Igår var alltså jag och Anea på Strömsholm och deltog i Lag-SM, där vi representerade Lejondals RF. Att vi skulle kunna delta i sådana här sammanhang har jag ens inte drömt om tidigare, förutom på allra sista tiden. Dock trodde jag inte det skulle gå att genomföra redan i år!
Jag känner mig både nöjd och lite besviken efter den här ritten. I onsdags var hon ju supermjuk och fin när vi var och testade banan. Jag hade inte förväntat mig att klara av att hålla henne sådan på tävling, men jag hade tyvärr en ganska mycket sämre känsla redan på framridningen. Som jag befarade var hon nog lite trött och jag fick rida väldigt mycket med benen, vilket jag ogillar. Jag tyckte inte att jag var nervös egentligen, men jag var nog själv rätt spänd ändå, och det får man väl bara förlåta sig själv för när det är första gången på en ELIT-tävling….!
Sedan var jag väldigt sen att hoppa i fracken och det blev stressigt, men jag hann precis… Inne på banan var hon, helt väntat, ganska tittig. Hon gör inget galet eller springer på tvären eller så, utan hon uppför sig bra ändå, men hon blir kortare i steget och det känns ganska tungt. Vi började med att sjabbla bort första travökningen med galopp, något som aldrig händer, men hon blev rädd för en blomma eller nåt… Surt. Dock hämtade vi oss efter detta och gjorde det mesta relativt bra. Ryggade ett steg för mycket och en piruett blev stor (fick ändå 6 där). Vänsterpiruetten fick jag dock 7 på av en domare. (För ett år sedan varierade det mellan 3 och 6.) Skolorna kändes okej och serien satte vi bra tyckte jag. Den har ju som sagt varit lite krånglig för mig sista tiden.
Det som var synd var att vi båda var spända på banan. Det blev lite att ”ta sig runt” och jag hade inte direkt möjlighet att njuta av det faktum att jag fick rida på Strömsholms fina bana. Jag är väldigt besviken över travökningen, men sådär är det ju! En prickfri ritt i ett SM kanske hade varit väl mycket begärt ännu så länge. Resultatet blev 63,48% och hade jag fått 6 eller 7 på travökningen (vilket vi brukar) så hade det faktiskt kunnat räcka till en 7:e placering. Det kan man bli besviken över, eller så får man tänka att det är grymt bra att vara så ”nära” ändå. 🙂
På det stora hela är jag ändå nöjd. Det känns jättebra att ha gjort det här, och bra att vi får hyfsat betalt även när Anea inte är ”som bäst”. Det betyder ju att vi kommer kunna utvecklas mer, och att jag är övertygad om att vi kan höja procenten så småningom. Och så måste jag verkligen komma ihåg att många av de andra ryttarna har betydligt dyrare och bättre hästar, vissa har gått högre klasser innan och är utbildade av proffs. Jag har köpt min häst för mindre pengar än min genomsnittliga lektionshäst, och jag har gjort allt jobb själv från rejält underläge. Det gäller att komma ihåg det, för man höjer ju kraven i takt med utbildningen och det är SÅ lätt att glömma Anea för sex år sedan som sprang med huvudet rakt upp och i princip inte kunde ”någonting”. Hon har utvecklats galet mycket, och vi är INTE klara ännu. Det roligaste är ändå att hon också verkar gladare och mår bättre ju starkare hon blir, det känns som om hon är nöjd med sig själv!
Inga svar