Fortbildning för ridlärare och tränare

Idag sitter jag hemma nästan hela dagen och går en fortbildning digitalt. Det brukar vara en konferens för tränare och ridlärare såhär års, men pga corona har den varit digital de senaste två åren. Det tråkiga är att man missar att träffa bransch-kollegor, men fördelen är att slippa åka iväg så det sparar ju en hel del tid… Å andra sidan jobbar jag ju alltid hemma så att resa en dag ibland kanske bara vore bra för mig. 😉

På förmiddagen har vi lyssnat på en föreläsning med Maria Teres Engell, som forskar på ryttarens sits och inverkan. Här finns länk till en hemsida där ni kan kika om ni vill fördjupa er i det. Jag tänkte titta mer på den när jag har tid!

Sedan har vi haft en föreläsning om biomekanik och hur man ser en hälta. Det blir ju väldigt kortfattat och ”på ytan”, det här är ju ämnen som man skulle kunna prata hur mycket som helst om! Jag tror att vi som är tränare ska fokusera på att uppmärksamma när hästarna ändrar beteende / presterar sämre och uppvisar assymetri, både i rörelse och även hur de är musklade. Jag tycker det kan vara svårt att se exakt var en hälta sitter (svårt även för veterinären), så min uppgift är mest att se om något är fel och sedan försöka hitta rätt hjälp för att lösa det problemet tänker jag. Med erfarenhet börjar man ju känna sådana här saker mer och mer, men det kan vara svårt att se på en häst som man inte känner väl, var problemet verkligen sitter.

Gillar de här gamla bilderna på mannen med hatt!

Den här bilden har ni säkert sett förut, men den är ju himla bra tycker jag!

Dagens sista ämne är något som ligger mig varmt om hjärtat, och som är ganska svårt – var drar man gränsen? Jag tycker personligen att det är viktigt att snappa upp små signaler hos hästarna, speciellt när de ändrar sitt beteende, och inte heller nöja sig med ”den har alltid gjort så” – utan kanske ta reda på varför? Det här är svårt – speciellt när det gäller andras hästar. Mina egna tar ju jag ansvar för, och här kan jag ofta välja att se över det jag tror kan påverka mitt djur negativt. Inte lika lätt när man ska hjälpa till som tränare alla gånger, men här har vi ridlärare och tränare en viktig roll. Vi ska inte bara förmedla ridning, utan även lära ut ett helhetstänk kring häst och hästhållning, tycker jag!

10-årsjubileum

I lördags var det äntligen dags att fira 10 år som företagare! Det blev en hel del bilder, så jag tänkte att jag delar upp det i flera olika inlägg, men till att börja med vill jag säga STORT TACK till alla som har bidragit på olika sätt! Jättetack till familj och vänner som ställde upp med att hjälpa till med maten och alla förberedelser.Tack till mina elever som både har städat och fixat i stallet samt putsat och knoppat och visat upp hästarna. Tack för alla presenter, blir väldigt rörd över det! Dessutom är jag glad över att ha så bra och trevliga kunder, vänner, familj och grannar runt om mig. Det blev en väldigt blandad skara människor som kom under dagen! Störst tack, såklart, till Torbjörn, som har gjort ett jättejobb med den här festen, och som gör ett jättejobb med vår gård – varje dag. Utan honom hade jag inte kunnat göra allt det här!
Tack också till Helena Starkenberg som har tagit bilderna ovan, samt Helena Pajander som har tagit bilden från festen!

Bild-nostalgi

Jag bad om att få lite gamla bilder på mina första hästar, och jag fick en hel hög, vad kul! Här är ett urval:
Lotta Zimmermann hade den här bilden på Nogge och hennes häst Valente när de stod på Antuna. Nogge var Valentes första hagkompis!
Här är en bild från Nogges tidigare ägare Eva-Lena Lettesjö, när de tävlade hoppning.
Några fina bilder på Iffi och Anna Barck.
Här är Wirja och Malin Häll-Löfvenius i stallet på Helmer Ridcenter.
Här är Malin på friesern Maiko, som jag lånade ibland till mina kurser.
Malin och Nogge på utebanan på Helmers.
Gitta Lindh och Arramiz
Iffi och Amanda Fog på sitsträning. Här fanns det fortfarande ingen sarg…
Iffi på uteritt med Helena Magnusson
Nogge på tävling med Jenny Arvidsson
Helena Starkenberg och Iffi

Tack alla för bilderna! Det väcker en hel massa minnen, jag blir nästan lite tårögd. Det är helt sjukt vad mycket man hinner på tio år, både bra och dåliga saker, tre olika stall, flera fina hästar och många elever och kurser som har passerat. Är dock mycket tacksam över att en del av er elever till och med har varit med ända sedan tiden på Helmer ridcenter, det är verkligen ett fint kvitto! <3

Tillbakablick: stall – och ridhusbygge

Dags för ett till inlägg med tillbakablickar från mina tio år som egenföretagare. Det förra inlägget finns här.

