Höstens teori

Dessa datum kommer det att vara teori istället för ridning:
Tis 12 november
Tor 5 dec

Jag återkommer snarast med exakta tider och tema.
Måndag 4 november är inställd – ni som rider på måndagen kan delta på teori på tisdagen eller torsdagen. Alla är naturligtvis välkomna vid båda tillfällena!

På tävling med Qurre

Igår var jag och Qurre på vår första gemensamma tävling. Vi startade en MsvC1 på Djursholms Ridklubb. Ofta när jag ska iväg så undrar jag vad jag håller på med, särskilt en söndag kväll som igår, jag hade ju kunnat ligga hemma i soffan istället… 😉 Det är trots allt ganska tidskrävande att tävla och kostar en del energi också. Jag tycker att det är roligt, fast jag är inte en sådan person som ”älskar att tävla”, det skulle jag inte påstå. Däremot tycker jag att tävlingarna gör mig till en bättre ryttare. Jag sätter mer konkreta mål, som dessutom går att mäta. Jag rider mer fokuserat och målmedvetet hemma med en tävling i sikte, vilket gör att jag tränar moment som jag kanske annars lätt hoppar över – som att rida på medellinjen eller öva halter ordentligt. (Det borde jag i och för sig öva ännu mer på…)

Hur som helst. Qurre har inte tävlat under sin tid här. Han har lindrig headshaking vilket gör att det bara går att rida inomhus så det måste vara en tävling med dubbla ridhus. Hemma rids han med flughuva året runt för att lindra symptomen, men det kan han såklart inte ha på tävling. Igår ruskade han på huvudet en del på framridningen och något pyttelitet på banan, men det var inget stort problem. I övrigt skötte han sig helt exemplariskt! Jag har bara åkt till veterinär med honom ett par gånger tidigare, vi har aldrig ridit borta ens. Men han lastade sig själv, stod som ett ljus i transporten och var helt obrydd om ny plats, hästar som stökade på trång framridning eller staket och blommor på banan.

Jag är jättenöjd med honom och procenten blev 65% och en fjärde placering trots en dålig ryggning och spänd skritt. Skritten var svår att påverka tyvärr. Överlag var han ändå väldigt duktig, men jag skulle vilja ha honom mer ihop i kroppen för att få en bättre takt och kontakt, det blev inte så distinkt som jag vet att det kan vara. Domarens kommentarer kändes pricksäkra och sammanfattningen på slutet tycker jag var väldigt trevlig, så det blev en bra söndag kväll på tävling istället för hemma i soffan!

Linnea följde med mig som groom. Tack!

Om att lyssna på sin häst

Varning för väldigt långt inlägg! Har inte velat skriva om detta förrän jag hade en bättre överblick så här är en sammanfattning för en lång tid tillbaka. Vet inte riktigt var storyn börjar ens…

Jag har länge tyckt att jag inte riktigt kommer ”till ridning” på Grodan och att jag har fått ge henne pauser ofta, inte kunnat kräva riktigt det jag ”borde” osv. Ett tag tänkte jag att hon var så grön och låg efter när hon kom – och att jag därför behövde hålla igen lite. Förra året började dock med att jag åkte till veterinären för allmän koll och för att eventuellt hjälpa henne lite på traven. Hon har alltid (hos mig) varit lite kort i steget och med dåligt påskjut samt med en lite märklig oliksidighet där jag har upplevt att ena sidan har känts lägre än den andra. Ingen tydlig hälta, men hon fick hjälp med bakknäna samt en spänd rygg. Efter det kändes hon super – ett tag. Sedan har det hållit på så lite till och från. I perioder har hon varit jättefin och utvecklats, men sedan har det tagit stopp. Ibland på den nivån att det verkligen har knutit sig och känslan har varit att hon nästan vill langa av mig, fast hon har aldrig gjort det – men hon har visat tydligt missnöje och med en väldigt spänd rygg. Och när hon mår bra är hon egentligen en av de mest arbetsvilliga hästar jag suttit på.

Jag har funderat på mitt upplägg – om jag har ridit för hårt, för mycket, för länge… Men egentligen har jag inte ridit ”ordentligt” alls, vi har inte kommit dit förrän jag har stött på patrull. Veterinären har egentligen inte hittat något mer än en spänd rygg och trötta bakknän – vilket känns skumt på en häst som är 8 och som jag knappt har kunnat samla. Hon är röntgad vid köp, hon är röntgad i bakknäna, hon är röntgad i ryggen – och hon ser jättefin ut.

