Lite funderingar

Har varit på tävling med Calle idag, men valde att utgå. Jag har aldrig gjort så förut, och det är väl egentligen bara relevant att göra om hästen beter sig illa. I det här fallet var anledningen att jag tyckte det kändes dåligt redan på framridningen, katastrof på banan och hade, enligt mig, för många missar. Visade sig att jag förmodligen hade ridit ihop ca 62% (kvalgränsen) om jag hade kämpat. Men jag valde att ge upp, och det är inte likt mig, även om jag har svårt att tagga till på tävling.

Jag tror det har varit för många saker nu som jag inte ”får ihop”. Det finns inget extra att ge när små motgångar kommer. Jag behöver vila, och det ska jag göra i helgen. Sedan ska jag tänka igenom ett och annat.

Jag inser att jag kanske inte ska försöka ”trolla” och tävla dressyr på en f.d. hopphäst på 15 år med dålig egen bjudning. Är det värt det? Vad får JAG ut av det? (Har några till anmälningar på honom, och självklart ska jag ta revansch, men målet att rida MsvB känns inte helt relevant). Calle är en perfekt lektionshäst / läromästare, men att vara ute och tävla kräver lite mer, trots allt.

Jag vet inte heller hur jag ska gå vidare med Anea, OM jag ska det. Handen på hjärtat så är det så enormt mycket upp och ner med henne, jag blir trött/sliten av att rida henne när hon är som värst, hon tar mycket tid, kan knappt ha vilodagar, kan inte heller ha en medryttare (ens nån som skrittar ut) på henne. Om hon hade varit en människa hade jag ställt mig frågan om vår relation är av gammal vana eller att jag faktiskt får ut tillräckligt av det? Det är dock lättare att rensa bland dåliga mänskliga relationer… Men i alla fall – kommer vi längre? År det värt det? Tar hon mer än hon ger mig? Jag trodde inte hon skulle gå MsvB ens, men vi har gjort det – vi kanske är klara med varandra då?

Vad är alternativen? Satsa på Q är ett alternativ, men hon är väldigt ung. Jag funderar allvarligt på att aktivt leta ny, äldre tävlingshäst att låna. För jag vill komma längre med min träning. Och jag vill tävla högre klasser. Framförallt vill jag att det ska vara roligt att rida. Allt slit i stallet måste göra att ridningen är en belöning, inte ett måste eller stressmoment.

Jag tycker det är svårt/jobbigt att tävla och jag måste, måste verkligen jobba med min inställning. Men jag vet inte om jag orkar jobba med min inställning samtidigt som jag kämpar med hästar som inte riktigt har kapacitet för det jag vill uppnå? Jag skulle behöva en häst som kanske ger mig en positiv skjuts. Jag har kämpat och kämpat med min ridning, och varit lite stolt nästan över att lyckas ”få till” svåra hästar, att ändå kunna komma hyfsat långt utan pengar och resurser. Men nu orkar inte jag mer. Jag vill ha mer lön för mödan. Jag har hållit på såhär i flera år.

Jag ska verkligen ta mig en funderare över helgen och se om jag kan göra en plan. Det är flera saker som måste bli bättre, på hästfronten, med träningen, men även med jobbet. Jag kan inte jobba så mycket och på ”fel sätt” att jag är helt slut mentalt när jag åker på tävling.

Det här var en riktig skitdag (ursäkta) – till råga på allt var batteriet i bilen slut när vi skulle hem – MEN jag ska se det som en tankeställare / spark i baken till att ta tag i vissa saker i mitt liv som jag kanske egentligen vill förtränga eller blunda för. Och om jag måste göra vissa förändringar så är det INTE att ge upp, utan att vara smart nog att tänka om. Jag skulle ju aldrig försöka köra Formel1 med en gammal Volvo, men med hästar är det ibland svårt att tänka med hjärnan istället för hjärtat. Och ibland måste jag nog inse att min tjurskalliga envishet inte alltid gynnar mig – kanske var det ändå bra att ”ge upp” idag.

Calle var fin på bild ändå, tänk att känslan ofta är en annan än verkligheten. Men även om man inte tävlar i vad som KÄNNS bäst, så är det ändå nog så viktigt för att få bra flyt, själförtroende, och RIDGLÄDJE – som alltid borde vara nummer ett!