Jakten efter det perfekta

Igår läste jag det här inlägget på Hippsons FB-sida. Det handlar om psykisk ohälsa och det är inget jag kan relatera till, men jag tycker det var befriande att läsa något annat än det eviga ”tjatet” om perfekta hästgårdar med krattade grusgångar, lyckade tävlingsryttare med rosett-samlingar på väggen och välpolerade hästar utan en lerfläck på kroppen. Tipsen längst ner i artikeln är något alla kan ta till sig av.

Ibland kan jag faktiskt ledsna rejält på att allt ska vara så fint och duktigt. Jag vill inte erkänna att sådant kryper in under skinnet på mig, för jag tycker egentligen att jag är stark i mig själv och inte bryr mig så mycket om vad andra tycker och gör. Har inte sett mig själv som någon som måste följa normen, är besatt av min vikt, mitt utseende eller status-prylar t.ex. Men likförbannat kommer man inte undan! Inte i stallet heller. Egentligen tror jag i grund och botten att stallet fortfarande i stort fungerar som en ”frizon” från en del av ovan nämnda saker. Jag tror att hästarna många gånger ”räddar” en från att börja må dåligt över ”onödiga” saker.

Ändå finns det även i hästvärlden mycket negativt i form av prestige, numera pryl – och märkeshysteri, samt det faktum att i princip ”allt” bygger på tävlingsresultat och att vara så j*a duktig jämt. Det är absolut bra att lära sig ta hand om djur, kunna sätta sig själv åt sidan och bita ihop och kämpa, men å andra sidan ”får” man inte vara sjuk eller trött. Mycket är ju i grund och botten för att hästen ”går först”, men på det lägger vi dessutom massa prestation, mål och att vi jämför oss med andra. (Ja, de flesta gör nog det, mer eller mindre.) Tyvärr är det lätt att jämföra sig med människor som har helt andra förutsättningar än en själv dessutom. Sociala medier spär också på det här en hel del!

Många gånger har jag faktiskt undrat över hur ”hästmänniskor” mår? Hästfolk verkar aldrig bli trötta eller utbrända, det enda som stoppar dem är ifall de ramlar av och bryter båda benen i princip. På ett sätt är det fantastiskt hur mycket ”vi” orkar och klarar av – och en del av det är förmodligen för att vi får mycket energi tillbaka av hästarna! MEN jag tror att många ändå skulle behöva fundera lite på hur många timmar om dagen man egentligen klarar av, om man måste putsa tränsen varje dag eller vad det nu kan handla om. Jag slarvar inte med hur mina hästar mår, men jag har inga problem med att rida med spån i svansen eller hoppa över putsen någon gång ibland. Man ”måste” hitta sätt att ”fuska” om man ska orka i längden.

Jag tror att det är viktigt att poängtera att även ryttare behöver vila ibland. Alla andra idrottare har vilodagar, medan vi ger hästarna vilodagar (men den dagen ska man själv ofta ändå mocka, fodra, ta ut och in och bära tunga saker….)

Hur som helst – jag ska verkligen försöka hinna ta det lite lugnt nu när det är jul-uppehåll snart. Hoppas ni också kan göra det!

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*