I våras hade jag hållit på till och från ett år utan att komma vidare mer än i perioder. På vänster bak hade jag upptäckt vad jag trodde var en galla – jag frågade också veterinärer (flera) om den, men det såg ut som en kotsenskidegalla och det brukar man inte göra något åt. Jag tyckte dock att den blev större med tiden och jag gillade inte att det bara var på ena benet. Till slut blev den dessutom värre efter ett ridpass, och då blev den hård – inget bra tecken alls. Då började hon också kännas trött och ovillig – igen – efter en egentligen ganska bra ridperiod där hon hade börjat skjuta på bättre. Åkte in för att kolla gallan, som visade sig ha en koppling till en gammal skada på gaffelbandsgrenen. Dessutom var det aktivt just då. (Fråga inte hur man ser skillnad på en gammal och en ny skada – men sannolikt har hon haft skadan redan när hon kom till mig, och sedan har den triggats av att jag kom åt henne mer under våren.)

Det jag hade märkt i ridningen var svårigheter i slutor och att böja sig korrekt. Då blev hon sur och gick emot skänkeln. Jag trodde först att jag bara hade gått vidare för snabbt med henne, men i och med den här ”gallan” så fanns det ju ändå ett tydligt tecken på att något var fel.

Gaffelbandsskadan var inte så stor och behövde vila, samt åtgärdades med en särskild skoning och stötvågsbehandling. Jag tänkte att det kanske var klart sedan, men nej. Hon blev inte särskilt mycket rakare, och visade på spänningar i samma sidas höft, vilket inte är så konstigt. Höften behandlades och efter det gick hon som ett spjut i typ en vecka. Sedan var det skit igen. Då fick hon stanna kvar på kliniken på en utbildningshelg där alla veterinärer från Mälarkliniken deltog, som ett försöksobjekt. Hon var inte tydligt halt, men hon var skev, drog snett och var fortfarande spänd i ryggen. I halterna ställde hon alltid upp med ojämna bakben och hon ville alltid vila ett bakben när hon stod på gången.

Det man hittade då var en disk i ryggen som är mineraliserad (typ sämre stötdämpning) – i länden och mest på vänster sida om jag fattade rätt. Jag tror nu att grundproblemet faktiskt är från ryggen som har en bristfällig funktion och som har kompenserats med att hon har gått snett och därmed överbelastat gaffelbandsgrenen. För att avlasta vänster sida så har hon gått lite snett – men vilken häst gör inte det (?!). Påföljd blir även en spänd höft och trötta bakknän… Samt en spänd länd som inte släpper igenom rörelse och försvaret i ridningen att korta in halsen (vilket jag bara trodde berodde på svaghet från början).

Nogge hade samma problem med en disk i ryggen (eller flera?) och han blev faktiskt bra efter behandling, så jag sätter ett visst hopp till det. Tidigare har vi sannolikt bara lindrat symptom, men nu kanske grundproblemet äntligen är behandlat. Naturligtvis är det här kroniskt, men jag är ändå försiktigt optimistisk med att kunna få henne att fungera.

Nu är planen att träna henne med tejp, som man sätter i ett kryss över länden. Tejpen ska påminna musklerna och förhoppningsvis hjälpa henne att bli rakare. Jag fick rida med detta på kliniken och det blev faktiskt skillnad direkt. Hon har ju lärt in ett felaktigt mönster som måste brytas. Egentligen skulle jag börja rida ganska omgående, men då upplevde jag att hon fortfarande var för spänd, så nu har jag mest tömkört. Bra också för att verkligen se hur hon rör sig. Första dagarna var hon hemskt kort i steget, väldigt försiktig och med riktigt struttiga avsaktningar till skritt. Hon verkar mycket svagare i bakknäna än jag trodde – jag tror att hon har ”mörkat” det genom att spänna sig i länden och bli stark på fel ställen. Nu är länden mer avspänd och nya muskler ska rekryteras – som hon inte har tränat korrekt förut. Första dagarna såg det ut som om bakbenen släpade efter, men det börjar bli mycket bättre. Jag tror att hon har blivit av med smärtan, men måste lära sig att slappna av och även bli stark. När jag går med henne gör jag nu massor av halter och hon måste stå ordentligt hela tiden. Nu kan jag peta med ett spö på bakbenet om hon inte tar det med sig och hon börjar få en reflex nu att dra in benet utan att jag behöver påminna lika ofta. Förut har hon också haft svårt att stå stilla, men nu står hon lugnt, och hon ställer upp bättre på gången.

Ryggen ser mer avspänd ut och ”gallan” är borta – benet ser i princip helt bra ut så jag hoppas det är något som är under kontroll nu. Jag har inte ridit så mycket än utan tänker i princip börja med att skritta och trava ute. Idag har hon fått galoppera på töm för första gången och det verkar också lugnare. (Förut har hon gärna stuckit iväg.) Tejpen får hon ha ett tag till, men den måste ju förstås bort så småningom.

