Läste det här inlägget för en tid sedan, som reflekterar kring om vi har för låg tolerans för ”defekter” hos hästen. Jag tyckte det var intressant, och det finns verkligen olika synsätt kring det här. Om en häst får en skada så måste man till att börja med ta hänsyn till användningsområdet och vilka resurser som finns tillgängliga (och typ av skada, givetvis). Jag tycker absolut att man som hästägare måste ta med i beräkningarna att det kan hända saker som gör att det blir en lång konvalescens och att man ska försöka rehabilitera skador (eller leva med dem) om det känns försvarbart. Ibland kan vissa skador göra att en häst inte kan ridas fullt ut men den kan fungera som promenadhäst – men alla hästar fungerar kanske inte som det (mentalt). Vissa hästar blir t.ex. för svåra att handskas med om de inte rids ”ordentligt” – förmodligen för att vi har avlat fram hästar med den typen av temperament.
I samband med denna artikel såg jag några kommentarer som tog upp problemet att man får ut pengar när en häst döms ut (om den är försäkrad förstås). Det kanske kan bidra till att vissa hästar döms ut istället för att få en ”andra chans”, och det är beklagligt. Min uppfattning är dock att de flesta hästägare gör allt i deras makt för att hjälpa sina hästar. Jag tror att det är en ytterst liten skara som ”rider sönder” hästar medvetet och dömer ut dem för att få pengar till att köpa en ny – ett påstående som också florerar ibland. Att man kan rida sönder en häst tvekar jag inte en sekund på, men jag tror inte att problemet avhjälps genom att ta bort livförsäkringarna? Det kommer alltid finnas ryttare som stjälper sina hästar, försäkring eller ej.
Hur som helst. Jag har mina hästar livförsäkrade, och vi har räknat på att det faktiskt lönar sig för oss som har få hästar och är beroende av att snabbt kunna köpa in en ny häst i verksamheten om något händer. Det kanske går att tänka några varv till kring det, men så gör vi. Jag tycker inte att jag ska behöva ”skämmas” över att jag får ut pengar om en av mina hästar döms ut.
Angående vilka skavanker som kan vara okej och inte så måste man bedöma det med hjälp av sin veterinär från fall till fall. Jag tycker inte man ska skuldbeläggas för att man gör valet att ta bort en häst som inte går att rida, istället för att den kanske släpps på en lösdrift bara för att den inte har ont så länge den bara går i hage. Bortsett från livförsäkringsfrågan så har de flesta häst för att rida. Man kanske inte har råd / möjlighet att ha två och så länge en bara går i en hage så kostar den ändå pengar och du har kanske inte möjlighet att köpa en ny. Oavsett om man tävlar eller ej så förmodar jag att de flesta av oss har häst för att rida?
Jag har behövt ta beslut om avlivning flera gånger, tyvärr. Om man har många hästar i en verksamhet så är det något som ingår dessvärre. Det är inte roligt att behöva besluta om liv och död, men jag tycker också att vi har en skyldighet att ”våga” ta beslut om avlivning i vissa fall. Jag förstår att vissa tycker att det låter hemskt, men hästen vet inte om att den kommer att dö. Att inte kunna ta sådana beslut gör ibland att vissa hästar ”hålls vid liv” med smärta alltför länge istället, helt enkelt pga att ägaren inte klarar av att besluta om avlivning. Jag tycker INTE att det är mer ”behjärtansvärt” än att ta bort en häst.
Om det är rätt eller fel tycker jag att man själv ska få känna efter, och jag tycker inte att man ska dömas utifrån det. Exempelvis valde jag att ge Nogge en andra chans och operera honom när han slet sönder en menisk. Jag hade kunnat döma ut honom då, men han gick att rida och träna efter operationen – i ca 1½ år. Ångrar inte att jag provade, men tyvärr blev han ändå utdömd till slut pga den skadan, och då var det inget att göra alls. Affärsmässigt var det helt IQ-befriat, för jag hade kunnat köpa minst två nya hästar för den summan jag lade ner på hans operation och konvalescens.
Med Harry var jag tveksam, för som jag skrivit tidigare hade man kunnat prova att operera. Konvalescensen var dock lång (och tydligen smärtsam). Min känsla var att han dessutom redan var uttråkad och understimulerad trots stor hage och kompisar (men ingen ridning) och att han kändes deprimerad. Om jag i det fallet ”ger hästen en chans” så gör jag inte det för hans skull, utan för min skull, det är min uppfattning. Ibland tror jag att en lång konvalescens med t.ex. boxvila kan vara väldigt tuff för en häst som är gjord för att röra sig flera timmar om dagen. Det ska man nog också ta i beaktande när man tar beslut.
Vart vill jag komma? Jo, att bedöma från fall till fall. Och inte heller se allt svart eller vitt, eller ”döma” andra människor för deras beslut när du inte vet bakgrunden. Jag tycker på något sätt att man som hästägare har ansvar att göra ”allt” för sin häst – men att göra ”allt” kan verkligen innebära olika saker…
Ett svar
Kunde inte ha sagt det bättre själv! 🙂
Att det någonstans handlar om pengar går inte att komma ifrån. Men det får aldrig BARA handla om det! När man skaffar ett djur så tar man på sig ett ansvar. Hur långt det ansvararet ska sträcka sig och vad som är bäst i just den aktuella situationen, måste var och en avgöra utifrån sina förutsättningar.
Därför är det dock viktigt att tänka efter ordentligt innan man tar på sig det ansvaret! Man måste inse att det kommer att kosta (säkert mer än man tror!) och man måste vara beredd på att ta en del motgångar på vägen mot sina mål.
Men när det är dags att ge upp, så måste man också kunna göra det.
/Monica