Ridningen går ju upp och ner som alla vet. Jag känner inte att jag själv får lika mycket toppar och dalar numera, och det är skönt. När jag var yngre kunde jag ha långa perioder där allt var fantastiskt, följt av långa perioder som var väldigt negativa. Lite mano-depressivt om man tänker efter. Nu är kurvan jämnare med vissa dåliga pass, men inte några längre perioder som hänger samman, utan något pass här och där, som sedan följs av bra pass igen. Det är förstås lite lättare när man har flera hästar, för då kan en häst gå kanon samma dag som en annan inte alls är rolig. Men framförallt har jag blivit säkrare som ryttare, och klarar av att hantera och lösa flera situationer än för några år sedan, när det kanske var mer ”tur” om det gick bra. Nu tycker jag att jag själv kan påverka ridpasset mycket mer medvetet.
Den största skillnaden för mig numera är att jag inte lika ofta tar på mig ”hela skulden” av sämre pass och tycker att jag är en dålig ryttare. Självklart ifrågasätter jag om jag kunde gjort något bättre de dagar jag ”misslyckas” och jag skyller inte på hästen, men jag är en liten smula mer rationell och har insett att även hästarna har toppar och dalar. Det gör att jag inte tar det lika ”personligt” när det inte går bra. (Även om det händer fortfarande.) Det jag tycker är lite jobbigt är när det är en dålig dag och jag kanske behöver rida lite ”tuffare”. Jag ogillar uttrycket att ”ta igenom” saker, men ibland är det ändå så att en häst kan ha tänjt lite på gränserna, och när man då ställer krav så kanske man inte får ett bra svar direkt, utan man hamnar i en konflikt. Vissa gånger löser man det inte heller samma dag, och det kan kännas jobbigt, för då kan jag känna att jag kanske haft för höga krav t.ex. Nu har jag haft några tillfällen de sista dagarna, med olika hästar, där vi inte har varit överens och jag har behövt fundera lite efteråt. Som tur är, så har samtliga hästar känts mycket bättre dagen efter, och det innebär ändå att jag har gjort rätt, men att kvittot inte kom samma dag.
Det är verkligen en konst att känna var gränserna hos hästen går. Man önskar ju att det alltid skulle vara raka spåret och att kommunikationen är 100% men så fungerar det ju faktiskt inte. Ibland kanske man också måste våga ta en ”konflikt” för att gå ur komfort-zonen och komma vidare. Men – viktigt att tänka på – är ju att om man hamnar i konflikt flera tillfällen i följd, då måste man såklart fundera på om man ställer för höga krav, om hästen har ont / är trött, om man ska backa träningen, vila etc. T.ex. har båda Diza och Zigge haft lite trotsiga dagar (och konstigt vore det annars, när de fortfarande är ganska nya), och jag upplever dem som ganska ”tuffa” hästar. Jag får jobba mycket med grundlydnad och att de ska hålla fokus på mig, och det har märkts tydlig skillnad!
Däremot får jag backa Anea lite, för hon har varit för spänd sista dagarna, och jag upplever henne som ”olydig”, men i själva verket är hon högst sannolikt trött i kroppen. Hon har ingen naturlig fallenhet för att samla sig, så jag får sådana bakslag med jämna mellanrum, oftast efter en period när hon har gått väldigt bra. Som tur var hade jag kiropraktorn inbokad åt henne idag, som kan lossa lite spänningar. Det brukar hjälpa, och förhoppningsvis kan jag jobba på om några dagar igen. Men att vara snabb nog att känna när man ska ”backa” eller fullfölja, de gånger när det tar emot, DET är en konst om något! Det viktigaste tror jag är att vara lyhörd för hästen, men också försöka ta till sig ”sämre” ridpass och försöka lära sig något av dem för framtiden. Även de dåliga passen är något man ”behöver” ha i ryggsäcken tror jag, så länge de inte blir alltför många, för då förstör man lätt sin ridkänsla, tyvärr. Har man bara en häst och kör fast med den så är mitt bästa tips att låna en kompis häst och rida vid något tillfälle, för att komma ur eventuella låsningar. Det är oerhört lätt att hamna i en dålig spiral med en häst som inte fungerar under en längre period. (Kan vara bra att byta häst med varandra annars också!)
Här är ett gammalt inlägg på lite samma tema.
Kan ju bara konstatera att det inte finns någon annan häst som jag haft en sådan berg – och dalbana med som denna… Nu idag känns det dock värt det, alla gånger! Jag har lärt mig sjukt mycket med henne.
Inga svar