Det här blir nästan som att ha en unghäst… Men jag hoppas det är värt besväret för jag gillar ju henne och jag har verkligen haft funderingar på varför hon inte har tagit träningen tillräckligt bra. Väldigt glad är jag också över att jag verkligen har läst av henne hela tiden och inte pushat henne vidare bara för att hon inte har varit halt. Det är SÅ viktigt att läsa hästens signaler och ta det på allvar! En frisk häst är oftast en glad häst, börjar man märka av protester så finns det en anledning, det är i alla fall min erfarenhet. (Nu menar jag inte tillfälliga protester som kan bero på missförstånd eller att man har krävt lite mycket för stunden t.ex.) Jag är också väldigt tacksam över att Emma på Mälarkliniken har tagit mig på allvar och orkat gräva vidare, och att vi har fått hjälp med lite kreativa lösningar! Även om det här är trist så tycker jag (på riktigt) också att det är väldigt intressant att se hur man kan lösa problem och träna på ett annat sätt.

Sedan vet jag ju inte om jag går i mål med det här, men jag hoppas såklart det. Jag får dock backa rejält för att starta om henne på rätt sätt. Men nu kanske det går? Jag kan inte annat än försöka, och jag är dessutom väldigt envis.

(Obs att det kan finnas lite faktamässiga missar, jag är inte veterinär så det här är den enkla versionen…)

(En del av) helgen i bilder

Uteritt med Rocky och Cesar i fredags. Fredagen var en lugn dag, jag jobbade bara till lunch och sedan gick jag faktiskt hem. Med resultatet att jag hann känna hur trött jag var, så på lördagen var jag helt slut…

På lördagen hade Carolina Marjakangas en fortsättningskurs för mina elever, med fokus på sitsen. Det låter som om alla är nöjda och vill ha ytterligare uppföljning?

Själv åkte jag på tävling igen med Gloria, andra starten i MsvB2. Hon har varit finare än någonsin under veckan och vi hittade en riktigt bra både trav och galopp på träningen i tisdags. Det hade varit kul att få fram det på banan men dels var jag själv väldigt sliten och tyvärr ofokuserad, och dessutom var framridningen svår. Det var väldigt blött och djupt på framridningsbanan och hon tyckte det var tungt så jag kunde inte rida på som jag hade velat. Jag varvade med att rida utanför banan på en gräsplätt och fram och tillbaka på en rak grusväg innan start… Jag hade knappt hunnit göra en volt och inga ökningar heller, så det blev svårt att ha henne mellan hjälperna på banan. Jag tyckte hon kändes lång, men det är nog mest för att hon inte var framför skänkeln. Min känsla var 59% men det blev dryga 64% så det var ändå en bra lägstanivå måste jag säga – det är jag jättenöjd med, men jag vill gärna kunna rida på banan och inte bara styra. Är ändå glad att kunna rida med såpass bra poäng trots att känslan inte var på plats. Nu får hon en lite lugnare vecka med återhämtning – det förtjänar hon!

Mysig kväll hemma vid brasan på fredagen – hösten är inte så tokig (än)!

Höstfint vid stallet.

Blev tvungen att stanna en stund vid sjön i Upplands Väsby och njuta lite på vägen hem från ett domaruppdrag igår. Så fint det är nu!

Igår hade jag stallet, några privatelever samt ett domaruppdrag hos Väsby Ridklubb. Igår var det LC2 som gällde och många stadiga ritter, så det var roligt! Det är både nyttigt och roligt att blanda LC-MsvC (snart även MsvB) – inte helt lätt dock eftersom man måste ”ställa in skärpan” olika beroende på kraven i klassen!

Några fina höstbilder, man kan ju inte låta bli… Igår var det helt fantastiskt ute! Tänkte att jag skulle ut på en mysig tur med Grodan, men det var inte bara jag som tänkte så. Fick väja för bilar som var ute på tur mest hela tiden, så jag var helt slut när jag kom hem. Mötte en husbil samtidigt som jag fick ett hästsläp i rumpan och fick fly ut i skogen i princip – på den nivån var det…

Cesar fick också en uteritt, den var lite lugnare och mer behaglig för ryttaren.

... och så blev det måndag. 😉 Passar på att sitta inne och göra lite planeringsjobb och annat. Nu ska det visst regna minst en vecka framåt, men det kan nog bli en bra vecka ändå!


Tysklandsresan

I helgen var jag i Tyskland och hälsade på hos mitt allra första hästjobb. Jag åkte med min kompis Sarah, som jag jobbade och bodde ihop med där under ca ett år. Vi gick gymnasiet ihop så vi har känt varandra ett tag vid det här laget! Det var så himla kul att prata gamla minnen och göra en ”tidsresa”. Faktum är att stallet och gården såg i princip likadan ut som för 20 år sedan. Människorna var sig också förvånansvärt lika! Karin (vår chef där) och hennes pappa firade gårdens 50-årsjubileum. Pappan är nu 93 år och han såg också nästan ut som förut, samma – eller i alla fall likadana – kläder till och med (en gubbkeps och en tweedrock, som han alltid hade i stallet också när han kom dit för att köra sin häst).

