Träning

Träning två gånger den här veckan, lyxigt. Det gäller att smida medan järnet är varmt!

Idag var det ännu bättre. Men det är svårt, för dels ska jag lära mig ”nya saker” samtidigt som jag hittar nya detaljer gällande form, takt och tempo och inverkan och kvickhet…På en och samma gång! Så jag försöker höja ribban gällande bärigheten bl.a. och så ska jag lyckas hålla ihop helheten och dessutom lära oss krumelurer vi inte har befäst. Men det är roligare än på länge.

För fy fan (ursäkta) vad jag har kämpat med henne. Och vad tungt det har varit. Ärligt talat var det knappt roligt att rida henne alls de första åren (!), fråga mig inte vad som har drivit mig att fortsätta egentligen. Men nu börjar det äntligen, äntligen bära frukt. Även om jag fattar att vi kommer få bakslag igen, så känns det faktiskt som om det för första gången börjar bli skillnad på riktigt!

Och det märks dessutom på hela hästen, som är lugnare och mer tillfreds på något vis. Och mer social också. Hon är ganska introvert av sig, men det verkar som om hon successivt börjar komma ut ur sitt skal!

När vi skrittade av efteråt träffade vi några söta får på rymmen. Trodde att Anea skulle bli skraj, men hon ville nästan gå fram och hälsa. Bra om hon vänjer sig, ifall vi skulle skaffa några får någon gång. Har pratat om det men kommer inte till skott. De är dock väldigt gulliga!

Foto: Idag mötte vi får på rymmen! Så söta. Anea ville hälsa.

Onsdag

Dagen började sådär, jag försov mig! Nog för att jag är expert på att snooza, men jag brukar aldrig försova mig. Tänkte på det härom dagen, att det var flera år sedan. Såklart fick jag det här som straff. Vaknade typ fem minuter innan jag ska öppna stallet. Tur att det är nära till jobbet! 😉

Sedan skulle jag klippa Anea på förmiddagen (ja, det behövs redan, om man ska tävla). Jag lyckades klippa halva hästen. Och då menar jag inte en ”halvklippning”, utan ena sidan. Sedan small det till i maskinen, och den tvärdog… Så nu har jag fått låna en och får fixa resten imorgon!

På eftermiddagen har vi tränat till uppvisningen på Öppet hus. Nogge och Caramelle ska få inleda. Det ser på det stora hela bra ut, det är ryttarna som behöver synka ihop sig lite mer bara. Ska bli så roligt! Om båda olyckskorparna lyckas hålla sig på alla fyra benen i ca en vecka till bara… Man vet aldrig med de där två.

Träning idag

Idag har jag tränat för Nina, och Anea kändes väldigt fin. Mycket mer spänstig i traven och med lite schwung. På sikt skulle jag vilja ha henne kvickare i den här traven,men jag kan inte kräva det ännu, för hon orkar inte det. Hon behöver också vara mer eftergiven i skolorna, men det går helt enkelt inte än. Det här är ett långsiktigt projekt, så det får ta den tid det tar, helt enkelt. Utifrån hennes förutsättningar får jag bedöma detta som bra. Hon orkar inte riktigt bära sig här hela tiden, men om ett år kanske vi kan rida mer energi i samma trav och med något längre hals.

I galoppen är det blandat – ibland kommer det något superfint byta och några bra språng i en piruett, sedan tappar hon balans och galopp och blir ”struttig”, och så hittar hon det igen.. osv. Så det är spridda skurar. Serierna fungerar egentligen ganska bra, så länge jag håller fokus. Men visst, det ska bli rakare och stadigare, nu är jag nöjd om vi gör rätt antal och att alla är rena. Det är så mycket nytt nu, så jag kan helt enkelt inte hålla kvalitet hela vägen, utan det får vi bygga på vartefter!

Är ju kass på teknik, och filmen är alldeles grynig.. varför blir det så? Och varför ser det så långsamt ut på film jämt?

Att vända på motgångar

Ofta när man pratar om mental träning och sådant, så pratar man ganska mycket om hur man ska nå framgång, hur man blir en vinnare, hur man ska bli bättre. Men egentligen är det svåraste att hantera motgångar. Att tänka positivt, visualisera en vinnarritt osv är ju en konst, men det är en ännu större konst att skaka av sig de dåliga tävlingarna / ritterna / dagarna.

