Julkalender på gång

Jag kommer att göra en julkalender här på bloggen i år, med temat ”bli en bättre ryttare”. Det kommer att bli blandade inlägg, både konkreta övningar som kan göras både avsuttet och uppsuttet, samt lite andra tips och tankar och förhoppningsvis lite inspiration! Om du har något förslag / önskemål om något jag ska skriva om får ni gärna säga till. Välkommen att följa från 1 december!

Gårdagens lektioner

Igår fokuserade vi på ren grundridning med fokus på vändande hjälper och att få hästarna att bjuda på yttertygeln. På böjt spår tycker jag att det vanligaste felet är att ryttaren fokuserar för mycket på att ställa och böja hästens hals, utan kontroll på yttersidan – som gärna glider ut. Ett annat vanligt fel är att ryttaren är inpräntad med ”inner skänkel mot ytter tygel” vilket ofta leder till att man använder innerskänkeln för kraftigt och flyttar hästen i sidled – gärna mot en yttertygel som håller fast hästen.Bilden ovan visar både korrekt och felaktig böjning på ett bra sätt. Om hästen inte formar sig rätt så glider också ryttaren ut över yttersidan. Ibland är det ryttaren som sätter sig fel och det leder till att det inte går att böja på rätt sätt – men ibland kan hästen också försöka flytta ryttaren för att slippa böja sig korrekt – så var uppmärksam på det!

Innan man börjar jobba med böjningen så tycker jag att vändande hjälper måste fungera, dvs vikt, ytterskänkeln, och vid behov ledande innertygel. Ytterskänkeln är vändande, men även framåtdrivande. Om du rider en volt får yttersidan i princip ”längre väg att gå” än innersidan, så jag tänker att jag rider hästen framåt mot yttertygeln. (I själva verket ska ju hästen bjuda framåt på båda tyglarna, och driva jämnt med båda bakbenen!) Det jag ville poängtera igår var dock att inte låsa yttersidan med en bromsande yttertygel (många hästar vill  ”ta hjälp” av yttertygeln för att hålla balansen – men det är ju för att många ryttare också håller balansen där!). Ryttaren måste tillåta hästen att sträcka ut yttersidan och länga halsen, så att den inte blir för kort och begränsar möjligheten att ”komma runt” – se bilden ovan!

Tips att tänka på när du rider på böjt spår:
* Placera ytter framben på det tänkta spåret (istället för att fokusera på huvud / hals).
* Tänk att du rider ”i en tunnel” – så att du håller linjen hela tiden och kommer ihåg både inner – och yttersidan.
* Sitt mitt över hästens ryggrad, med lika mycket skänkel på höger som vänster sida.
* Om du märker att du lutar dig inåt – snegla lite utåt så hamnar höfterna rätt.
* När du ska ställa hästen – tänk på att du vill ha en liten vridning i nacken åt sidan – hästen ska INTE dra in nosen mer mot kroppen (vanligt fel!) och bara bli ”tom”. I så fall bjuder den inte tillräckligt fram mot en kontakt.

Kommentera gärna om ni får någon hjälp av tipsen!

Tips för bättre galoppfattningar

Galoppfattningar kan vara svåra att få riktigt bra, och jag tycker också att det är lite olika från häst till häst hur jag gör, beroende på utbildningsnivå och även svag / stark sida. Eftersom hästarna är oliksidiga är det inte säkert man kan ge precis likadana hjälper i båda varven – i varje fall kan man behöva förbereda fattningen på olika sätt.

När hästen fattar galopp fattar den med ytter bakben, följt av inner bak och ytter fram, och sist det inre frambenet (därefter kommer ett svävmoment). När jag gör ett galoppombyte så gör jag det med den nya ytterskänkeln. Därför fattar jag också galopp med ytterskänkeln. Många lär sig att fatta med inner skänkel (för att undvika dubbla spår), men för mig är det ologiskt om jag senare vill kunna göra byten. I själva verket vill jag ha hästen såpass känslig till slut att jag nästan bara fattar för sitsen – genom att föra fram inner höft (som automatiskt förs fram även när jag flyttar bak ytterskänkeln).

