Mitt första hästköp

Nogge är ju min första häst, men jag har faktiskt varit med och köpt en häst en gång för länge sedan. Det var när jag red på Skutans gård, och var ordförande i Ungdomssektionen, som jag och en kompis åkte på hästjakt. Såhär gick det till:

Vi i ungdomssektionen hade som mål att köpa en egen ponny. Vi hade en bild på en häst som var uppdelad i fält, där ett fält motsvarade en viss summa pengar. När vi hade samlat ihop den summan fyllde vi i ett sådant fält, och när vi hade kommit upp till 15.000 kr så skulle vi köpa en ponny. Sagt och gjort, vid 15.000 kr började vi ringa på annonser. Som jag minns det tog vi alla kontakter och så själva, med personalens godkännande visserligen, men det var ändå vi som ringde och åkte och provred. Vi var ju luttrade (haha) – vi hade varit med och provridit en massa hästar tyckte vi. Bl.a. var vi med och provade russet Fabbe, som var svinstark när vi provred – men vi köpte honom. Och sedan var det en fjording, som vi hyrde från Skansen. Den skenade med min kompis när vi provred – men vi tog den med. Så jag menar, vi hade ju verkligen rutin och så på det här området. (Vet inte vad våra kriterier var egentligen – hade vi inte förstått att man KAN tacka nej till en häst?)

Hur som helst så åkte jag och Cissi för att prova en B-ponny, som hette Bull. Vi åkte själva och eftersom vi var ungefär 15 år gamla då så hade vi såklart inte körkort, utan vi åkte tåg. Minns inte vart, men det var hyfsat långt, för det var ändå ett fjärrtåg. Det var inte så långt som Göteborg, men för oss som inte var så världsvana så var det i alla fall en bra bit. Hästägarna hämtade oss på stationen, och så åkte vi ganska långt ut i skogen till deras gård. Där provred vi Bull, på en stenhård utebana. Jag minns inte så mycket av ridturen, men vår vana trogen så tyckte vi såklart att den här hästen dög gott och väl. Vi hade väl inte så mycket referenser precis. Man kan ju undra vad den här familjen tänkte när vi kom helt själva, utan varken någon ridlärare, eller ens föräldrar?

I alla fall, när vi sedan skulle åka hem på kvällen, då orkade inte familjen som ägde hästen skjutsa oss tillbaka! De sa att vi kunde ta en buss till tåget. Fast för att ta sig till den där bussen fick vi gå några km på en grusväg genom skogen. Nu hade det blivit mörkt, så det enda sättet att hitta till stora vägen var att titta upp mot himlen, för då såg man ungefär var vägen var. Vi var hemskt arga, och stressade också – tänk om vi skulle missa bussen? Vi hann i alla fall, tack och lov. Men vad hade vi gjort annars? Det här var helt klart tiden före mobiltelefonerna, så det var inte bara att ringa hem om man säger så. Jag är fortfarande arg på den där familjen som sålde Bull till oss (för ja – vi köpte hästen såklart!) – är det inte hemskt elakt att skicka ut två små tjejer ensamma sådär i skogen? Vi hade ingen aning om var vi var ju. Kan hända att jag har förstorat upp det hela, kanske låg det ett stort köpcentrum precis runt knuten, och i själva verket kanske vi bara skulle gå från deras gårdsplan och några meter, men det är såhär jag minns det i alla fall.

Den där ponnyn gick det väl sådär med sedan. Han var ganska olydig vill jag minnas, så det var nog därför de sålde honom till vem som helst. Han blev inte så värst långvarig på gården. Men det är i alla fall den första hästen som jag har varit med och införskaffat, och man kanske inte kan ha så höga förväntningar på två tonårstjejer?

Jag hittade två bilder på Bull, den första visar hur välskolad han var (…), på den andra lyckas han uppenbarligen i alla fall ta sig över ett litet hinder!