Ofta när man pratar om mental träning och sådant, så pratar man ganska mycket om hur man ska nå framgång, hur man blir en vinnare, hur man ska bli bättre. Men egentligen är det svåraste att hantera motgångar. Att tänka positivt, visualisera en vinnarritt osv är ju en konst, men det är en ännu större konst att skaka av sig de dåliga tävlingarna / ritterna / dagarna.
Jag själv har blivit mycket bättre på det, men jag vet egentligen inte hur eller varför. Kanske har jag bara blivit äldre. Förut kunde jag gräva ner mig i alla fel, och ligga sömnlös över ett dåligt ridpass. Varje gång skulle jag ”sluta rida”. Ofta blev det såklart en dålig spiral, där det bara blev sämre och sämre under en ganska lång period. Sedan kom det plötsligt en period när det gick bra, och man svävade på moln, och allt det andra var glömt. Nu har det liksom jämnat ut sig. Jag har inte lika mycket svackor, men tyvärr har även topparna blivit lägre. Jag tycker fortfarande det är roligt, men jag uppnår inte samma ”rus” efter ett bra ridpass. Så det är faktiskt lite på gott och ont att jag inte har samma typ av nedgångar längre.
På något sätt har ändå de dåliga perioderna hjälpt mig framåt. Eftersom jag är sjukt envis, och aldrig skulle sluta rida på riktigt, så har jag ändå använt mig av det negativa till att bli bättre. För jag har lärt mig av mina misstag, till slut. Och även motgångarna har gett mig motivation, visserligen på gränsen till mani, men ändå. Om det hade varit super-lätt så vete 17 om man hade fortsatt?
Det gäller att lära sig vända motgångarna till sin fördel. Jag har t.ex. haft väldigt mycket jobb med min sits (har fortfarande) – men fördelen är att jag har blivit bra på att hjälpa andra med sitsen. Dessutom har jag tvingats lära mig kroppskontroll, det är inget som har funnits av sig själv. Jag tror det gör mig mer medveten och det har jag nytta av nu!
Den stora skillnaden nu mot förut, tror jag ändå, är att jag inte jämför mig på samma sätt längre. Jag har inte slutat helt (det vore omänskligt) – men jag har accepterat mer att alla har olika förutsättningar. På hippologen t.ex. kunde jag känna mig värdelös på att rida, men jag insåg inte att många där hade haft egen häst sedan barnsben, och jag hade ridit väldigt lite i förhållande till dem. Det är klart att jag ibland önskar att jag hade kunnat komma vidare och tävla högre klasser snabbare, men jag har helt enkelt inte haft de resurserna. Då kan man antingen kasta in handduken, eller bestämma sig för att lösa det efter bästa förmåga. Jag blir numera motiverad av att inte ha lika mycket pengar eller lika flashig häst, som många andra. Jag kanske inte kommer rida svår klass på 70%, men jag tänker försöka komma så långt jag kan med de medel jag har. Och använda den ”motgången” som en sporre!
Tillfälliga nederlag tror jag att man får ge lite tid att analysera (lagom) så man kan dra någon lärdom av det och helt enkelt bli bättre. Svackor är oundvikliga. Försök använd energin till nya tag och revansch istället för att älta. Släpp det sedan! Alla har svackor, även proffsen.
Hur gör du för att hantera motgångar? Kommentera gärna!
Ett svar
Jag kan bli väldigt arg på mig själv och i yngre dar höll den ilska i sig. Jag var bara arg på mig själv, aldrig någon annan och aldrig på hästen….Nu försöker jag använda ilskan till att bli mer i focus på vad jag gör. Vilket i sin tur har gjort att den stund jag är så där förskräckligt arg inte är mer än några sekunder. Jag hinner bryta hela spiralen, där man är totalt värdelös och kan gå och dö eller nått…. Jag ska inte säga att jag alltid lyckats..men ofta. Det är svårt att komma ikapp när man började rida i vuxen ålder, pga omständigheter, men med den enorma övertygelse som jag har att det ”ska gå ..” så kanske det blir något. För mig att vara i focus hjälper mig. Kanske har jag redan nu lärt mig något…
Glädje&Harmoni
Annnschs