Alla vi som håller på med hästar vet att hästmänniskor ofta beskrivs som ”speciella”. Helst vill man ju inte själv falla inom kategorin ”hästmänniska” då det oftast inte ger några positiva vibbar. Hur kommer det sig? Varför är det så många som sysslar med hästar som alltid ska tycka en massa om alla andra – och gärna dela med sig kring detta också?
Jag är inte särskilt drabbad själv, tack och lov, men jag ser ju hur det kan vara runt omkring. Visst finns det väl en och annan som har försökt ge ”tips” utan att man bett om det, men för det mesta har jag varit omgiven av proffs och då beter man sig inte så. Det känns som om de flesta ”förståsigpåarna” är medelryttare på hobbynivå som gärna vill bekräfta sig själva genom att visa hur mycket de kan. Nu trampar jag kanske någon på tårna – men det här är i varje fall min uppfattning.
Om man inte själv öppnar upp för en diskussion så kanske man inte vill ha tusen åsikter om hur man ska träna, vilket foder man bör ha osv. Naturligtvis kan man dela med sig av sina erfarenheter, men jag får en känsla av att vissa enbart vill lägga sig i för att bekräfta sig själva. Beter sig samma människor likadant på jobbet / hemma? Eller är stallet en frizon där det råder helt andra sociala spelregler?
Har fått ett visst beroende av att läsa bloggar, och det verkar tydligt att kommentarerna på hästbloggar är mycket mer kritiska / grövre än när det kommer till annat. (Har inte gjort någon vetenskaplig undersökning på det men..) Visst förstår jag att även en modebloggare blir ”nätmobbad” men jag tror ändå att dessa kommentarer håller sig lite mer inom ramarna. Men att skriva att någons häst ser undernärd och vanvårdad ut, eller kommentera sits osv då fort man får chansen, det verkar vara svårt att låta bli. Gärna ridtips också – till hästar man inte ens sett i verkligheten…
Undra på att man får prestationsångest på tävling? Det känns ju som om 90% av hästfolket alltid vet bäst (särskilt på läktaren). Man förutsätter på något vis att folk ska vara negativa för det är så mentaliteten ofta ”är”. En hästmänniska vet ju alltid bäst.
7 svar
Word!
Jag håller med! Är med i en grupp ”hästannonser i Dalarna” där det var en tjej som sökte hjälp att hoppa in sin häst. Det var en fd travare som var så himla fin (hon satte ut bilder) och som hon tävlade LB dressyr på. Jag skrev att jag tyckte att hästen var jättefin och att hon var duktig som kommit så långt med sin häst (jag och min pålle kämpar fortfarande med galoppen efter 15 år och han är bara 50% varmblod…). Direkt var det ngn som kommenterade att LB var ju inte så svårt och att varmblod minsann hade lättare för sig att länga traven än halvblod… Varför ska det vara så? Är det på något vis ”fult” att ge komplimanger oss hästmänniskor emellan? Tjejen blev ju jätteglad över min kommentar men att sen få läsa den där nedklankningen var nog inte lika kul… Var det liksom nödvändigt för människan att uttrycka sig undrar jag i mitt stilla sinne..
Jag håller med. Jag läser också en hel del hästbloggar där bloggaren får ta emot hur mycket skit som helst. Det är ett under att man orkar med att fortsätta i ett sånt läge.
Hur har du det på din blogg? Håller folk sig till en god ton när de kommenterar?
Även ”hundmänniskor” har liknande tendenser..glad i hågen när jag skaffade min första hund med siktet inställt på utställning & lydnadsträning, blev jag ordentligt besviken i bägge fallen. Utställning var bara för ”eliten” och som ny fick man bara negativa upplevelser med sina hund. Brukshundsklubbens instruktör ansåg att min dalmatiner inte kunde lära sig momenten i lydnad, det var ju ingen ”brukshund”, Kan tillägga att detta var del 1 valpkurs, så jag slutade träna med dem redigt besviken. 🙁
Än så länge håller folk god ton här, ja! Men tror de flesta som läser känner mig mer eller mindre. Det är väl oxå större bloggar som är mer utsatta tror jag.
Har förstått att det verkar vara lite samma typ av människor som har hund. Synd att det ska vara så när man borde ha ett gemensamt intresse!
Visst är häst och hundmänniskor av samma skrot och korn. Att baktala ”träningsmetoder, foder, domare, kolleger, etc förekommer ofta. Att nedgöra andra och använda självrättfärdigande argumentationstekniker verkar vara legio i stallarna. Inte många som vågar vara självkritiska. Många tar fel på rena ”sakdiskussioner” och person.
Men när det gäller sådant som är så komplicerat att bedöma som just ridsport/hästar ska man vara väldigt försiktig med absoluta utlåtanden. Pejorativ –>nedlåtande kommentarer, är ofta ett tecken på att personen i fråga inte argumenterar schysst. Många verkar få en kick av att kunna hitta fel och brister. De som hörs mest i hästvärlden är ”vana” att köra med folk och fä, blöder till på råga på allt också över till att helt plötsligt vet man bäst på ”alla” områden.
Föräldrar som för över på sina telningar att vara tävlingsmänniskor som tilll varje pris och gärna med vassa armbågar ska fram är också en inte alltför ovanlig syn i hästvärlden.
Negativa erfarenheter i alla ”ära” men man ska inte glömma att positiva erfarenheter faktiskt är det normala e.g 2:3 men det är ju det NEGATIVA som man fastnar för. Det goda tar man ofta för givet. Och negativa beteenden har en tendens att fortplanta sig och infektera omgivningen i flera år.
http://en.wikipedia.org/wiki/Relational_aggression är också mer generellt. förekommande bland tjejer/kvinnor på samma sätt som att fysisk aggression är mer förekommande hos killar/män. Detta grundläggs tidigt.