Häromveckan hade jag en elev som red Anea. Hon fattade mer med innerskänkeln och genom att nästan ”luta” lite åt galoppsidan. Visserligen fattade Anea snällt galopp ändå, men när vi finjusterade hjälpgivningen så att hon använde ytterskänkeln istället, samt satt kvar mitt över så blev fattningarna mycket mer balanserade. Var uppmärksamma så att ni inte vill ”hjälpa till” i fattningen genom att luta åt galoppsidan eller kasta fram överlivet – det stjälper snarare än hjälper. Ha is i magen och sitt kvar tills hästen fattar galopp på din signal / impuls – inte för att du ”puttar igång den”. Om du har en tendens att vika dig i sidan / luta dig inåt kan det hjälpa att snegla lite utåt i fattningen. 

Jag fattar helst från skritt på en utbildad häst, men på yngre / gröna hästar eller hästar som kortar upp sig eller spänner sig i skritten fattar jag hellre från trav. Förbered gärna genom att tänka lite ”öppna”. Hästen ska vara eftergiven för inner skänkel och ha kontakt / bjuda mot yttertygeln. Många vill skapa eftergift genom att böja halsen åt galoppsidan, men det gör det svårare för hästen! Om hästen vill trycka mot innerskänkeln så ger jag inte hjälpen för galopp, för då är det inte ett bra ”läge”. (I undantagsfall hjälper jag till mer med innerskänkeln i fattningen på en häst som vill luta inåt. Beroende på oliksidighet kan jag alltså göra fattningen en aning olika i höger / vänster varv på en häst som är lite skev.)

Många hästar vill öka farten innan fattningen och ”ramla” in i galoppen. Om det blir så, så gör jag alltid om! Upprepa hellre och gör ett nytt försök. Det finns ett uttryck som säger ”sådan fattning, sådan galopp” och det stämmer verkligen. Jag tycker nästan alltid att de första fattningarna under ett ridpass blir lite sämre, så man kan behöva göra några stycken innan det blir bra. Var konsekvent och noggrann varje ridpass!

Så håller jag lektionshästarna motiverade

För att få glada och hållbara hästar så krävs det variation i arbetet, och gärna ridning på olika typer av underlag. Med en egen häst är det lättare att planera veckans ridpass, men jag försöker att ha det här i bakhuvudet även med mina lektionshästar. Nu har ju jag lyxen att driva min egen verksamhet och det innebär att jag själv väljer om jag vill maxa intäkterna och låta hästarna gå mer, eller om jag prioriterar att de ska gå ”lagom” och må bra. Jag håller generellt ett lite högre tempo på lektionerna (och med högre krav) än på en ridskola, så de kan inte gå lika mycket av den anledningen. Mina hästar ”sparar” sig sällan på lektionerna genom att t.ex. gå med nybörjare. Men bortsett från den fysiska belastningen att gå flera pass om dagen så tycker jag att den psykiska faktorn är minst lika viktig – och den pratar man inte lika mycket om tycker jag. Att gå flera pass om dagen i ridhus med olika ryttare tror jag gör att många hästar stänger av lite, och jag vill inte ha avstängda hästar!

Därför försöker jag variera arbetet så mycket som möjligt. Många ridpass börjar eller slutar ute när vädret tillåter. Svårt på vintern förstås, men annars skrittar vi nästan alltid fram eller av ute. Då får hästarna bättre bjudning och variation på underlaget, samt att de blir tryggare när de rids i olika miljöer. Jag försöker också få in ca en uteritt varje vecka, i den mån jag kan. Några elever rider ut ibland, och jag kan också välja att göra några pass ute istället för att ”rida igenom” hästarna inomhus.

En annan viktig faktor för mig är att gärna ha någon ryttare på varje häst som rider den hästen lite mer regelbundet (i den mån det går) – så att häst och ryttare lär känna varandra. Jag rider även alla hästar själv (med målet ca en gång i veckan – ibland blir det mer, ibland mindre). Dels vill jag känna status på hästarna, men jag kan också jobba loss en del spänningar och snedheter innan de blir befästa. Hästar som går med mycket spänningar är sällan glada hästar. Ibland tycker jag att det blir för många ridpass om jag ska rida utöver veckans lektioner, och då väljer jag kanske att tömköra eller arbete vid hand som ett komplement. Då blir det variation och hästen slipper även sadel den dagen.

Jag försöker också göra olika typer av övningar (men med en röd tråd), och avsluta när hästarna har gjort något bra istället för att nöta länge. Ibland lägger jag in markarbete för att få mer variation i dressyrjobbet. (Jag vet – den här terminen har jag varit dålig på det såhär långt.. Det kommer!)

