Ingen ”riktig” dressyrryttare?

Under min tid i hästvärlden har jag färgats och påverkats från lite olika håll. Det är ju ganska naturligt, men jag tror att det man fått med sig från allra första början trots allt är det som gör djupast intryck, och kanske gör att man får vissa grundvärderingar.

T.ex. om jag hade varit född in i en hästfamilj och tävlat ponny och drillats från barnsben, då kanske jag hade varit mer tävlingsinriktad och haft en viss typ av hästhållning som ”förväntas” av en tävlingsryttare.

Nu presenterades inte hästvärlden för mig på det sättet, vilket gör att jag ibland känner mig som en skogsryttare, snarare än en ”riktig” dressyrryttare. Nu är jag lite generaliserande, men som tävlingsryttare ”ska” man ju ha hästen (ensam) i liten hage, linda benen (både när man rider, och gärna på natten), ha skydd bara man leder hästen på gårdsplan, ha miljoner med täcken, matcha all utrustning och vara lite allmänt petig och ängslig med det mesta. 😉

Jag började rida russ, fjordingar och travare på en utebana eller i skogen, hästhållningen var väldigt ”fri” och kanske inte så ”seriös”. Men hästarna fick vara hästar och vi hade väldigt roligt när vi red barbacka i grimma (inte bara, men…).

Efter det har jag gått två bra utbildningar (Berga Nbg och Hippologen) och där har jag lärt mig bra grunder, säkerhet med häst och både vetenskapligt underbyggd och väl beprövad hästkunskap.

De här sakerna sammantaget tror jag är min grund – ganska okomplicerad hästhållning med mycket utevistelse, hästar i flock, bra foder (inget hokus-pokus), samt säkerhetstänk, jobba rationellt och sätta hästarnas välmående först. Att vara noggrann är en självklarhet, men för mig är det att vara noggrann med ”rätt saker”.

Utöver det har jag jobbat i flera olika dressyrstall. Det jag i första hand har fått med mig därifrån är mer ridkunskaper, som jag inte kunnat få någon annanstans. Jag måste dock erkänna att en del annat inte passar mina värderingar alls. Man får helt enkelt plocka russinen ur kakan. Jämför jag mig med många dressyrryttare så känner jag mig slarvig – jag rider med spån i svansen, borstar inte supernoga, lackar inte hovarna (utom på tävling), rider ut i skogen över stock och sten (utan benskydd), mina hästar går på bete på sommaren och de får inga underliga tillskott (utom om jag tror att det verkligen behövs). Jag vet att ”alla detaljer” räknas för att nå ”framgång” – men jag skulle aldrig slarva med sådant som JAG tycker räknas. Jag är t.ex. väldigt petig med att vet-checka hästarna, de får massage och IR-behandling och sådant som jag tror de behöver för att prestera. Spån i svansen är inget problem i det fallet. Jag tycker dock att det är väldigt skönt att stå i eget stall där ingen ser mig hela tiden, för annars hade jag nog borstat svansen för att inte skada mitt varumärke (haha).

Om jag åker bort så lindar jag och matchar och piffar (inte överdrivet dock) – för jag tycker ändå det är viktigt att ge ett propert intryck – självklart! Däremot prioriterar jag att hinna rida fler hästar (för att de ska må bra och fungera i verksamheten) framför att borsta jättelänge på varje. Ibland skulle jag vilja ha det sådär perfekt och fixat som det var när man jobbade åt proffsen, men det fungerar inte med en hel verksamhet där flera saker ska skötas samtidigt och då måste jag välja!

Nu tror inte jag att jag är ”extrem” på något sätt, åt något håll egentligen. Men jag har insett att många tävlingsryttare har en väldigt annan syn på hästeriet än jag har. Både tränare och veterinär har vid olika tillfällen höjt på ögonbrynet när jag säger att Anea sover ute på sommaren… Men min uppfattning är att hon mår bra av det! Men jag är också medveten om att hästar är olika, och att jag kanske inte hade resonerat så om jag köpt henne för en miljon… Jag tycker i alla fall att det bör gå att kombinera tävlingsridning med en naturlig hästhållning – sedan kanske inte vi kommer rida på elitnivå, men det har inte med min hästhållning att göra utan andra faktorer i så fall.