Att gå upp en klass eller nivå är en utmaning, det kan vara både roligt och tufft på samma gång. För mig var konstigt nog hoppet från LA till MsvB svårare än från MsvB till MsvA, pga att Anea hade så svårt att lära sig byta galopp. Annars tror jag att många upplever att det är svårare att gå upp till MsvA med piruetter och serier, men det tyckte jag var roligt, medan klivet upp till MsvB var väldigt jobbigt och frustrerande.
Nu är det dock ett litet mellanläge här, jag tror vi har nått en platå i utvecklingen. Det kommer man ju alltid till, förr eller senare. Det går inte att ha en spikrak kurva uppåt, inte hela tiden. Jag tycker mig ändå ha haft bra flyt länge, med att lära in nya moment och tävla på högre nivå, och samtidigt kunna få placeringar. Känslan av ett stopp nu tror jag helt enkelt beror på att det är ”överfullt”. Nu börjar jag också känna efter mer och hittar då massor av förbättringspunkter vilket plötsligt gör allt svårare. I början var jag ju bara nöjd med att kunna byta med rätt antal galoppsprång, men nu vill jag ju att hon ska vara mer igenom, rak, byta lika stort åt båda håll… osv. Det är ju det här som är utvecklande, men också gör att man plötsligt tycker att man ”inte kan någonting” – från att ha varit i en fas där man ”trodde att man kunde rida”. Det här tror jag fler känner igen sig i?
Just nu ligger vi i ett läge att fortsätta mot svår klass, samtidigt som vi ska befästa MsvA-nivån mer. Någon kanske tycker att det är dumt att ”hasta vidare”, men samtidigt kan det vara bra att göra ännu lite svårare saker för att avdramatisera nivån under. Så känner jag i alla fall. Och vissa av de svårare momenten upplever jag som lättare, konstigt nog. Jag ser inget fel i att sikta uppåt även om vi behöver förbättra oss på nuvarande nivå, men däremot gäller det att inte lägga ribban för tävlingar för högt under tiden.
Idag har i alla fall Anea känts ganska bra. Som jag skrev ovan har jag hittat massa grejer att jobba med, men just nu känns det som om jag har en plan igen. Det är ett pussel att lägga, med många bitar. Ibland känns det som om jag har hela bilden klar för mig, men sedan har jag ändå tappat någon bit på vägen. Nu har det t.ex. blivit så mycket fokus på att lära sig tekniska grejer, och då tappar jag istället känslan lite, och sitsen, och formen.. 😉 Då är det ganska skönt att bara jogga någon dag och rida stora volter och backa tillbaka ordentligt. Det blir lite för mycket ”input” för både mig och hästen annars. Men jag ger inte upp. Nu ska jag försöka organisera i hjärnan och ta en sak i taget. Och om inte allt funkar på samma gång, så får det väl vara så. Det har ju dessutom tillkommit så många moment nu, så det gäller att sortera ut det viktiga och inte tro att man ska göra alla saker varje ridpass.
Inga svar