Mitt hästliv – del åtta

Jag insåg att jag egentligen har en del kvar att berätta om (än så länge!). Del åtta handlar helt enkelt om att starta eget! Tidigare har jag ju skrivit om de jobb jag haft, och utbildningar jag har gått, för att komma hit. Planen att starta eget tror jag att jag har haft sedan gymnasiet (minst) – frågan har bara varit HUR?

Att ha ett sådant tydligt mål har varit både en trygghet, men också en frustration. Det är skönt att veta vad man vill och ha något konkret att jobba mot. Att inte veta vad man ska göra när man ”blir stor” har liksom aldrig slagit mig. Men å andra sidan har jag velat det så oerhört mycket och haft det i huvudet hela tiden, att det ibland kanske har gjort det svårt att bara ha roligt under tiden… Små misslyckanden har känts enorma och målet har känts oändligt långt bort. Men skam den som ger sig! Utan den här målbilden hade jag aldrig kommit hit där jag är idag. Det är helt enkelt ingen slump.

Att börja jobba hos Per och Pether var helt klart ett strategiskt drag – jag behövde lära mig rida bättre för att kunna utbilda mina egna hästar. Två år där gav mig massor att ha i ”ryggsäcken”. Där fick jag även kontakt med en av deras inackorderingar som jobbade på Nyföretagarcentrum, och där fick jag en del hjälp att göra en affärsplan bl.a. Jag tog med den till banken och frågade om jag kunde få låna 250.000 kr för att starta hästverksamhet. Det låter ju ganska lätt, och det knäppa är att det VAR det. Jag fick lån beviljat på första försöket, vilket jag förmodar kan vara ganska svårt.
Bilder från Helmer Ridcenter

Jag startade upp med fem hästar som jag hyrde in på Helmer ridcenter i Strängnäs. Jag hade en egen stalldel och tillgång till ridhus och en anläggning som hade både restaurang och övernattningsmöjligheter. Anea hade jag med mig, sedan fick jag låna en häst genom en vän, och så köpte jag tre hästar: Nogge, Wirja och Iffi. Dessa tre skulle köpas in på en månad, så det blev en del provridningar och snabba beslut. När jag tänker efter låter det faktiskt galet, att det ens gick. Hur räckte pengarna egentligen? 250.000 är ju ingenting, med tanke på att det skulle räcka till hästar, utrustning, foder och strö osv. Men på något sätt så gick det faktiskt. Jag hade även ”starta-eget-bidrag” första halvåret – annars hade jag inte haft råd med mat och hyra.
Nogge var första hästen jag köpte, här försöker vi få till bilder till hemsidan.

Tanken var hela tiden att flytta till Stockholm, eftersom kundkretsen är mycket större här. Jag lyckades starta upp och hålla igång verksamheten i Strängnäs ett år, men sedan var det dags för flytt. Att hitta något att hyra i Stockholm (med ridhus, och till en rimlig peng) är i princip omöjligt. Jag och Torbjörn hade träffats två år tidigare, och det var dags att flytta ihop också. Till slut visade det sig att bästa sättet att lösa detta var att köpa en egen gård och flytta ihop här, direkt. Det kan man ju fundera över, hur smart det låter. När jag läser vad jag skriver kan jag bara säga att hade jag varit min egen kompis hade jag nog försökt tala allvar med mig själv flera gånger under den här resan. Men, ska man lyckas, så måste man våga. Konstigt nog har ingen försökt stoppa mig under tiden, inte ens mamma (inte vad jag minns i alla fall).
                                                    Ridlektion på Antuna
Foto: Fanny Almlöf

Vi tittade på gårdar på några ställen, men det mesta var dyrt och litet. Sedan hittade vi Wreta. Jag visste inte att vi letade gård på allvar, jag trodde mer att det var söndagsutflykter som vi gjorde för att vi inte hade något bättre för oss. Jag hade inte fattat att T menade på allvar att vi skulle köpa en gård. Det här stället var verkligen charmigt, men oerhört nedgånget. En av de saker jag tänkte var framförallt hur man skulle hinna ta hand om en så stor trädgård (som om det var det största problemet – men ja, det tar en del tid, fast jag har upptäckt att det är rätt kul!). Stall och ridhus fanns ju inte, utan det måste vi i så fall bygga själva…
                            Vi tittar på gård och mäter om det kan få plats ett ridhus.

