera den. Det kanske kan ge inspiration till någon annan också! Jag tycker att den här övningen har varit jättebra, även om den är svår.

Man behöver ställa upp koner enligt bilden:

Övningen gör likadant på båda sidorna i ridhuset, men jag har bara ritat upp den från ena hållet. Man kan vara ca 2-3 st på varje sida, fler blir nog trångt.

Enligt bilden ovan rids övningen i vänster varv.
Du börjar i skritt genom att rida rakt på kortsidan, men innanför spåret. Vid första konen gör du en kvarts bakdelsvändning. När hästen är rak och vändningen är klar fattar du galopp direkt och rider sedan rakt fram (fortfarande innanför spåret).
Därefter går du in i en båge i galopp och avslutar sedan med att rakrikta innanför spåret. Avsaktning till skritt sker innan sista konen i övningen, och sedan skrittar du rakt på kortsidan igen.

Övningens syfte är mer samling i både fattningen och galoppen. Om du fattar ur en vändning får du automatiskt mer samlad galopp. När du kommer ihåg att rama in med ytterskänkeln skapar du också samling och får en bättre och rakare galopp. Bara att rida innanför spåret var svårt för många, men när man lyckas med detta får man ett väldigt tydligt ”kvitto”.

Övningen görs i båda varven och håll inte på för länge – det är en ganska krävande övning för hästen!

Lycka till!

Veckans övning

Här kommer en bra övning som vi gjorde i tisdags och som alla grupper ska göra framöver.
Det är en övning med övergångar mellan skritt och galopp, vilket är samlande. Att växla mellan skritt och trav skulle jag säga är mer lösgörande, och väldigt bra för spända ryggar. Skritt – galopp – skritt kräver lite mer av häst och ryttare. I början tycker jag att man kan acceptera något travsteg från galopp till skritt framför att det blir väldigt tvära övergångar. Däremot tycker jag inte att man ska tillåta travsteg i fattningen om man ska fatta från skritt. Här vill vi ha en tydlig, distinkt fattning från bakbenen.

För att kunna gå från galopp till skritt behöver du förbereda hästen genom att samla upp galoppen extra mycket innan övergången. Tänk på att samling sker med säte och skänkel. Handen är mothållande men ska inte verka bakåt. Om handen börjar gå bakåt behöver du uppmuntra hästen att bjuda bättre fram till kontakten. Om hästen blir för låg i formen i övergången, eller om ryttaren själv försöker fokusera på att ”få ner huvudet” så kommer det bli svårt att få skritt direkt från galopp i och med att hästen hamnar på bogarna först, faller isär, och sannolikt tar något travsteg. Det är bättre att snarare tänka lite ”över tygeln” för att verkligen få hästen att stanna med bakbenen före frambenen. Förhållningen i övergången behöver vara kvick, så att det inte blir en dragkamp.

I den här övningen, som jag har ritat så fint (ser ut som en fästing…) så rider man på volten. På öppna delen gör man en 10 m volt i skritt inuti den stora volten. När man kommer ur skrittvolten fattar man galopp, rider att varv på 20 m volt, och sedan skritt igen på samma ställe som man gjorde fattningen. Man kan såklart lägga den lilla volten vid väggen också, vilket borde underlätta lite eftersom man då har väggen som ”stöd”. Ni som inte har gjort övningen än kanske får göra så istället.

Fördelen med att lägga skrittvolten är att man kan förbereda fattningen här, samt att det ”tvingar” ryttaren att rida skritten efter galoppen. Här är annars ett typiskt ställe där många ”slutar rida”, varpå hästen rinner iväg och går i framvikt. A och O i övningen är balans, ”hitta bakbenen” och att själv sitta kvar i sadeln.

Steg 2 skulle sedan kunna vara enkla byten, vilket vi kommer till längre fram!

Den viktiga foten

Jag har fokuserat väldigt mycket på mina elevers fötter senaste året eller lite längre. För min egen ridning gör det också stor skillnad att jobba med balansen och jämvikten i stigbygeln. Naturligtvis i kombination med sittbenen, men tidigare har jag i princip ”bara” fokuserat på mellandelen och att ”hitta sittbenen” – för det är så jag är lärd. Mellandelen är viktig såklart, eftersom den ”styr” hästen med vikthjälperna, men kruxet är att foten hjälper oss också med balansen och ”styrningen”.

Om du tänker dig att du står på marken utan häst, och utan att hitta balansen i din fot, så blir det också svårt att kontrollera överkroppen och hitta din ”core”.

Egentligen är det superbra att hitta fötterna avsuttet först. Känn efter hur du fördelar vikten när du står på marken. Försök att hitta balansen över din stortå. Om du försöker stå med vikten på hälen eller lilltån så kommer det kännas vingligare. Du ska inte väga framåt på stortån, men du kan tänka dig att du centrerar din balans där.