Det är många elever som har varit med mig från tiden på Antuna, och några träffade jag till och med första gången redan i Strängnäs! Flera av er har säkert minnen från första tiden här på Wreta, men för er som kommit in på senare tid kommer här ett inlägg med bilder från byggprocessen.

Jag och Torbjörn inspekterar betesmarkerna innan vi flyttade hit.
Sista påskriften innan vi flyttade in på riktigt. Bankmannen ser nöjd ut med att ha blivit av med rucklet. 😉

När vi flyttade hit fanns det bostadshus och flera ekonomibyggnader – allt i ett relativt dåligt skick / med renoveringsbehov. Vi jobbar fortfarande på det… (för resten av våra liv!). Stall och ridhus har vi byggt själva, samt alla hagar förutom sommarbeteshagarna där det tidigare har gått kor.
Här står det nu stall och ridhus. Och sorgligt nog lite färre träd.

Torbjörn mäter om det ska få plats ett ridhus här.

Stallet är ett ”skal” som vi köpte och inredde själva. Vi hade hjälp att resa stommar och sätta upp utsidan, men boxar etc har vi i princip gjort själva med hjälp av familjemedlemmar. Jag har planerat planlösningen i stallet, och är faktiskt nöjd med det än idag. Jag tycker att stallet är lättjobbat och har allt som behövs. Det enda jag saknar är lite mer förvaringsutrymmen, där var jag lite snål. Tänkte inte på hur skrymmande hästtäcken kan vara…
Första spadtagen mot grunden till stallet.
Isolering av stallväggarna. Jättekul jobb.
Blivande boxar

Stommen till ridhuset köpte vi från Borga. Från början tänkte jag att ett plåtridhus borde funka (trodde inte att vi skulle ha råd med trä), men som tur var tänkte vi om. Det var inte så farligt dyrt med lösvirke och träfasad, och det blir ju betydligt trevligare klimat med trä. Fönstren längs med långsidorna köpte vi begagnade, så det blev inte heller farligt dyrt, och det gör ju enorm skillnad för känslan när man kan se ut! Sargen har vi byggt själva, och ridhusspegeln har vi också gjort själva – det är ett stort spegelglas som vi har beställt och bara limmat upp på en träskiva – betydligt billigare än att köpa ”ridhusspeglar”. Men en bra spegel var ett absolut krav från min sida – man klarar sig inte utan den när man ska rida mycket själv!

Ridhusbygge

Överhuvudtaget är mycket gjort på egen hand (med hjälp av familjemedlemmar) för att hålla kostnaderna nere. Vi kunde köpa gården för att den var i rätt dåligt skick (och ingen annan ville ha den?), därför var den förhållandevis billig. Både jag och Torbjörn hade varsin lägenhet att sälja, där vi fick ut en liten vinst som vi kunde ha som kontantinsats. Vi behövde dock låna mer pengar för att bygga ut företaget, och den första banken sa nej. Vi gick till en mindre, lokal bank och då fick vi ja, trots att vi hade såpass liten egen insats. Jag tror att vi verkade pålitliga för att vi hade en tydlig affärsplan och ett redan befintligt företag som ändå kunde visa en viss försäljning. Hade vi börjat helt från noll hade det kanske varit svårare.

