Okej, bortsett från en svacka nu med bruten fot törs jag ändå stå för rubriken. För det första innebär ett hästjobb massor av gratis träning och utevistelse. Och även om man jobbar mycket så är jag övertygad om att hästarna håller stressnivåerna nere och gynnar ett mentalt välmående.
Nu när jag är deltidssjukskriven blir jag ändå ”tvungen” att röra på mig, och kommer ut och ”tränar” per automatik. Inte så att jag går långpromenader, men med egen gård (tacksam för det) har jag ändå inte känt mig instängd eller uttråkad. Jag kan inte ens föreställa mig hur det hade varit om jag var tvungen att sitta i en lägenhet med bruten fot, och kanske inte kunna jobba alls.
En bra bi-effekt av ridningen är att den motiverar mig till annan träning, som förhoppningsvis också är bra för hälsan. Jag tycker, helt ärligt, inte att det är så kul att träna. Yoga är skönt, men styrketräning ger mig liksom ingenting ”mentalt”. Däremot gör jag det om jag tror att jag blir rakare och starkare till häst.
Min första tanke med skadan var såklart att jag skulle bli jättesned och säkert få ont i nacken eller ryggen av att gå på kryckor. För att försöka hålla mig i hyfsat skick har jag tränat nästan varje dag nu. Dels övningar för ben och fot som jag fick på sjukhuset, men jag lade till överkropp, bål och rygg blandat med yoga / rörlighet. I början med gipset gjorde jag situps i sängen, men nu tränar jag ”som vanligt” bortsett från allt där jag måste stå upp. Och det går ju att göra mycket ändå!
Såhär långt har jag mått jättebra i kroppen faktiskt. I början orkade jag såklart inte så mycket men nu känner jag mig i princip som vanligt. Foten är stelare i vissa lägen, men jag känner mig inte oliksidig annars.
Nu återstår att se hur mycket nytta det här kommer göra när jag ska gå (och rida) igen. Jag förstår att jag kanske kommer bli besviken på min kropp, men jag håller ändå tummarna för att det går hyfsat snabbt. En sak är säker – hade jag inte haft ridningen i sikte hade jag aldrig gjort den här ansträngningen.
Inga svar