Om att lyssna på sin häst

Varning för väldigt långt inlägg! Har inte velat skriva om detta förrän jag hade en bättre överblick så här är en sammanfattning för en lång tid tillbaka. Vet inte riktigt var storyn börjar ens…

Jag har länge tyckt att jag inte riktigt kommer ”till ridning” på Grodan och att jag har fått ge henne pauser ofta, inte kunnat kräva riktigt det jag ”borde” osv. Ett tag tänkte jag att hon var så grön och låg efter när hon kom – och att jag därför behövde hålla igen lite. Förra året började dock med att jag åkte till veterinären för allmän koll och för att eventuellt hjälpa henne lite på traven. Hon har alltid (hos mig) varit lite kort i steget och med dåligt påskjut samt med en lite märklig oliksidighet där jag har upplevt att ena sidan har känts lägre än den andra. Ingen tydlig hälta, men hon fick hjälp med bakknäna samt en spänd rygg. Efter det kändes hon super – ett tag. Sedan har det hållit på så lite till och från. I perioder har hon varit jättefin och utvecklats, men sedan har det tagit stopp. Ibland på den nivån att det verkligen har knutit sig och känslan har varit att hon nästan vill langa av mig, fast hon har aldrig gjort det – men hon har visat tydligt missnöje och med en väldigt spänd rygg. Och när hon mår bra är hon egentligen en av de mest arbetsvilliga hästar jag suttit på.

Jag har funderat på mitt upplägg – om jag har ridit för hårt, för mycket, för länge… Men egentligen har jag inte ridit ”ordentligt” alls, vi har inte kommit dit förrän jag har stött på patrull. Veterinären har egentligen inte hittat något mer än en spänd rygg och trötta bakknän – vilket känns skumt på en häst som är 8 och som jag knappt har kunnat samla. Hon är röntgad vid köp, hon är röntgad i bakknäna, hon är röntgad i ryggen – och hon ser jättefin ut.

I våras hade jag hållit på till och från ett år utan att komma vidare mer än i perioder. På vänster bak hade jag upptäckt vad jag trodde var en galla – jag frågade också veterinärer (flera) om den, men det såg ut som en kotsenskidegalla och det brukar man inte göra något åt. Jag tyckte dock att den blev större med tiden och jag gillade inte att det bara var på ena benet. Till slut blev den dessutom värre efter ett ridpass, och då blev den hård – inget bra tecken alls. Då började hon också kännas trött och ovillig – igen – efter en egentligen ganska bra ridperiod där hon hade börjat skjuta på bättre. Åkte in för att kolla gallan, som visade sig ha en koppling till en gammal skada på gaffelbandsgrenen. Dessutom var det aktivt just då. (Fråga inte hur man ser skillnad på en gammal och en ny skada – men sannolikt har hon haft skadan redan när hon kom till mig, och sedan har den triggats av att jag kom åt henne mer under våren.)

Det jag hade märkt i ridningen var svårigheter i slutor och att böja sig korrekt. Då blev hon sur och gick emot skänkeln. Jag trodde först att jag bara hade gått vidare för snabbt med henne, men i och med den här ”gallan” så fanns det ju ändå ett tydligt tecken på att något var fel.

Gaffelbandsskadan var inte så stor och behövde vila, samt åtgärdades med en särskild skoning och stötvågsbehandling. Jag tänkte att det kanske var klart sedan, men nej. Hon blev inte särskilt mycket rakare, och visade på spänningar i samma sidas höft, vilket inte är så konstigt. Höften behandlades och efter det gick hon som ett spjut i typ en vecka. Sedan var det skit igen. Då fick hon stanna kvar på kliniken på en utbildningshelg där alla veterinärer från Mälarkliniken deltog, som ett försöksobjekt. Hon var inte tydligt halt, men hon var skev, drog snett och var fortfarande spänd i ryggen. I halterna ställde hon alltid upp med ojämna bakben och hon ville alltid vila ett bakben när hon stod på gången.

Det man hittade då var en disk i ryggen som är mineraliserad (typ sämre stötdämpning) – i länden och mest på vänster sida om jag fattade rätt. Jag tror nu att grundproblemet faktiskt är från ryggen som har en bristfällig funktion och som har kompenserats med att hon har gått snett och därmed överbelastat gaffelbandsgrenen. För att avlasta vänster sida så har hon gått lite snett – men vilken häst gör inte det (?!). Påföljd blir även en spänd höft och trötta bakknän… Samt en spänd länd som inte släpper igenom rörelse och försvaret i ridningen att korta in halsen (vilket jag bara trodde berodde på svaghet från början).