Sargen påbörjad

Själva byggåret är som en dimma för mig. Torbjörn var knappt på sitt jobb, och han var jättestressad hela tiden. Bygglovet drog ut på tiden, så till slut fick vi åka dit för att i princip tvinga fram ett beslut (det visade sig att vår handläggare var sjukskriven…). Vi fick bygglov i februari och planen var att flytta hit hästarna i juli! Jag tror att jag hade sagt upp mig på Antuna redan innan vi hade börjat göra stallet här. Precis i sista stund så hade vi ändå ett par boxar klara, så att vi kunde ta hit de första hästarna – mina fem och tre inackorderingar. Stallet var långt ifrån klart, vi fick vattna hästarna ur hink och jag tror att jag släppte mina på bete direkt – men det var ändå en början!
iffi, Anea och Maritza – nyinflyttade

Verksamheten måste ju rulla, så några sommarkurser var redan planerade, och ridhusunderlaget var väl på plats en vecka innan första kursen. Sargen var inte klar förrän ganska lång tid efter, men det gick i alla fall att rida. I början av hösten red vi med bygglampor (det gick bara ett vara på en volt där lamporna fanns) eftersom vi inte hade hunnit få klart med el i ridhuset än. Även om det var väldigt provisoriskt så gick det att få det att funka ändå. Det var sjukt svettigt många gånger, men jag kan sakna den här tiden lite – man hade liksom en vision och ett mål och en väldig kämparglöd! Det var fantastiskt att se en egen anläggning byggas upp på en tom åker, en dröm som gick i uppfyllelse, något som jag aldrig ens hade trott var möjligt. Det gäller att påminna sig om det med jämna mellanrum!

Milstolpe: en egen skylt!

År två: Antuna

Här kommer fortsättningen på tillbakablickar. Förra inlägget handlade om mitt första år när jag hade hästarna på Helmer Ridcenter i Strängnäs. Planen var hela tiden att försöka hitta något stall närmare Stockholm, dels för att jag är härifrån,och dels för att det finns ett större kundunderlag här. Jag är ursprungligen från södra sidan av stan, men jag hade en känsla av att det skulle finnas en större kundkrets norr om stan, så det var i dessa trakter jag letade. Jag tittade även på priserna och tyckte att det verkade som om det var lite dyrare att både rida på ridskola, samt ha hästen inackorderad, på norrsidan. Och eftersom jag ville kunna ta lite mer betalt så tyckte jag att det var en bra strategi att försöka hamna här.
Undervisning sommartid på utebanan, och på vintern i ridhuset – som var jättefint

Kruxet var att det var skitsvårt att hitta ett bra stall! Det var antingen fel läge, fel storlek, inget ridhus, för dyrt… osv. Jag träffade Torbjörn ca ett år innan jag startade företaget, och vi började gemensamt titta på egen gård som ett alternativ. Jag hade dock inte fattat att vi letade på allvar, jag trodde att det var ett söndagsnöje att gå på visning typ. Nu var vi inte på så många ställen faktiskt, utan vi hittade Wreta i Vallentuna rätt fort. Jag trodde fortfarande att det var lite på skoj, men då hade jag inte riktigt fattat än att Torbjörn aldrig gör något ”på skoj”… Vi bestämde att vi skulle satsa och köpa en egen gård, trots att vi inte ens hade bott ihop innan.
Anea på bild ett, och Caprice på bild två. Hon skadade sig och fick stå på boxvila ett halvår…

Det kluriga var att ha hästarna någonstans under tiden som vi byggde stall och ridhus – den lilla detaljen saknades nämligen. Men jag hade en sådan tur att jag i samma veva fick möjligheten att hyra in hästarna på en anläggning som just hade startat upp i Upplands Väsby, nämligen Antuna gård. Då drevs det av ett företag som hette ID Horses, och som inte är kvar där längre. Det var många boxar att fylla för dem, så jag tror att de var rätt glada att hyra ut flera till en person. Vi avtalade att jag fick ha ett begränsat antal lektioner under veckorna, men att andra fick rida samtidigt. Det var en nödlösning för att få det praktiska att fungera medan vi byggde. Det som var superbra var att det var tillräckligt nära mellan Antuna och Wreta så att jag kunde åka varje dag. Det var också bra att det var full service, så jag behövde inte passa något annat mer än mina lektioner egentligen, vilket underlättade för att kunna få bygget här att fungera. Däremot fick jag ju betala därefter… Verksamheten gick väl på ett ungefär plus/minus noll då, eftersom det blev dyrt att ha den uppstallningskostnaden.

Helena och Maritza

För att ha råd med mina egna utgifter så fick jag ta ett extra jobb (!) som städerska under tiden. Jag hade turen att ha en gammal kontakt (via hästarna) som hade en städfirma. Jag kunde lägga timmarna ganska fritt under veckan, så det gick att pussla ihop hästverksamheten med att städa och att bygga upp gården. Här börjar jag återigen känna att jag inte kan ha varit riktigt klok? Men med ett tydligt målframför ögonen så var det bara att jobba på.

