Att sitta rätt på hästen – vad är det egentligen? Jag tror att man måste få sitta lite olika, beroende på hur man är byggd – precis som att hästar behöver arbeta i lite olika form. EN ”perfekt” sits kanske inte finns?
I grund och botten utgår dock en bra sits från den lodräta sitsen, och anledningen är ju att man ska kunna använda alla kroppsdelarna i balans och oberoende av varandra. Tänk dig att du ska kunna hålla balansen även om man tog bort hästen under dig. Om du lutar dig för mycket framåt skulle du ramla utan hästens stöd, och lutar du dig mycket bakåt kommer du ramla bakåt ifall du inte får hålla balansen i tygeln mer. Jag kan tycka att det finns en hel del dressyrryttare som hänger bakåt på hästarna, ofta i kombination med lite för långa stigläder och ibland tendens till stolsits. (Även på högre nivå.) Jag ser hellre något kortare stigläder än för långa, för att man ska kunna använda fötterna / stigbyglarna och lägga vikten rakt ner i fotbladet.
Det viktigaste tycker jag är att man är mjuk och följsam med egen balans. Dessutom krävs en bra kroppskontroll / medvetenhet och koordinationsförmåga. Sin kroppskontroll kan man öva även i sin vardag – tänk efter hur du står och går. Använd en spegel för att kontrollera din hållning även utan häst!
Ju mer jag undervisar så inser jag verkligen hur känsliga hästarna är. Det kan nämligen var stor skillnad hur hästarna reagerar med olika ryttare, och ibland kan det vara svårt att verkligen bena ut vad det är som är grunden till detta. Ofta är det bättre att ta bort hjälper än att lägga till. Hur många gånger är man inte sugen att säga ”driv mer” på den sega hästen – när ryttaren i själva verket klämmer med benen och jobbar mot hästen redan. Eller så håller ryttaren för hårt i tygeln vilket gör att hästen går med handbromsen i. I de fallen kanske hästen skulle bjuda bättre framåt på ett enkelt sätt – sluta kläm och lätta på handen, alltså ta bort två signaler istället för att lägga till ytterligare en. Det är inte alltid lösningen – men jag vill bara poängtera att det gäller att vara felsökande när man instruerar och inte bara titta på symptomen utan orsaken. Det kräver träning och ganska mycket fantasi. Det är lättare med mina egna hästar, än med privat-ekipage, för dem känner jag så väl och vet hur jag själv ger hjälperna.
Harry är ju ett riktigt tydligt exempel. Det går inte att tvinga honom att ”springa”. Han är en väldigt känslig häst, som samtidigt har lätt att stänga av. Igår hade jag en elev som konstaterade att ju mer hon jobbade desto mindre gjorde han, och när hon slutade överarbeta så gick han av sig själv. Han lyssnar mycket på sitsen och blir man spänd eller hamnar i bakvikt så bromsar han. Eftersom han har stora och lite långsamma gångarter så hamnar många ryttare efter honom vilket gör att han tappar bjudning. Jag har insett att jag sitter nästan lite ”framåtlutad” på honom, och då går han fram av sig själv. Nu menar jag inte att man ska sitta och hänga framåt, men man måste verkligen följa med och inte jobba mot honom. Ofta när en häst inte bjuder vill ryttaren börja skjuta hästen framför sig med sätet – men jag upplever att de flesta hästar bara blir spända av det.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, men avslutningsvis tänker jag att ryttare har lite olika ”optimal” sits, och att man inte kan sitta exakt likadant på alla hästar. Vissa hästar kräver lite starkare sits och vikten mer tillbaka, medan andra hästar föredrar en mjukare sits med tyngdpunkten lite längre fram. Förmodligen beroende på hur de är byggda. Återkommer säkert i ämnet igen, eftersom det är så intressant! (Tycker jag i alla fall.)
Skickade hem Maria häromdagen med stränga order om att öva galoppfattningar hemma på en pilatesboll eftersom det är uppenbart svårare åt ena hållet. Fick tillbaka den här bilden på kvällen, haha! (Notera lappen på bollen.)
Inga svar