I helgen har jag varit på Strömsholm på utbildning för MsvB-domarkandidater. Vi har fokuserat på samling och rörelserna som är utmärkande för den nivån (skolor, skrittpiruetter och galoppombyten). En del teori sker på sal, men på sådana här utbildningar ingår givetvis mycket tid även i ridhuset. Igår tittade vi på rörelserna på fyra olika hästar, vilket var väldigt bra så att man kunde jämföra dessa med varandra. Idag har vi tittat på samt dömt hela program.
Kursen hålls av två domare, vilket är bra eftersom man får höra bådas bedömningar. Oftast stämmer det överens, men inte alltid, vilket bekräftar hur svårt det här är… Det får naturligtvis inte skilja alltför mycket men vi har förstås haft en del diskussioner. 😉 Lite beror ju på var man sitter och i vilken vinkel man ser rörelserna, men också på vad man fokuserar på. Vi ser helt enkelt inte alltid exakt samma saker.
Det känns roligt att få gå vidare såpass snabbt eftersom jag inte har dömt så länge. Jag undrar dock hur man ska hinna bli tillräckligt bra, det gäller ju att döma så mycket som möjligt, vara insatt och påläst. Ridläran är ju det minsta problemet, den hoppas jag sitter! Men reglementet ska man ju helst kunna utantill och nu har vi även en lång lista på ungefär hur mycket poäng som ska dras av på en rörelse vid olika fel. Och det viktigaste av allt är ju att snabbt lära sig värdera varje moment, sätta en siffra och dessutom veta varför man satte just den siffran.
Det är svårt att döma. Det är svårt att rida. Och det är svårt att lära ut ridning… Ibland hade det varit skönt att göra något där man visste att 4+4 alltid är 8, att det fanns rätt och fel och ett ”facit”. Den här sporten är så oerhört märklig, särskilt grenen dressyr skulle jag våga påstå. Men det är väl därför man fortsätter i ur och skur, man blir ju inte klar, någonsin… 
Ett mål för många år sedan var att tävla på Strömsholmstävlingarna. Nu får det långsiktiga målet kanske vara att bli ”bra nog” för att även döma där så småningom… 😉
Inga svar