Dags för del fem av mitt hästliv. De andra inläggen hittar ni här: Del ett, Del två, Del tre, Del fyra.
Nu ska ni få veta sanningen om varför jag blev ridlärare – egentligen. För det är inget jag har drömt om överhuvudtaget, utan det slumpade sig så kan man säga. (Visserligen ville jag bli lärare när jag var liten, så det blev ju som jag ville ändå, på sätt och vis.)
Efter gymnasiet jobbade jag alltså två år i olika stall, och red så mycket jag kunde. Sedan sökte jag till Hippologen, och jag kom in! Jag minns fortfarande när jag skulle öppna antagningsbeskedet – jag skakade i hela kroppen för jag var så nervös. Det här var ju något jag hade siktat på i flera år.
Här hade vi de flesta teorilektionerna. Ganska fin skolbyggnad! 😉
(Bild från Google)
Jag blev antagen till stallchefs-inriktningen på Flyinge. (Man kunde även välja ridlärare samt trav/galopp.) Det första året var dock gemensamt för alla på Flyinge. Vi var ca 30 st i klassen. Första året var indelat i block, t.ex. dressyr och hoppning, körning, rida unghäst, tömkörning, rida galopphästar (?) mm. Som tur var fick jag rida i första blocket. Det var ju liksom därför man var på Flyinge – inget man ville vänta på! Vi hade blivit informerade om att det var bra att ha med sig häst så man kunde hålla igång sin ridning resterande tid, men jag har ju aldrig haft sådana möjligheter utan var hästlös.
Min skolhäst hette TinTin och var en jättebra läromästare i både dressyr och hoppning. Vi red dressyr för Bo Jenå och hoppade för Peter Eriksson. Hoppningen var fortfarande min svaga punkt, och jag tog mig hjälpligt runt i undertempo. Eftersom jag red i det första blocket fick jag även äran att vara med i Flyinge-kadriljen på Flyingedagarna det året. Jag är inte så mycket för att visa upp mig eller tävla egentligen, men att rida inför en stor publik väl dold i en stor grupp var verkligen en kick. En av de roligaste saker jag gjort faktiskt! Jag minns inte hur många vi var, men det var en kadrilj på ca 20 hästar (?). Bosse tränade oss och han blev galen och blåste i en visselpipa när vi red fel eller inte höll ihop gruppen…
Jag hittade även denna bild på Google från kadriljen, faktiskt från det år jag var med! Om man tittar SUPERNOGA är jag tredje från slutet, ett vitt häst-ben sticker fram där från TinTin…
Jag insåg ju att jag behövde rida resten av året också, och hittade en tjej som hade ett gäng hästar jag kunde hjälpa till med. Hon tog bl.a. hand om en häst åt en kompis som var i USA. Det var en körhäst som hette Venus. Till slut blev det i princip bara jag som red den hästen, så jag kunde ha henne som ”min”. Vi hade faktiskt lyxen att få träna extra på kvällarna på egen häst även utanför skoltid, så jag red en del träningar på Venus också. Venus hängde även med mig till Strömsholm. Jag vet inte hur studiebidraget räckte till mig och en häst, men det gick. (Inte så hög stallhyra då, ska tilläggas.)
Jag och Venus på Kastanjegården på Flyinge.
I slutet av året var det dags för terränghoppning. Vi hade examen i dressyr, hoppning och terräng. Terränghoppningen var, för mig, hemsk. Jag hade ju hoppat väldigt lite egentligen, och efter alla avramlingar på Madonna hade jag faktiskt stor respekt. Att då hoppa fasta hinder var verkligen inget jag längtade efter. Mycket riktigt blev jag underkänd i detta moment, för jag red för långsamt och kontrollerat. Det är nog enda gången jag blivit underkänd i något i skolan, och det här är inget man kunde plugga till heller… Men en klasskompis hjälpte mig och jag fick rida hennes häst på den där terrängbanan. Venus fick också hugga in. Det var ju inte högt, men bara vetskapen om att det inte gick att riva… Usch!
Min klasskompis häst på översta bilden, Venus på bild nr två. Syns till och med på bild att jag är lirädd, haha!