Andra viktiga saker för att hålla hästarna glada är att utrustningen passar, och att de vid behov får hjälp av veterinär, kiropraktor etc. Jag stämmer hellre i bäcken än att jag väntar på att det ska bli ”katastrof”. Jag försöker också vara noga med att fördela arbetet under veckan hyfsat jämnt. Ibland blir det lite svårt, och i vissa fall har jag faktiskt hellre flyttat elever till andra tider, vilket kan betyda att någon rider privat på dagtid istället för sin tid i grupp. Det är inte alltför ofta, och det gör att jag själv får jobba lite extra, men jag gör hellre det om det passar i hästens vecko-schema. Och jag är väldigt tacksam över att jag har flexibla elever som har förståelse för detta. Det ger trots allt mer kvalitet åt alla i slutändan!

Projekt: bättre sits, del 2

Igår var jag på mitt andra besök hos Carolina som är sjukgymnast och inriktar sig på ryttare. Ni kan läsa om förra besöket här. Förra gången fokuserade vi på min höger axel / skuldra, som dras fram och upp pga att framsidan jobbar mer än baksidan. Jag har gjort en del övningar sedan sist och hon tyckte att det var mycket bättre nu.

Igår gick vi vidare med höft / ben och bål. Hon kände igenom rörligheten i kroppen och jämförde höger och vänster sida. Nu minns jag inte exakt alla detaljer, men t.ex. är jag stramare i baksidan av höger lår och framsidan av vänster lår. Hon trodde att jag kompenserar med benen istället för att jobba helt korrekt med stabiliteten i bålen. Själv känner jag i ridningen att jag blir något obeslutsam i ”sidled” och upplever att det blir lite problem om en häst är oliksidig eller spänd. Det är såklart alltid lättare att sitta centrerat på en avspänd häst som arbetar genom ryggen, men mitt mål är att bli lite mindre påverkad av hur hästen är för dagen.

Nu har jag fått några andra övningar för rörligheten i bröstryggen, samt för att hitta de små, stabiliserande magmusklerna. Man kan t.ex. träna på en pilatesboll, men hennes förslag var att ligga på en rulle (som också gjorde att jag fick ”loss” ryggen) och lyfta ett ben i taget. Låter inte så svårt men jag höll på att ramla av rullen… Men jag är rätt säker på att om jag ”väcker” rätt muskler så kommer det inte ta så lång tid innan jag känner skillnad. Carolinas utlåtande var i alla fall att jag har god kroppskontroll och det låter ju som en bra start. Jag tror inte heller att problemen är extremt stora, men helt uppenbart har kroppen hittat ”egna lösningar” för att lösa problem, vilket gör att fel muskler tar över ibland.

Hur som helst är det här roligt och intressant, och framförallt jättebra att koppla det till ridningen och prata om det hela relaterat till hästen. Uppskattar att få hjälp av någon som är hästkunnig och förstår problematiken. Ridning är ju en ganska komplex sport, minst sagt.

Jag funderar på att ta hit henne i höst vid tillfälle om intresse finns. I så fall med ett upplägg där man på förmiddagen går igenom vissa övningar / tester som är just för ryttare. Hon håller även en föreläsning i samband med detta. Sedan skulle man kunna rida ett pass efter (alt en hel helg). Är ni intresserade av det?

Inspiration

Här är en artikel från Hippson som är tänkvärd. Något som vi skulle kunna testa på lektion tror jag..! Jag själv gör det här omedvetet ganska ofta – har skrivit om det för några år sedan.

Sedan ett litet klipp som jag tycker är träffsäkert – och handlar om att ”komma till ridning”. Och enligt mig börjar ridpasset redan i boxen / på stallgången – det handlar helt enkelt om hur du kommunicerar med hästen. För det gör du – vare sig du tänker på det eller inte.

Skänkelns inverkan

I måndags när vi hade sitsträning så upptäckte jag en grej! Det gör jag i och för sig nästan varje gång… Trots att vi har haft en hel del sitsträningar så tycker jag att jag kommer på nya saker varje gång, och jag blir faktiskt fascinerad av hur känsliga hästarna är. Jag får det verkligen bekräftat när jag kan snöa in på små detaljer – och man ser så tydligt hur rörelsemönster / bjudning etc kan ändra sig när ryttaren korrigerar små detaljer.