Jag minns inte riktigt hur allt det här gick till, men vi måste haft ett jäkla flyt på sätt och vis. Vi fick lån (på andra försöket) och vann budgivningen. Sedan lyckades vi pruta ner det igen när vi upptäckte bl.a. hål i taket. Vi lyckades också få EU-bidrag för att bygga stallet (alltså, inte hela summan, men 750.000 är ju inte fy skam). Vi hade en miljon att lägga själva (från våra lägenheter) och det var egentligen för låg egen insats, men banken trodde på oss.

                    Här också på Antuna, med det där jäkla tåget som gick förbi precis utanför.
(Foto: Fanny Almlöf)
                                       På undre bilden Maritza, som jag hade en period.

I samma veva hittade jag trots allt ett stall i Upplands Väsby (Antuna gård) där hästarna kunde stå medan vi byggde det här. Vad hade jag gjort annars? Och hur kan man ha sådan tur att det stallet ligger 20 minuter härifrån? Dock var det full skötsel som gällde där, och en hyra på 6000 kr per häst. Så för att ha råd att ha hästarna där fick jag ta ett städjobb vid sidan av för att gå runt själv… Man kan inte säga att det har varit någon räkmacka, men de stora och viktiga sakerna har jag ändå haft flyt med. Sedan kan jag räkna upp hur mycket saker som helst som har krånglat under tiden.
                                       Blandade byggbilder på stall och ridhus.
Konstigt att tänka tillbaka på!

Bygglovet för stall och ridhus drog ut på tiden, så till slut fick vi åka till vår handläggare på kommunen och sätta oss där tills vi fick det. Jag hade kedjat fast mig på deras kontor om det hade krävts! Det blev beviljat i februari, och jag var tvungen att flytta in och ha allt klart i juni. Alltså, jag kan inte ens minnas hur det här gick till, det är som en dimma. Jag stängde nog av. Det blev för stort för mig, så jag oroade mig nästan inte ens. När vi skulle ta emot våra första inackorderingar hade vi inte vatten eller el. Alla boxar var inte klara utan vi byggde under tiden. Ridhusbotten fick vi på plats någon vecka innan vår första bokade kurs. En bit in på hösten red vi med bygglampor i ridhuset och då kunde man bara rida på en volt på ena kortsidan för resten av ridhuset var mörkt.
                                Sitsträning med Wirja, här har vi ingen sarg ännu.

När ridhuset var nytt och klart och sanden skulle in så tippade lastbilsflaket hål i taket! Bara en sådan grej kan ju ta knäcken på en. Vi har varit med om bränder, hästar som måste tas bort akut, hästar som har skenat i djupsnö nästan ända bort till kyrkan, vatten som tar slut och jag vet inte allt. Som tur är har jag en förmåga att glömma sådant – ända tills nästa gång det krisar. För det gör det med jämna mellanrum. Det är tydligen bara att acceptera det när man driver verksamhet och har egen gård! Men även om det många gånger är tufft så vill jag inte byta tillbaka till att vara anställd. Det ÄR en frihet att vara sin egen, samtidigt som man är väldigt uppbunden på samma gång. Och den som går och funderar på att starta eget, byta jobb, eller hoppa på den där utbildningen – GÖR DET! Följ dina drömmar. Det är så mycket roligare än att gå och undra hur det hade kunnat bli.
                    Hela gården var väldigt förfallen, men vi är en god bit på väg!