Min slösaktiga inställning till veterinärvård

Jag och några hippologvänner diskuterade för en tid sedan att jag lägger stora summor på veterinärvård. Jag tror att de tycker jag är galen, och det kanske jag är. Jag tänkte i alla fall skriva min syn på saken kring ämnet.

Jag tror nämligen på att kolla hästarna i förebyggande syfte, och att ta tag i problemen innan de blir för stora. Det gör att man förhoppningsvis undviker större och mer långdragna problem. Många väntar nog tills hästen är tydligt halt, men om man är uppmärksam så kan man hitta tecken på överansträngning i tid och ”stämma i bäcken”.

Ofta kan det räcka att vi behandlar muskulärt – men det är klart det också kostar pengar. Jag är alltså inte för att ”leta fel” och spruta leder stup i kvarten, utan snarare att vet-checka hästarna i tid, behandla mindre saker och förhoppningsvis slippa behandla leder och återkommande problem.

Mitt dilemma, som jag ser det, är att jag betraktar mina lektionshästar närmast som ”tävlingshästar” (inte på elitnivå, men ändock), fast de rids inte av mig själv varje dag, och deras träning är tyvärr inte alltid så uppbyggande. En tävlingshäst eller privathäst (som rids av en kunnig ryttare, ska jag väl poängtera) får förhoppningsvis en träning och ett jobb som bygger upp hästen. Lektionshästarna kan jag utveckla och träna till en viss nivå (och jag kan nog säga att alla hästar som kommit hit har utvecklats positivt), men tyvärr är ändå det normala ridpasset mer slitage än uppbyggnad. Vad menar jag med det? Jo: passen kanske inte är så hårda eller tuffa, men hästarna ska anpassa sig efter olika ryttare, balansera oliksidigheter, och de ska lära ryttarna rida – vilket gör att vissa pass kanske (tyvärr) gör att hästen går och spänner sig lite här och där. (Vilket såklart också privathästar gör!). Om det finns en oliksidighet t.ex. (som det gör hos alla hästar) så är det tyvärr ofta så att den förstärks istället för att man lösgör / bygger upp hästen – pga att få ryttare är tillräckligt duktiga på att rakrikta hästen. (Och ja, givetvis är det något att som tränare lära ut, men det görs inte på en lektion…)

Nu är jag väldigt petig med detta från marken, och jag rider även igenom hästarna, men jag kan inte rida hur mycket som helst – eftersom de har ett jobb att sköta – min ridning får ju inte heller trötta ut dem för mycket. En klurig balansgång!

På något sätt får man acceptera att hästar i en verksamhet slits och används på ett sätt som kanske inte är ”optimalt”. (Men man ska också tillägga att även tävlingshästar kan slitna av felaktig eller ensidig träning.) Faktum är att hästar faktiskt inte är gjorda för att vi ska rida på dem…

Det jag tycker är svårt är upplägget med ridningen. Min tävlingshäst rider jag dels varje dag, vilket gör att jag märker direkt om något är på tok. Lektionshästarna kan se väldigt olika ut med olika ryttare – vissa hästar kan se halta ut med en obalanserad ryttare, endast pga att denne har svårt med takten… Att sålla vad som är ett ridproblem, eller ett ”hälsoproblem” är inte alltid det lättaste. Även om jag rider hästarna själv regelbundet så är det inte lika lätt att snabbt upptäcka om något är på väg åt fel håll.

En häst jag rider varje dag kan jag också välja att skritta ut eller vila, helt utifrån hästens status. Men tyvärr funkar inte det i praktiken med lektionshästarna, även om jag ställer av dem ibland och anpassar det så gott jag kan – men är det en kurs bokad så är det – då kan vi ju inte skritta ut… Så det som skulle vara bäst för hästen just den dagen kan jag inte alltid lösa. Och det är också sådant som kan bidra till slitage, tyvärr. Det är nog dessvärre oundvikligt att ”nöta” på dem, men då är det också min skyldighet att se till att de mår så bra som möjligt, och som sagt, försöka lösa problemen innan de blir för stora.

På det stora hela har jag väldigt friska hästar, men ändå har jag höga veterinärkostnader. Naturligtvis får man fundera lite och rannsaka sig själv här, vad det kan bero på. Men bortsett från att jag är väldigt petig, så har jag haft några stora poster som jag anser inte borde höra till det ”normala” – t.ex. Nogges operation av menisken och IRAP-behandling som inte försäkringsbolaget ersatte. Med efterföljande konvalescens så kan man ju konstatera att det skulle ha varit billigare att ta bort honom och köpa en ny häst. Det kändes dock inte som ett alternativ. Kanske är det så, att om jag hade haft en ridskola med 40 ”anonyma” hästar – så hade jag gjort så. Eller om han hade varit äldre. Men nu valde jag att ta de kostnaderna, och med facit i hand är jag glad för det – förhoppningsvis håller han flera år till. Men fortfarande är det ett faktum att det inte var den mest ekonomiska lösningen.

Hur det än är, så står jag för min syn på det här. Jag ser inte det som slöseri, utan snarare som en investering i hästarna. Förhoppningsvis får man hästar som håller längre. Det kanske skulle vara mer ”lönsamt” på pappret att köpa hästar, rida sönder dem och sedan köpa nya, men det är mot mina principer. Jag tror också att det lönar sig gentemot kunderna, för jag vet att de värderar att jag tar hand om djuren. Kontentan av det hela är att mina hästar är inga maskiner, utan de är mina kollegor, och de ska tas om hand efter bästa förmåga!
Använder även IR-behandling förebyggande, vilket jag tycker fungerar på t.ex. spända ryggar.