Den här gången var det en skänkel som var för stilla. Det låter säkert märkligt, men jag vill att skänkeln ska vara stadig – men inte ”stum” (precis som handen egentligen). I det här fallet fick jag känslan av att eleven kämpade för att hålla underskänkeln stilla, men det resulterade i att rörelsen från hästen bara ”togs upp” från knät och uppåt. Jag tänker mig att hela ryttarens kropp ska vara som ett ”dragspel” och alla leder – från vristen och uppåt – måste vara fria och få vara med i rörelsen. När hon ändrade sig och blev mer avslappnad även i underbenet (som då ”gungade” med mer) så såg hästen mer lösgjord och rörlig ut. Det blev faktiskt en väldigt stor skillnad till och med (och då var det ändå trevligt att titta på redan innan)!

Jag försökte förklara hur man får en ”automatisk drivning” med en avslappnad skänkel, och hittade en bra beskrivning i Ridhandboken. Jag snor den här:

” Den framåtdrivande skänkeln ligger strax bakom sadelgjorden, alltså så att hälen befinner sig lodrätt under höften. När underskänklarna ligger mjukt an mot hästens sida kommer inverkan till stånd bara genom att hästens bål rör sig rytmiskt växelvis åt höger och vänster. Därigenom flyttas underskänkeln utåt, varigenom den med sin tyngd åstadkommer ett visst tryck mot hästens sida. Skänkeln, som stadigt ligger an mot hästen, inverkar alltså i varje steg, så att  hästen driver sig själv utan att ryttaren använder sina muskler. En förutsättning är givetvis att hästen i sin grundutbildning har blivit tillräckligt känslig.
Genom att ryttaren för ett kort ögonblick spänner vadmuskeln kraftigt förmås hästen att lyfta samma sidas bakben mer. Den här hjälpen ges särskilt när ryttaren vill ge hästen en impuls i det ögonblick då bakbenet lyfts.
Hästar som ännu inte reagerar för ett så kortvarigt tryck måste göras känsligare genom ett förstärkt tryck. Skänkeln får under inga förhållanden ligga kvar och klämma.”

Det trixiga är då att lära sig ha en stadig skänkel som är avslappnad och att man inte är aktiv i musklerna hela tiden. Kroppskontroll med andra ord!

Rätt mindset för att ”komma till ridning”

Vi hade ett teoripass i måndags som jag tänkte försöka sammanfatta så gott jag kan. Teorin under våren är bl.a. repetition / genomgång av säkerhet kring hästhanteringen, men också ridteori som varje grupp styr själva. I den här gruppen passade vi på att utvärdera förra terminens mål och diskutera nya mål. Det blev inte så mycket teori kring ridteknik, utan en hel del som kanske sammanföll lite med mitt inlägg om att bli en bättre ryttare – nämligen att ha ”rätt mindset”.

Det var väldigt roligt och givande att prata om och jag tror det väckte lite nya tankar. Det är jättebra att hinna sitta ner och prata såhär tycker jag, något man inte hinner på vanliga lektioner. Egentligen har jag himla bra förutsättningar som instruktör, eftersom jag har få elever som jag hinner ”komma närmare” än en vanlig ridskola. Hur som helst, det vi mest ”snöade in på” var hur man egentligen kommer till ridning snabbare.

En del handlar givetvis om ren ridteknik – att vara snabb nog och ha rätt tajming t.ex. Att inte klämma med benen eller bli fast i handen. Men en del handlar också om ”rätt” inställning, och det är ju egentligen svårare för mig att ”lära ut” eller förklara.

Jag tror att det är viktigt att ta ”ledarrollen” från början – redan när man leder hästen innan man sitter upp ska den lyssna på framåt och stanna när man vill. Här ”bäddar” man lite för resten av passet, får hästen att vara uppmärksam och lyssna på dig. Även när man suttit upp och skrittar på lång tygel så kan man börja ”jobba” – eller snarare kommunicera med hästen. Redan här kollar jag av att jag kan reglera hästen lite för sitsen, att skänkeln fungerar och att jag kan rida rakt. (Tips: släpp stigbyglarna för att hitta sitsen snabbare.) Det gäller att få hästen att följa dig – att du får sitta rakt och inte ”hänger med” en häst som t.ex. vill gå på tvären eller mot en skänkel – för det gör de oftast redan lite på lång tygel om man känner efter.

