Ett sent inlägg i Falsterbo-debatten

Nu har jag gått och funderat i närmare två veckor på vad jag vill formulera, och inte blir jag klokare för det. Jag tror att få har missat ”debatten” efter Falsterbo, där det lyfts en del kritik mot hård och olämplig ridning, och det har också publicerats en del bilder. Jag var inte själv i Falsterbo, men mina tankar kring det här behöver inte handla om endast Falsterbo utan om dressyrtävlingar i största allmänhet – framförallt på elitnivå, faktiskt.

Jag efterlyser en nyanserad diskussion kring det här. Det är inte första gången det är ”på tapeten”. För mig känns det ofta som två läger – ett som tycker att man ska rida bettlöst utan sporrar, och ett som har skygglapparna på och tycker att man inte ska yppa ett ord om man själv inte rider GP, eftersom ”då kan man ju ingenting”. Det leder ju tyvärr ingenstans alls.

Jag håller med om att det är svårt att dra slutsatser av foton – det finns faktiskt s.k. ögonblicksbilder som verkligen ÄR ofördelaktiga, MEN när det kommer upp upprepade gånger, och även film, så måste man kanske fundera. Om vi bortser från bilderna så finns det hur som helst en relativt stor grupp med människor som varit på plats och tycker att ridningen på både banan och framridningen är för tuff. Jag tror inte att alla de som har dessa åsikter är ”ovetande skogsmullar”.

Personligen var jag som sagt inte i Falsterbo, men har sett andra framridningar, GP-klasser och givetvis träningar. Tyvärr kan en framridning till MsvB se bra mycket trevligare ut än till GP. ”Tyvärr” för att våra bästa ryttare på högsta nivå faktiskt ska agera förebilder. Jag är absolut inte den överkänsliga typen, jag är medveten om att en häst kan bli både spänd och stark, och att man inte kan sitta och ”fin-rida” hela tiden – MEN när ryttare i princip provocerar sina hästar inför en tävlingsklass – då tycker jag att man har gått över gränsen!

Nu är det inte heller bara vi inom den närmsta kretsen som tittar på tävlingar. Ridsporten lever ofta i en egen liten bubbla utan omvärldsanalys. Vad vill vi visa upp för de som inte är insatta? De som inte rider förstår nog varken syftet med sporrar eller spö – redan där har vi en del att förklara (jag motsätter mig inte dessa hjälpmedel om de används rätt). Vi behöver kunna visa upp en schysst  sport även utåt!

Dessutom har vi ett problem med bristande publik vad jag har förstått. En anledning är såklart att klasserna kan vara långa och sega (personligen tycker jag bara det är roligt med kür eller om någon jag känner rider). Det är super att fundera på sätt att fånga publiken – t.ex. appen i Falsterbo där man kunde vara med och döma – det är ju superkul! MEN om en stor del av publiken tappar intresset pga att man tycker att ridningen är för hård – DÅ har vi verkligen ett problem med dressyren i grunden, som jag tycker är riktigt allvarligt! Att ständigt vifta bort det med att de som kritiserar endast är okunniga bush-ryttare, det köper inte jag.

Jag tänker inte lägga någon värdering i specifika bilder eller ryttare. Jag har full förståelse för att vissa ritter inte blir som man tänkt, att hästar blir spända och gapar ibland. Jag skulle inte själv vilja bli granskad i varje steg, jag VET att jag gör massa fel när jag rider (och säkert massa rätt, också). Om man tar en serie bilder kommer några vara förskräckliga. Det är skrämmande hur sociala medier kan sprida saker som en löpeld, och hänga ut ryttare – det gillar jag inte alls. MEN samtidigt kan inte det faktum att många är kritiska mot dressyren sopas under mattan hela tiden. Om många åskådare upplever att det är på väg åt fel håll så tycker jag att man får ta kritiken till sig och prata om det. Jag får tyvärr en svag känsla av att ingen törs ta tag i det, för ridsporten är en så liten värld där alla känner alla och ingen vill stöta sig med vare sig ryttare eller domarkår. Ärligt talat vet jag inte vilken ände man ska börja i, men oavsett måste vi börja prata om det här, på allvar. Jag vill inte vara del av en sport som inte känns rättvis mot hästen, men jag vill verkligen fortsätta rida dressyr, tävla, träna och döma. Man kan ju tycka att jag kan vara med och påverka från mitt håll, som både tränare och domare, men det känns inte som om problemet ligger i hur vi lär ut grundridning, utan problemet ligger högre upp – dit jag inte når. (Idag!)