Till slut klarade jag i alla fall min terräng-examen (och då hade jag hunnit ramla av, bli släpad och sträckt ryggen när jag övade i smyg). Men det gav mig en tankeställare. Det var nämligen såhär: om man valde stallchefsinriktningen skulle man på en termin klara examen i banhoppning på 120. Den andra terminen skulle man rida unghäst i terrängen. Som ridlärare skulle man göra samma hoppexamen på ETT ÅR, och slippa den hemska terrängridningen. Efter samtal med mina lärare bytte jag inriktning till ridlärare, av den enkla anledningen att jag var rädd för att hoppa!
Men! Med facit i hand så finns det en mening med allt. Jag hade inte tänkt i banorna att vara ridlärare – för jag ville inte jobba på ridskola egentligen, och inte hålla lektioner för barn – för jag ser mig inte som en pedagog i de sammanhangen. Jag insåg dock att man kan lära ut till vuxna också. Och att stallchef kan man bli ändå – men arbetsmarknaden är större för en ridlärare. Så istället för att bli kvar på Flyinge år två blev det till att flytta upp till Strömsholm.
Strömsholms slott. (Från Google). Vi fick bl.a. vara funktionärer på Strömsholms-tävlingarna.
Uppriktigt sagt trivdes jag bättre på Strömsholm. Det kändes som om fokus låg mer på oss elever på Strömsholm, än jag upplevde på Flyinge. Men självklart hänger det också ihop med att det var mer ridning år två. Då hade vi en hopphäst och en dressyrhäst. Man bytte dock häst då och då, så det var inte samma häst hela tiden. Vi red flera lektioner i veckan – förstå hur lyxigt? Utöver det var det givetvis teori, allt ifrån företagande till anatomi, foderlära osv. Vi hade också pedagogik och övade på varandra att hålla lektioner. Och plötsligt insåg jag att jag var ganska bra på det, OCH att det var roligt att lära ut! (Jag hade ju faktiskt gjort det en del redan som tonåring.)
Jag fick även möjlighet att tävla en av skolhästarna, och blev placerad i MsvB vid något tillfälle. Jag måste säga att det är en oerhörd lyx och förmån att få gå en sådan här utbildning med så mycket ridning, och sådana resurser – och det enda det ”kostade” var studielånen. Jag har aldrig haft någon ekonomisk uppbackning hemifrån – jag skulle aldrig ha haft råd att träna i sådan här omfattning! Visserligen fick vi jobba och ha extra stalltjänst på både helger och lov, men det var det värt, alla gånger. Jag är väldigt tacksam över att ha haft möjligheten att få en så bra grundutbildning!
Hoppningen då? Jo, det blev bättre. Vi red bl.a. för Louise Haaga och Lotta Björe, och de var förstående och stöttande. Jag tränade på bommar så fort jag kom åt, för att få in ”känslan på hinder” och avståndsbedömningen. Jag skrittade ut i superkorta läder i lätt sits för att öva balansen. Och jag hade praktik på en ridskola, där jag fick rida med på kvällarna ibland i en hoppgrupp, bara för att få fler ”språng”! Jag var verkligen extremt dedikerad, annars hade jag nog inte klarat det. Vi hade också väldigt bra hästar måste jag säga! Till slut hoppade jag en bana under överinseende av Sylve Söderstrand (som jag var livrädd för), och det var minsann inte 120, utan snarare 130! Och godkänd blev jag. Värsta kicken var det att hoppa den där banan – men jag kände att jag aldrig mer ville göra om det. Och det har jag inte gjort heller.
Lite hoppning för husbehov med Anea – typ en gång per år… (Lika ofta som jag joggar.)
SMÅ hinder fixar jag!
Så ja, det här är historien om hur och varför jag blev ridlärare. Och att det ena leder till det andra, allt har en mening osv… !
(Tyvärr är det dåligt med bilder från den här tiden. Det är så himla länge sedan att man inte sprang runt med mobilkamera hela tiden. Tror inte ens det fanns? Jag är sjukt gammal.)
Inga svar