Generellt tror jag på att vara ”piloten”, att checka av gas, broms och sväng (förenklat) – att renodla dessa hjälper i början av passet gör att du lättare kan analysera varför saker eventuellt inte fungerar senare under passet. Man kan alltid gå tillbaka till det dessutom. Det är viktigt att själv ta ”kontrollen” över i vilken riktning passet går – det ska inte vara ren slump eller tur om det går bra, tycker jag. Om man har en ganska tydlig plan så är det också lättare att analysera varför det vissa gånger går dåligt – och kanske lära sig något även av dessa pass istället för att bara gräma sig över att det inte kändes bra. Likväl som att det är viktigt att veta vad som blev rätt – så att man kan göra om det igen!

Och där kommer vi in på känslan. Vi vill rida med en bra känsla, såklart. Först och främst måste man ju veta vad man ska leta efter – där kommer instruktören in som guide, men det är också viktigt med en häst som kan förmedla en bra känsla. Jag tror dock inte på att alltid rida bara genom att ”leta efter en bra känsla” (om man inte är född som en supertalang möjligen). Jag hade själv en period där jag red massor – men helt planlöst, och bara genom att försöka ”hitta känslan” (red mycket själv då). Jag lärde mig säkert något av det också, men det var mest tur om det gick bra. När jag lärde mig att checka av och kontrollera att hjälperna fungerar och att jag själv hade en plan så blev det mycket lättare att rida. Jag tror många glömmer det. Det behöver inte vara så avancerat – gör det på ”din nivå”, men se till att du inte bara rider runt, runt. Hästarna går inte bra av sig själva!

En sak som en elev sa var att hon rider mer utifrån att det ”inte ska gå dåligt” än att det ”ska gå riktigt bra”. Intressant, för jag har aldrig sett det ur det perspektivet. Det begränsar en såklart en hel del om man tänker på det sättet. Här tror jag att det är viktigt att våga testa lite ibland och kanske göra för mycket till och med – för att se var ”gränsen går”. Jag menar inte att rida brutalt eller så – utan att helt enkelt tänja lite på sina (eller hästens) gränser. Ibland blir det fel – det blir det för mig säkert varje pass – men det är ju så jag vet hur mycket eller lite jag ska ”trycka på knapparna”. Man kanske inte behöver göra det när man rider en ny häst – men om man har samma ett par gånger kanske man kan höja ribban lite?

Tänk på att ge hästen en chans att reagera på hjälperna. Börja med en liten hjälp, och förstärk om det behövs, men tjata inte. Ibland märker inte ryttarna att hästen faktisk har gett ett ”svar” – ryttaren rider lite till för säkerhets skull. Det kan vara så att man inte fick riktigt så mycket respons som man hade väntat sig – men även en liten reaktion ska belönas med eftergift /minskat tryck, och så kanske man kan begära mer gången efter! Det gäller att vara så fokuserad att man faktiskt lyssnar tillbaka – det är inte en envägskommunikation vi sysslar med.

Att värma upp hästen innebär naturligtvis inte att sätta press på en gång och kräva 100%. Men en vanlig uppfattning tror jag är att hästen ”ska komma igång” genom att jogga runt nästan utan inverkan. Det är viktigt att skilja på uppvärmning av muskler osv, men reaktioner och uppmärksamhet kan man kräva av hästen på en gång tycker jag – det ”ska inte” krävas en lång startsträcka för det. Tvärtom tror jag att hästen redan där kopplar bort ryttaren om man inte är lite på hugget!

En sista sak som jag har märkt är att många elever frågar ”hur rider jag den här hästen?” och i princip försöker memorera det till nästa gång. Tanken är god, men för det första rider jag inte hästarna likadant varje gång. Hästarna är (hör och häpna!) olika från dag till dag, så att tänka så kan nog bli lite ”farligt”. Sedan tror jag att man kanske anpassar sig lite för mycket utifrån hästen med det tänket. Självklart har alla hästar olika form / känslighet osv, men jag tror att man ändå ska utgå ifrån att hästen ska följa dig – inte tvärtom (återigen – checklistan) och framförallt tänka att varje ridpass är ett tomt blad! Personligen tycker jag ibland att det är lättare att sitta upp på hästar jag rider mer sällan, för då har jag inte så mycket förutfattade meningar / förväntningar som när jag rider min egen… Det som funkade igår fungerar nämligen inte alltid likadant idag -men grunderna ska fungera och de är likadana på alla hästar!

Två hästar som är väldigt olika att rida – men samma grunder ska funka: gas, broms, sväng, gå åt sidan, och att de jobbar så liksidigt som möjligt.

