Sorgligt besked lagom till jul

Jag vet inte hur jag ska kunna formulera det här inlägget, för helst vill jag bara låtsas som om det inte har hänt, men ni kommer ju ändå märka att något fattas i stallet och då är det lika bra att berätta som det är. Jag är lite bekymrad över att det kan se ut som om jag inte är tillräckligt rädd om mina hästar, men så är verkligen inte fallet, och det vet ni som känner mig också. Det här året har varit riktigt jobbigt med allt ifrån stengalla till kronisk bronkit, och nu avslutningsvis är två av mina arbetskamrater utdömda. Det är så jävla för jävligt att jag inte finner ord.

Jag gillar inte att tänka att man har ”tur” eller ”otur”, jag vill gärna tro att jag skapar min ”tur” själv. Och delvis är det ju så. Men det skulle också betyda att det här är något jag hade kunnat påverka, men så är inte fallet, utan jag får nog helt enkelt acceptera att jag haft en jävla massa otur det här året.

(Ursäkta mina svordomar, men just nu orkar jag inte vara helt korrekt.)

Nu till saken: Caramelle har pålagringar i ett bakknä, som inte svarar på behandling. Jag tror hon har haft känningar av det till och från, för jag har haft lite ögonen på hennes ”svaga” bakben, men det är något som har ”värmt ur” och hon har ju även tävlat med fina resultat. Under våren utvecklades hon massor och kändes jättefin. Det jag visste när jag köpte henne är att hon har patellaupphakning, och jag har nog tänkt att det är därför hon ibland är mer eller mindre stel. I somras blev hon dock rejält halt, förmodligen pga bus i hagen. Vi röntgade och hittade lite pålagringar, behandlade, satte igång, och hon kändes ok, men blev ändå inte riktigt så bra som jag hade önskat. Åkte in igen, och då hade pålagringarna blivit värre (på en väldigt kort tid). Eftersom man ändå vill ge det en chans så behandlade vi istället med IRAP (som jag tyvärr har fått bekosta själv, då försäkringsbolaget inte bekostar detta), och satte igång ganska nyligen och då kändes hon superfin! Tyvärr bara i ca en vecka… Sedan var det kört igen. I samråd med veterinären känns det tyvärr inte meningsfullt att gå vidare med detta. Speciellt inte eftersom jag har haft små aningar även när hon har varit frisk och fungerat. Det är oerhört ledsamt med en så fin häst, som har varit så uppskattad. Hon är inte ens särskilt gammal. I våras startade vi två MsvC med placering och planen var att rida MsvB i höst. Inte för att det var det viktigaste, men det känns extra deppigt när man har lagt massa jobb på henne för att få en fin lektionshäst.
Som om inte detta vore nog, så är även Nogge slut i ett knä. Ni som har följt oss vet att han fick en ruptur på en menisk för ca två år sedan. Detta hände på en lektion i ridhuset, när han helt enkelt blev rädd och snubblade till. Jag valde att operera honom, trots att chansen att bli bra var endast 40%. Efter ca ett halvårs konvalecens så har han faktiskt varit fullt fungerande igen, och även tävlat. Vi har ridit honom i ca 1½ år efter igångsättningen, och det har fungerat över förväntan. Jag har ju dock vetat att detta förr eller senare skulle kunna bli hans fall, och nu är det tyvärr så att menisken ser sämre ut på ultraljud än vad den gjorde för ett år sedan. ”Sprickan” som har funnits där har blivit större, och då finns det inget mer att göra. Jag har försäkrat mig om att inte ens promenadhäst är ett alternativ. Egentligen kanske den där operationen var ”onödig”, men jag ångrar inte att vi provade. Han har trots allt skänkt oss massor av glädje efter det.

Jag har såklart funderat på om jag skulle vara mer noggrann vid köp av häst osv. I Nogges fall utlöstes detta av ett trauma, så det hade inte hjälpt ett dugg att röntga vid köp. Caramelle kanske hade detta när jag köpte henne, men å andra sidan – jag har haft henne i drygt två år och under den tiden har vi haft massa glädje av henne. Om jag hade vetat det här och backat ur så hade jag inte heller haft den här fina hästen under den här tiden. Och jag vet inte om det går att undvika att hamna i den här situationen när det kommer till djur, tyvärr.

Som ni nog förstår är inte jag i mitt livs form just nu. Jag försöker tänka att det är bättre att ta flera smällar på en gång så att jag kan starta om på ”ny kula” nästa år. Men det innebär också massa extra jobb med att leta häst osv. Att behöva ta sådana här beslut är tufft, och att mista två hästar samtidigt känns inte som någon önskvärd julklapp precis. Nogge är dessutom min allra första häst som jag köpte när jag startade företaget. Det är klart det svider lite extra. Båda hästarna lämnar oss på tisdag.

Jag kommer att sakna mina två gula älsklingar. <3