Wirja på kurs

Tiden på Antuna var ganska turbulent. De som drev anläggningen var trevliga och ville väl, men hade nog inte anat att hästfolk inte är riktigt kloka. Redan innan jag kom dit hade några av de andra inackorderingarna tydligt motsatt sig att jag skulle få hålla mina lektioner (ca 6 st i veckan…) så jag kände mig inte direkt välkommen. Några verkade medvetet rida i vägen för mina elever för att störa. Många hälsade inte på mig överhuvudtaget. Ett stallmöte vid ett tillfälle ägnade ungefär en halvtimme åt att beklaga sig över min hemska verksamhet och jag hade inte möjlighet att ”försvara” mig eftersom de som drev anläggningen inte själva tog parti i frågan utan ”lät alla komma till tals” (märkligt ledarskap enligt mig). Jag var säker på att jag då skulle bli uppsagd men så blev det dock inte. Men, jag har aldrig känt mig så illa omtyckt någonstans, någon gång. Det var en stor stress att försöka sköta sitt företag under de förutsättningarna, och att kunna hålla en bra kvalitet på undervisningen och vara professionell mot mina kunder. Ibland var det trångt i ridhuset och vi kunde bara rida på en volt hela lektionen. Dessutom fanns det inget ridhus till en början, utan det byggdes under tiden. Det blev klart precis en vecka innan första snön kom…
En häst jag precis hade köpt skadade sig dessutom i boxen och slet av en sena, och det fanns inte mycket kapital att ta av för att lösa det problemet. Jag lyckades dock köpa en gammal häst till en billig peng för att klara situationen. Jag kan sammanfatta det året med ett ord: STRESS.

Anea och  Elisabeth på väg in från hagen. Tåget gick precis utanför hagar och ridhus

Vill dock poängtera att det var andra inackorderingar som var besvärliga mot mig, inte de jag hyrde av. Jag tror att ID Horses gjorde så gott de kunde, men de hade nog inte riktigt insikt i hur hästmänniskor i grupp kan uppföra sig. Som tur var hade de en bra stallchef, annars hade det inte fungerat alls.

Även om det här året var väldigt jobbigt och påfrestande så var det såklart en bra, tillfällig lösning. Jag lyckades hålla igång verksamheten under tiden som vi byggde här hemma, och det fungerade eftersom jag visste att det var en begränsad period. Själva byggprocessen här är en annan historia förstås, den tar vi i ett annat inlägg!
Nogge

Tillbakablick – år 1 på Helmer Ridcenter

Här kommer mer gamla minnen, från mitt första år som egenföretagare. Jag startade alltså upp verksamheten på Helmer Ridcenter i Strängnäs. Där hyrde jag fem boxar i en liten stalldel på en stor anläggning med flera verksamheter. Från början hade de haft någon slags kursverksamhet där med lusitanos, men det hade minskats ner rejält innan jag flyttade dit. Däremot fanns det restaurang, övernattningsmöjligheter, ridsportbutik, stort ridhus och inackorderingsstall. Det fanns även en liten ponnyverksamhet och anläggningen hyrdes ut till evenemang och tävlingar, så det hände ganska mycket där. Det var både roligt och lite besvärligt, eftersom flera skulle samsas på samma yta, men det gick ju också att dra nytta av varandras olika verksamheter och samarbeta kring det vilket var bra för mig och också gjorde att man kände sig mindre ensam i början. Tanken med ett ”företags-kollektiv” tilltalar mig faktiskt.
Stora stallet / ridhus och utebana
Övernattningsrum, gym och restaurang med utsikt över ridhuset. Det var stort och rätt överdimensionerat…. Typ: massor av möjligheter men egentligen ingen som kunde ro det här projektet iland på längre sikt.
Nogge var mitt första hästköp.
Anea hade jag med mig från tiden på Arphus
Wirja och Iffi var hästköp nummer 2 och 3
Sista hästen lånade jag. En connemara som egentligen var utbildad western, men även dressyrriden. Det var en kompis som ägde honom, och här har de ridit en uppvisning / show, därav klädseln… Vi gjorde ganska mycket roliga saker det här året.