Jag själv har blivit mycket bättre på det, men jag vet egentligen inte hur eller varför. Kanske har jag bara blivit äldre. Förut kunde jag gräva ner mig i alla fel, och ligga sömnlös över ett dåligt ridpass. Varje gång skulle jag ”sluta rida”. Ofta blev det såklart en dålig spiral, där det bara blev sämre och sämre under en ganska lång period. Sedan kom det plötsligt en period när det gick bra, och man svävade på moln, och allt det andra var glömt. Nu har det liksom jämnat ut sig. Jag har inte lika mycket svackor, men tyvärr har även topparna blivit lägre. Jag tycker fortfarande det är roligt, men jag uppnår inte samma ”rus” efter ett bra ridpass. Så det är faktiskt lite på gott och ont att jag inte har samma typ av nedgångar längre.

På något sätt har ändå de dåliga perioderna hjälpt mig framåt. Eftersom jag är sjukt envis, och aldrig skulle sluta rida på riktigt, så har jag ändå använt mig av det negativa till att bli bättre. För jag har lärt mig av mina misstag, till slut. Och även motgångarna har gett mig motivation, visserligen på gränsen till mani, men ändå. Om det hade varit super-lätt så vete 17 om man hade fortsatt?

Det gäller att lära sig vända motgångarna till sin fördel. Jag har t.ex. haft väldigt mycket jobb med min sits (har fortfarande) – men fördelen är att jag har blivit bra på att hjälpa andra med sitsen. Dessutom har jag tvingats lära mig kroppskontroll, det är inget som har funnits av sig själv. Jag tror det gör mig mer medveten och det har jag nytta av nu!

Den stora skillnaden nu mot förut, tror jag ändå, är att jag inte jämför mig på samma sätt längre. Jag har inte slutat helt (det vore omänskligt) – men jag har accepterat mer att alla har olika förutsättningar. På hippologen t.ex. kunde jag känna mig värdelös på att rida, men jag insåg inte att många där hade haft egen häst sedan barnsben, och jag hade ridit väldigt lite i förhållande till dem. Det är klart att jag ibland önskar att jag hade kunnat komma vidare och tävla högre klasser snabbare, men jag har helt enkelt inte haft de resurserna. Då kan man antingen kasta in handduken, eller bestämma sig för att lösa det efter bästa förmåga. Jag blir numera motiverad av att inte ha lika mycket pengar eller lika flashig häst, som många andra. Jag kanske inte kommer rida svår klass på 70%, men jag tänker försöka komma så långt jag kan med de medel jag har. Och använda den ”motgången” som en sporre!

Tillfälliga nederlag tror jag att man får ge lite tid att analysera (lagom) så man kan dra någon lärdom av det och helt enkelt bli bättre. Svackor är oundvikliga. Försök använd energin till nya tag och revansch istället för att älta. Släpp det sedan! Alla har svackor, även proffsen.

Hur gör du för att hantera motgångar? Kommentera gärna!

3949540_small - Kopia

Logga!

Öppet hus bild - Kopia
Efter fem år som egenföretagare var det dags att skaffa en logga till slut. Har inte riktigt haft tid att tänka på sådant innan, vi har haft en del annat att göra minst sagt. Nu har jag i alla fall fått hjälp av Jessica Sparr med den här, som jag tycker är snygg och stilren. (Den är lite hackig på den här bilden för att jag har klippt ut den från ett annat ställe, ska nog hålla lite bättre kvalitet sen. Jag är inte så hajj på datorer, det är därför.)

Så nu har jag också beställt tröjor med brodyr, som jag hoppas ska komma till den 30 augusti, men det kan vara lite kort varsel för att jag var sen. Annars kommer det senare under hösten att finnas pikéer med loggan på. Ska såklart  försöka få till schabrak också, i alla fall till tävling.

Känns jätteroligt med en egen logga! Mer ”på riktigt” liksom.
Tack snälla Jessica för hjälpen!

 

Öppet hus

S.R. Häst-och ryttarutbildning firar 5 år!

30 augusti 13.00-16.00 på Wreta gård i Vallentuna.