 

Tips för en stadigare hand

20161216_0952461Som jag skrev igår så lovade jag att förklara en övning som gjorde stor skillnad för en av mina elever. Det här är ett favorit-knep som jag dammar av ibland men borde använda oftare!

Igår hade vi sitsträning och då hinner jag se mer detaljer, i detta fallet att det var svårt att hålla händerna jämna och att yttertygeln blev ”trängande” (ofta något som händer när man egentligen behöver få igenom ytter skänkel.) För att förtydliga detta fick min elev ta ett spö mellan händerna som på bilden. Man sätter alltså spöt under tummarna men håller tygeln som vanligt.  Detta gör handen stadigare och det blir också tydligt om man börjar dra åt sig ena handen eller håller dem på olika höjd. Man kan ju få en liknande effekt av ett göra en ”tygelbrygga” . Båda sätten är helt enkelt för att få en stadigare hand och bli ”tvingad” att rida mer med benen istället. Igår gjorde vi den här övningen på Fantasi, som kräver en stadig kontakt och kan bli lite tjafsig annars. Hade inte förväntat mig riktigt så bra resultat som det blev, men bara med hjälp av det här knepet så blev det en helt annan häst! Stadig, mer ”i ramen” och gick i en bättre form direkt. När man ”får till” en sådan skillnad som instruktör så blir man ju lycklig (tror eleven blev lycklig också faktiskt). Det här måste vi göra oftare! (Tyvärr kommer jag ofta på massa bra grejer, men det glöms ibland bort lika fort. Påminn mig gärna…)

Veckans övning – sitsfokus

Vi har jobbat en del med övergångar sista tiden, och jag tänker fortsätta terminen ut med fokus på övergångar, tempoväxlingar och sitsen. Sitsen är ju givet att alltid jobba med, men jag behöver ibland påminna om detta och trycka lite extra på det, eftersom många är ganska upptagna med vad hästen sysslar med och så förhåller man sig till det och glömmer kanske sin egen kropp en smula.

När jag rider utgår jag väldigt mycket från hur det känns i MIN kropp, och utifrån det inverkar jag på hästen. Det kräver förstås massor av träning att koppla orsak / verkan. Exempel: känner jag båda sittbenen? Om inte, så kanske jag sitter snett? Eller så kan det vara hästen som driver olika mycket med bakbenen, skjuter ut rumpan etc, och då ska jag ”korrigera” hästen. Det är inte alltid man får en dålig känsla / position pga att man har fel i sitsen, ibland kan det också vara att hästen är spänd, stel, skev eller inte jobbar genom ryggen. Nu kanske jag snurrar till det för er, men jag försöker egentligen bara förklara att jag känner hur jag ska inverka utifrån hur jag känner min egen kropp. Jag börjar egentligen inte med hästen.

Igår började vi lektionerna på lång tygel på serpentinbåge. Huvudövningen var att hitta ”magstödet” och inte vika sig i midjan när man byter varv. Man kan tänka att man har ett ”gångjärn” i midjan som ska vridas när man svänger, så att man inte börjar luta som om man kör motorcykel. Att tänka på sin position när man skrittar fram, börja påverka hästen med sätet och hitta en bra bjudning på lång tygel gör det såklart lättare när man ska ta tyglarna! Jag misstänker att många slentrianmässigt skrittar fram, sedan tar man plötsligt tyglarna och börjar inverka och jobba järnet – men redan där hade man kunnat ha hästen ”med sig” istället för ”mot sig”. Nu menar inte jag att alla hästar kommer kännas som smör när man tar tygeln bara för att man är noggrann när man skrittar fram  – men, som en elev sa igår: ”man har redan börjat skapa en dialog”. Riktigt bra reflekterat tycker jag!

Resten av lektionen red vi ”bara” volter och övergångar, men sammanfattningsvis kan jag konstatera att hästarna såg väldigt fina ut, och eleverna avspända. Ett exempel var på Iffi som kan ha svårt att balansera sig i galoppen. Eleven hittade jämvikt och balans genom att bli rakare i midjan, samt hitta stödet även i ytter stigbygel. Innan släppte hon den och ”trampade ner” i inner, vilket resulterade i att Iffi har brutit av för att hon får för mycket vikt på innersidan. Igår var galoppen mer balanserad och utan avbrott! Helt fantastiskt vad en pytteliten korrigering kan göra nytta bara min hittar nycklarna!!!