När du har hittat det på marken kan du göra detsamma till häst. Stå upp i stigbyglarna och känn var du har bäst balans – med vikten i hälen, lilltån eller stortån.
Vi har ju alla fått lära oss att ”trampa ner hälen” men jag skulle vilja slå hål på den instruktionen lite. Kanske börjar den bli förlegad precis som knäslutet? Tanken att trampa ner hälen när man börjar rida är bra, annars tappar du balansen och även stigbyglarna. Vid hoppning behöver du också lite mer tramp i hälen skulle jag nog säga. Men nu fokuserar vi på mer ”förfinade” hjälper och i en dressyrsits.

Om du sätter dig ner på hästen och trampar ner hälen allt vad du kan (många kämpar aktivt med detta under varje ridpass eftersom det är en av de instruktioner som man har som ett ”mantra” med sig sedan man började rida) – då kommer du kanske märka att du till slut nästan trampar dig ”upp” ur sadeln, varpå sittbenen lättar och du blir spänd i ditt säte. Ibland åker också underskänkeln fram så att man hamnar i stolsits.

Prova nu att lägga mer vikt i fotbladet, i stortån, under ”hela foten”. Då kan du sitta mjukare och avlasta hästens rygg lite med hjälp av stigbygeln även vid nedsittning. Vid lättridning vill jag också ha vikten här, för att kunna fjädra av bättre i stygbygeln. Om jag vill ha mer spänst i traven när jag rider lätt så tänker jag nästan att jag ”studsar” med foten och trampar av med hjälp av stigbygeln, och jag lovar att hästen kommer ”studsa” bättre under dig om du rider mer mjukt och följsamt med start ända ner i foten och benet. Då slipper du dessutom driva så mycket med själva benet.

(Om du har tendens att dra upp hälen så kanske du får tänka lite på att slappna av för att få längre ben, men försök ändå få vikten under fotbladet då du hittar bra stabilitet.)

Förra veckan hade jag ett jättebra exempel där min elev trampade ner hälen och blev spänd i skänkeln varpå hon också hamnade för tungt på sittbenen. Hon red Don Mistral som har en känslig rygg och han blev lite spänd av detta – trycket kommer ju bara hamna på två sittben och det är inte så skönt för hästen. När jag bad henne lyfta upp hälen lite fick hon en jämnare balans, mjukare ben och kunde sitta mer ”runt” hästen istället för ”ovanpå”. Här kunde hon alltså även vid nedsittning fördela vikten med både stigbyglarna och sätet – istället för bara i sätet. Det syntes direkt hur Don Mistral slappnade av och kunde bära henne istället för att ”springa ifrån” med lite spänning.

Tänk alltså att du ska använda fot / stigbygel till balans och viktfördelning även när du sitter ner. Pga detta är jag ingen förespråkare för ridning utan stigbyglar då jag tycker att det gör ryttaren spänd på insida lår och allt tryck hamnar endast i sadeln. Sedan kan det såklart vara ett bra komplement då och då för att öva balansen – men då korta stunder och på en häst som går avspänd och i egen balans.

Hoppas ni förstår min beskrivning, som kanske låter lite flummig, men testa nästa gång ni rider och berätta gärna för mig om du upplever någon skillnad!

Här ser ni ganska bra hur jag har stöd i stortån, vilket också gör att skänkeln kommer naturligt intill hästens sida utan att klämma. Då känner jag också små signaler från hästen, vilket jag inte gör om jag får en ”glipa” mellan skänkel och häst. För mig är det inte ett självändamål med en häl som är så nedtrampad som möjligt, då det gör skänkeln spänd.

Foto: S. Benneborg

Lucka 10: Öppna o förvänd sluta

Här kommer en ”fortsättning” på lucka nummer 9.
I förra luckan finns en beskrivning av en förvänd sluta. Nu ska denna kombineras med en öppna.

Övningen rids på långsidan, i skritt eller trav.
Rid öppna på första halvan av långsidan. Framdelen innanför och hästen ska gå på tre spår.
I höger varv ska hästen vara ställd och böjd åt höger.
När du har kommit halvvägs ska du ställa och böja om hästen åt vänster istället, men bibehålla tvärningen. Det kommer då bli en förvänd sluta.

Det här är en väldigt bra övning för att få hästen mer smidig i sidorna. Tänk på att du måste placera om din vikt när du ställer och böjer åt andra hållet. Du ska ha lite mer vikt på inner sittben både i öppnan och slutan. Alltså måste du själv ”byta varv” i den sits även om du fortfarande följer samma långsida. Inner sida är fortfarande alltid det håll hästen är ställd åt.

Om du är osäker på hjälpgivningen i olika rörelser rekommenderar jag att läsa någon Ridlära, så att det är glasklart. Jag ger bara tips på övningar men går inte in i detalj på hjälperna i de här luckorna.

Lycka till!

Eleonors Häst&Ridverksamhet - Ridlärare & Tävlingsryttare -