Vi kommer ha en liten riduppvisning från ca 14.00, samt en ”mini-clinic” med några av lektionshästarna.
Nina Bengtsson kommer ge oss lite rid-tips i samband med detta.

Det kommer att finnas kaffe och tårta också, givetvis.
Ingen föranmälan krävs.
Varmt välkomna!

Mer info, samt vägbeskrivning:
www.ryttarutbildning.se

IMG_3758

Igår

Vilken fin kväll det var igår! Dock börjar det bli mycket kallare nu, och jag saknar de där tropiska nätterna vi hade ett tag. Vet att många tycket det var för varmt, men jag gillade det faktiskt, även om jag i vanliga fall föredrar något svalare. Det är dock mycket lämpligare temperatur för ridning nu. Idag har jag haft en drop-in och två privatlektioner. Tre privatlektioner kvar, samt uteritt med Nogge står på schemat för eftermiddagen.

Anea ska få IR-behandling och en promenad, jag tror nämligen att hon får träningsvärk. Igår var hon duktig, men jag fick hjälpa henne en hel del. Just nu känns galoppen bättre än traven (vi har ju fokuserat mycket på galoppen, så inte så konstigt). Nu måste jag nog lägga lite krut på bättre bärighet i traven. Vi är där och ”nosar” ibland, men när hon är trött är det lätt att det lutar åt balanstrav. Jag vill hitta en trav med ”häng” i steget fast en bra framåtbjudning. Det får inte kännas som om hon bara går uppåt och utan rygg. Sedan ska man klara att rida alla rörelser i den traven också. Vi har några års arbete framför oss… 😉 Foto: Vacker kväll ikväll!Foto: Nogge är på väg mot krukan med guld.

Läkarbesök

Jag har ju haft problem med mitt vänster-öra ett tag, men läkaren hittade i samma veva någon slags utväxt i höger öra, som skulle kunna vara en tumör eller liknande. Nu tror jag nog att det bara är en liten fettknöl eller något sådant, jag visste inte ens att jag hade den. I alla fall ville han ta bort den, så det har jag gjort idag. Om jag inte hör er så vet ni varför, jag ska gå runt med en tuss i örat som ska skydda mot smuts (har två stygn i örat nu)…

Två saker slog mig:
1. Det kändes en smula obehagligt, men man får ju faktiskt bedövning. Och man kan inte gärna gnälla, efter att ha låtit ta bort två väldigt stora inkar från stackars Cicooria! (Mer om det senare). Så om hon klarade det så kan inte jag gärna gnälla.
2. Tur att man lever i modern tid, där man faktiskt får bedövning för att ta bort en pytteliten knöl. Förr i tiden fick man minsann amputera armar och ben utan bedövning! (Då berättade läkaren att hans pappa hade gjort det under andra världskriget. Trösten är dock att man svimmar…)

Som sagt, det är nog ingen fara, men det känns lite konstigt att se att de ska skicka in något från mig och så stor det på provröret att det ”kan vara cancer”. Tror dock att det är osannolikt. Hellre cancer i en knöl i örat i så fall, än typ inuti kroppen i alla fall. Skulle tro att det är lättare att bli av med.

Angående Cicooria så är två stora inkar bortopererade. Det är (på riktigt) ett stort hål på bringan, och ett i mungipan. Ni kan titta när ni är i stallet, det är väldigt äckligt. Veterinären ville inte sy ihop såren, för OM det finns celler kvar av inken så blir de aggressiva då. Så nu ska vi ha på en salva för att döda eventuella rester, men det fördröjer samtidigt läkningen, tyvärr. Eftersom stället är så olägligt så kan vi inte heller rida. Det var dock nödvändigt att göra det här, för de hade blivit enorma! Nu hoppas jag bara att det läker ok, för tyvärr är det svårt att skydda såret vid munnen mor flugor. En flughuva når inte ner, och det går inte att fästa ett bandage där. Men det är ju som tur är mindre flugor nu!
DSC_1070[1]Suddig och otydlig bild, men ni ser hur stort såret är, dessutom är det som en ”grop”. Usch! Stackars häst. Men hon verkar dock må bra faktiskt! (Ni kanske förstår varför vi inte kan rida på ett tag…)