Förra veckan jobbade vi en del med att kunna variera hästarnas form. Ofta börjar man rida hästen i en lite djupare form, för att sedan hitta en ”arbetsform” som kan vara olika mycket samlad beroende på hästens utbildningsståndpunkt, för att sedan ”lägga ner” hästen i slutet av passet som en form av stretching.

Jag har försökt lägga in mer variation även under ridpasset, särskilt med Anea. Hon blir så lätt spänd och jag vill inte rida i en samlande form alltför länge. Har försökt ha en strategi nu där jag varierar formen även under ”arbetsfasen”. Målet är att kunna rida hästen i den form man vill, när man vill. Men till att börja med måste ryttaren lära sig att känna ungefär ”var” hästen är i formen. Ofta kanske man inte reflekterar över det utan är glad om hästen ”kröker på nacken”. Spegeln är ett bra hjälpmedel för att koppla ihop känslan med hur det ser ut.

Man kan skriva flera mil om hästens form, men jag tycker i alla fall att det viktigaste är att hästen först och främst är lösgjord, och då får den vara lite rundare och nosen kan även vara lite bakom lod. Vissa hakar upp sig för mycket var näsan är på hästen, men jag tycker man ska se till helheten och hur hästen arbetar genom kroppen. Viktigt att skilja på: nosen kan vara bakom lod men hästen kan ändå gå med stöd och vara framme till handen. Däremot kan den också vara bakom hand och ”knäppa av” = gå och ”fuska” och det är inget man strävar efter. Det gäller att hästen arbetar bakifrån, genom ryggen och fram till handen. I det lösgörande arbetet är det dock ok att hästen är ”rundare” i formen tycker jag. Däremot när man samlar hästen så strävar man efter att ha nacken som högsta punkt och nosen i lodplan eller lite framför, och det är i den formen hästen ska visas på tävling. (I LC-LB kräver man ingen samling utan enbart ”stöd”, men från LA höjs kraven succesivt på en mer bärig form).

När man rider lektionshästar och kanske inte har samma häst varje gång så är det viktigaste att hästen är lösgjord, och kanske kommer man inte till en mer samlad form överhuvudtaget. Det är viktigt att inte börja samla hästen för tidigt, det resulterar ofta i spänd rygg och korta steg. Förra veckan jobbade vi dock lite med att kunna ”placera nacken”, främst i skritt. Vi varierade mellan ökad skritt och samlad skritt, men lägre respektive högre nacke. Mest för att ryttaren ska kunna känna skillnad. Det var en bra övning, för det gjorde att ryttarna inte själva fastande i en ”statisk” form, det är lätt att ”hålla fast” hästen på tygeln och bära runt den. Det kan man inte göra med det här arbetet.

Jag tror man överlag kan bli bättre på det här. Tycker ofta att även vi som tränar på en lite ”högre” nivå med duktiga tränare rider runt i en och samma form ett helt pass. Variera tempo är många ganska bra på, men jag tror mycket på det här jobbet, att verkligen växla mellan en rund och låg (gillar inte uttrycket lång och låg) form, respektive mer samlande form. Då måste hästen aktivera olika muskler och blir förhoppningsvis inte heller trött på samma sätt!

(Hade velat hitta en bra bild i en lägre form, men det är visst inte lika kul att fotografera så jag hittade ingen bra. Ska försöka ordna det nästa gång jag tar bilder.)