Just nu är det mycket som står på paus – människors jobb, resor, umgänge, tävlingar och massa annat. På gott och ont tycker jag. Personligen har jag än så länge inte drabbats alls. Jag har påverkats på så sätt att jag inte kan tävla, och att alla tävlingar som skulle dömas i vår har blivit inställda. Jag hade tänkt åka till Gotland förra helgen, men det har jag fått avstå. Men det är ju verkligen bara småsaker i sammanhanget. Jag är extremt lyckligt lottad som kan fortsätta jobba som vanligt (eller kanske mer, till och med), och som dessutom bor där jag jobbar. Jag behöver inte åka härifrån särskilt ofta och är uppenbarligen rätt isolerad även till vardags (bortsett från de kunder som kommer hit). Jag saknar egentligen ingenting (än) – men visst, sommarens semestervecka tillbringar jag såklart gärna på Gotland om det går. Om det inte går, så har jag ju ändå förmånen att bo på ett himla bra ställe där jag kan njuta av sommaren ändå!
Jag är oerhört tacksam över det livet jag har valt, och jag förstår att alla inte kan ha det såhär. Men ändå tror jag att mycket av det som tas för givet av den stora massan inte behöver vara hugget i sten. Måste verkligen alla åka till ett jobb fem dagar i veckan till exempel? Även innan detta så har jag tänkt mycket på hur mycket onödiga resor vi gör. Ur ett miljöperspektiv vore det ju fantastiskt om fler kunde jobba hemma ett par dagar i veckan (beroende på jobb såklart) – i alla fall om man vill. Jag tror att många blir onödigt stressade av att trängas på väg till och från jobbet varje dag, och slösa både tid (och pengar) på allt åkande. För att inte tala om alla möten som man ”måste” flyga till, även inrikes…
Jag hoppas verkligen att det kommer något gott – och bestående – ur den här krisen. Vi måste både resa och konsumera mindre även i fortsättningen, inte pga corona, utan av miljöskäl. Jag tror att vi kan ha bra (eller bättre?) liv ändå. Den här perioden kanske kan vara en tid för reflektion, och för att fundera över vad vi värderar egentligen. Social distansiering är tråkigt, men det får i alla fall mig att fundera mer över vikten av bra relationer med vänner och familj, även om vi inte ses så mycket just nu. Jag fyller 40 i år, vilket kanske blir svårt att fira, men det jag faktiskt önskar mig mest (förutom en GP-häst 😉 och att själv vara fortsatt frisk…) är mer tid med mina vänner igen.
Jag har också insett värdet av stallet och ridningen på ett annat sätt. Jag har ofta tänkt att jag jobbar med hästar bara för att jag själv tycker att det är kul, och nästan skämts lite över att jag inte gör mer samhällsnytta istället. Men stallet är verkligen en viktig plats för så många, både för psykiskt och fysiskt välmående. Just nu har detta verkligen varit en frizon för många där allt faktiskt är som vanligt, och plötsligt insåg jag att jag gör nytta – kanske inte som polis eller läkare – men på ett annat plan.
Och här är ytterligare en tanke kring det inställda tävlandet. Jag har inte haft någon häst att satsa på i år, och därmed gör det inte så mycket med en paus för mig personligen just nu. Egentligen tycker jag att det är rätt skönt, för det tog bort lite stress kring att jag hela tiden måste ”hänga med”… Jag tycker att det är kul att tävla för att ha mål, men jag måste erkänna att det också stressar mig lite pga att det (för mig) blir en måttstock på framgång, på om jag håller tillräcklig kvalitet osv. För mig är dock inte tävlingsmomentet i sig det jag ”går igång” på, som kanske många andra gör. Det som gör mig genuint glad tillsammans med hästarna är fortfarande det som gjorde att jag började rida. Att se glada hästar på bete, en uteritt i solen eller att se hästarna utvecklas av bra träning och ett vettigt upplägg – det ger mig mer än själva tävlandet. Däremot är tävlingarna en krydda som kanske ändå gör att man orkar hugga i lite extra för att man har ett mål framför ögonen, och det är absolut en faktor för att sätta mål och utvecklas. Tävlingarna för mig är viktiga, men inte det jag ”lever för”.
Vart vill jag komma med detta? Jo, kom ihåg varför du började med hästarna. Det är klart att det är tråkigt med inställda tävlingar (speciellt om man har ett mästerskap i sikte). Det är också en inkomstkälla för flera klubbar, och en viktig kugge i hästnäringen. Men jag blir ändå lite bekymrad över att det är så vansinnigt viktigt att starta upp tävlingar för yngre så snabbt som möjligt. För jag hoppas verkligen att de har intresset för hästarna i grunden – och att det finns där även om det är ett tävlingsuppehåll!
Jag tror det genuina hästintresset är viktigare som drivkraft, inte tävlingarna i sig.
Jo, bilden är från en tävling, men ”just for fun”… 🙂 På den här tiden var det kravlöst och på skoj.
Inga svar