Nogge hade samma problem med en disk i ryggen (eller flera?) och han blev faktiskt bra efter behandling, så jag sätter ett visst hopp till det. Tidigare har vi sannolikt bara lindrat symptom, men nu kanske grundproblemet äntligen är behandlat. Naturligtvis är det här kroniskt, men jag är ändå försiktigt optimistisk med att kunna få henne att fungera.

Nu är planen att träna henne med tejp, som man sätter i ett kryss över länden. Tejpen ska påminna musklerna och förhoppningsvis hjälpa henne att bli rakare. Jag fick rida med detta på kliniken och det blev faktiskt skillnad direkt. Hon har ju lärt in ett felaktigt mönster som måste brytas. Egentligen skulle jag börja rida ganska omgående, men då upplevde jag att hon fortfarande var för spänd, så nu har jag mest tömkört. Bra också för att verkligen se hur hon rör sig. Första dagarna var hon hemskt kort i steget, väldigt försiktig och med riktigt struttiga avsaktningar till skritt. Hon verkar mycket svagare i bakknäna än jag trodde – jag tror att hon har ”mörkat” det genom att spänna sig i länden och bli stark på fel ställen. Nu är länden mer avspänd och nya muskler ska rekryteras – som hon inte har tränat korrekt förut. Första dagarna såg det ut som om bakbenen släpade efter, men det börjar bli mycket bättre. Jag tror att hon har blivit av med smärtan, men måste lära sig att slappna av och även bli stark. När jag går med henne gör jag nu massor av halter och hon måste stå ordentligt hela tiden. Nu kan jag peta med ett spö på bakbenet om hon inte tar det med sig och hon börjar få en reflex nu att dra in benet utan att jag behöver påminna lika ofta. Förut har hon också haft svårt att stå stilla, men nu står hon lugnt, och hon ställer upp bättre på gången.

Ryggen ser mer avspänd ut och ”gallan” är borta – benet ser i princip helt bra ut så jag hoppas det är något som är under kontroll nu. Jag har inte ridit så mycket än utan tänker i princip börja med att skritta och trava ute. Idag har hon fått galoppera på töm för första gången och det verkar också lugnare. (Förut har hon gärna stuckit iväg.) Tejpen får hon ha ett tag till, men den måste ju förstås bort så småningom.

Det här blir nästan som att ha en unghäst… Men jag hoppas det är värt besväret för jag gillar ju henne och jag har verkligen haft funderingar på varför hon inte har tagit träningen tillräckligt bra. Väldigt glad är jag också över att jag verkligen har läst av henne hela tiden och inte pushat henne vidare bara för att hon inte har varit halt. Det är SÅ viktigt att läsa hästens signaler och ta det på allvar! En frisk häst är oftast en glad häst, börjar man märka av protester så finns det en anledning, det är i alla fall min erfarenhet. (Nu menar jag inte tillfälliga protester som kan bero på missförstånd eller att man har krävt lite mycket för stunden t.ex.) Jag är också väldigt tacksam över att Emma på Mälarkliniken har tagit mig på allvar och orkat gräva vidare, och att vi har fått hjälp med lite kreativa lösningar! Även om det här är trist så tycker jag (på riktigt) också att det är väldigt intressant att se hur man kan lösa problem och träna på ett annat sätt.

Sedan vet jag ju inte om jag går i mål med det här, men jag hoppas såklart det. Jag får dock backa rejält för att starta om henne på rätt sätt. Men nu kanske det går? Jag kan inte annat än försöka, och jag är dessutom väldigt envis.

(Obs att det kan finnas lite faktamässiga missar, jag är inte veterinär så det här är den enkla versionen…)

4 svar på ”Om att lyssna på sin häst

  1. Wow! Du är verkligen fantastik Suvi, på att lyssna på dina hästar och inte ge dig förrän det finns något typ av svar eller en plan. Visst, det är tungt och inte alltid så lätt alltid. Håller alla fingrar och tår jag har för att det ska gå åt rätt håll med söta Grodan!!

  2. Är SÅ imponerad av hur du hela tiden känner av och lyssnar på alla signaler från dina hästar! Du är en sann förebild inom ridsporten!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*