Vi åkte bil och båt ner. Ganska smidigt ändå måste jag säga. (Kanske för att Sarah körde..?!) Vi körde till Göteborg och sedan åt vi middag och sov på båten, framme fredag morgon och så en timmes bilfärd till byn där vi bodde. Lite jobbigt bara att vi kom fram fyra minuter innan incheckningen till båten stängde… Vet inte varför det tog så lång tid att köra, vi hade ändå marginal.

På fredagen var det lunch och mingel i ridhuset. Karin höll ett ganska långt tal (på tyska förstås) och visade gamla bilder. Jag är väldigt nöjd med att jag kunde hänga med nästan hela tiden, inte ordagrant, men jag förstår sammanhanget i alla fall. Prata däremot går inte, mer än att jag klarar att beställa mat och betala en nota. På kvällen var det middag i ett lite mindre sällskap än på dagen. Vi bodde kvar i byn där stallet ligger, och när vi ändå var på plats så stannade vi ett natt extra. Det var bra, för på lördagen red hon några hästar så vi kunde passa på att titta på. Jag har alltid tänkt att det vore kul att se nu med ”nya” ögon. När jag kom dit som 20-åring så visste jag ju ingenting om dressyr i princip, och jag minns inte så mycket egentligen. Men det var / är mjuk ridning, inte så mycket press (som jag tyvärr upplever från många GP-ryttare) och en god, balanserad sits. Jag fick nog med mig en jättebra grund därifrån, även kring horsemanship och varierad träning. Vi red ut, använde cavaletti etc i träningen. Och det var verkligen inget bling eller fokus på prylar… Stallet ser som sagt nästan likadant ut och utrustningen använder man tills det går sönder!

Lördag kväll tillbringade vi i Lübeck där vi åt middag och tittade på fina hus. Det är en konstig känsla när man känner igen sig fläckvis på en plats, men ändå är det som om man aldrig varit där. Allt på resan var ju välbekant, men det var ju hemskt länge sedan vi var där! Landskapet var väldigt fint faktiskt, mycket mer grönt och lummigt än jag minns det. Byn där vi bodde kändes större, men det hade nog tillkommit en hel del hus.

Jag är jätteglad att vi kom iväg! Dels var det kul att resa med Sarah, och att träffa alla igen. Men det var också en bra påminnelse för mig om vad jag har gjort sedan dess. När vi kom dit hade jag aldrig ens tränsat med ett kandar… Där fick jag idén om att jag skulle kunna starta St Georges – vilket då kändes orimligt. Men faktum är att jag har kommit ännu längre än jag trodde. Jag är så glad att jag höll fast vid mina drömmar, och det tänker jag fortsätta med!

Ingången till gården, som ligger otippat mitt i ett villaområde i en liten by.
Stallet, till vänster, sitter ihop med Karins hus
Ridhusfest – min andra för i år.
Sarah och jag.

Middag på kvällen. Allt var så fint ordnat, och väldigt god mat.
Vårt gamla hus där vi bodde på övervåningen. Två rum och kök /kokvrå. Jag bodde i vardagsrummet.
Fina hus i Lübeck
Glass i solen före hemfärd…
det var fortfarande lite sommar där nere. Eller i alla fall tidig höst.


Mot Tyskland i helgen

Den här helgen kommer jag att vara bortrest, som jag har nämnt. Jag och min kompis Sarah är bjudna till vårt allra första jobb i Tyskland. Vi åkte dit direkt efter gymnasiet, så det är 20 år sedan! Egentligen är det ju fantastiskt att vi dessutom fortfarande ses, även om det inte är så ofta. Jag har tänkt många gånger på att det vore roligt att åka ner igen, men när ska man ha tid med det? Nu är det dock så, att om man blir bjuden på en fest, så tar man sig tid! Någon tyckte det var ett kul skämt och frågade om jag ”skulle ta bilen ner”, underförstått att flyget är det enda rimliga. Men NEJ, vi kommer inte flyga. Sarah får anpassa sig efter mig, så vi åker bil och båt. Jag är medveten om att bil inte heller är miljövänligt (rida hade varit det bästa), men två personer i en bil släpper ut mindre än om vi hade tagit flyget.

Här är ett inlägg om min tid i Tyskland. Det finns flera inlägg om mitt hästliv, skriv in det i sökrutan ifall ni har missat de gamla inläggen och är nyfikna!