Vy från andra hållet
Öppet hus när jag var nystartad
Jag fick hålla ponnylektionerna en dag i veckan vilket var en bra extra inkomst i början!
Jag fick ibland hyra Liso när jag behövde fler hästar. (En av de få lusitanos som var kvar.) Och när han skulle gå privatlektioner hyrdes jag in som instruktör, så det var ett bra samarbete. Jag red honom också på någon uppvisning. Han var duktig på spansk skritt, bland annat.
Ordning och reda i min lilla sadelkammare. På den här tiden så tyckte jag att alla hästar skulle ha både träns och kandar, men nu rider jag aldrig på kandar längre. Gillar det inte nämnvärt och nu är det ju inte att krav när man tävlar i Sverige längre, ens på högre nivå. Men då (bara 10 år sedan) var det typ ”självklart”.
Det här året började jag tävla Anea. Här i Mariefred där vi kom 2:a i en LA6 (motsv MsvC)
Jag red för Gripens ryttarförening och vårt lag kom 1:a i dressyrallsvenskan. Anea var placerad i alla sina starter.
Till vänster var min stalldel.

Jag var på Helmer ridcenter från sommaren 2009 till sommaren 2010. Det var ett spännande, roligt och lärorikt år. Det var till stor del bra folk att jobba ihop med, men det var också en hel del skitsnack och (förlåt!!) ”småstads-mentalitet” där. Alltså ”alla kände alla” och skvallrade en hel massa. Jag avskyr sådant och just den biten saknar jag inte det minsta kan jag säga. Men på det stora hela var det ett bra år som hjälpte mig igång, och en bra anläggning innan det spårade ur mot slutet. Restaurangen togs över av några oseriösa människor och mina kursdeltagare fick förfärlig mat. En gång skulle jag ha ponnyläger och barnen skulle ha frukost men ingen var där så jag fick bryta mig in i köket. Ja, lite annat i samma anda mot slutet gjorde att en flytt därifrån inte var alltför betungande. Sedan skulle anläggningen säljas (vet inte hur det gick) så det var bara tur att jag precis hann dra därifrån innan jag annars hade blivit uppsagd istället. År två tillbringade jag på Antuna gård. Mer om det i nästa inlägg.

Jag fattar ändå inte att jag gjorde det

I mitt förra inlägg skrev jag lite om drömmen om att starta eget. Nu i efterhand så verkar det så himla lätt att bara dra igång en sådan sak, men om jag verkligen tänker igenom det med min rationella del av hjärnan så fattar jag inte att jag gjorde det. Jag fattar inte heller att ingen (förälder t.ex?) försökte tala mig tillrätta. Faktiskt var det ingen som försökte stoppa mig, vilket jag är glad över, men också en aning förbryllad.

Jag tänkte skriva lite mer om hur jag praktiskt gick tillväga. Saken är den att jag hade levt så länge med det här målet framför ögonen, och mentalt förberett mig under flera år, så därför kändes det så självklart att köra! Dessutom har tanken på det här alltid varit min ”stora kärlek” och då finns det liksom inga alternativ, eller något som kan stoppa en från att försöka. Man bara måste göra det.

Saker jag har gjorde innan för att förbereda mig var t.ex. att läsa på om företagsekonomi, försöka få inblick i hur man driver företag på de arbetsplatser jag hade innan, kolla upp liknande verksamheter på marknaden etc. Jag jobbade på ridskola under flera år och hade ganska mycket frihet att hålla egna kurser och planera mina lektioner vilket också gav erfarenhet. Det jag behövde för att känna mig säkrare inför att ha egna hästar som dessutom skulle ”hålla måttet” och ridas till / utbildas, var mer ridkunskaper på välutbildade hästar. Jag hade turen att få jobb hos Pether Markne och Per Sandgaard på Arphus gård i Strängnäs. Jag hade tänkt stanna ett år, men det blev två väldigt lärorika år som jag har haft enorm nytta av!
En av de hästarna som jag red mest på Arphus

Under mina två år på Arphus så började jag utforma lite mer konkreta planer kring att starta upp. Jag hade turen att kunna få hjälp av Nyföretagarcentrum som bl.a. hjälpte mig med en affärsplan och budget. Min tanke var att hyra ett litet stall i Stockholmsområdet, men det var ju inte alltför lätt att hitta. Jag fick tips om att hyra en stalldel på en anläggning i Strängnäs, och det kändes som ett sätt att i alla fall komma igång, även om det var en tillfällig lösning.
Helmer Ridcenter där jag hyrde ett litet stall i början.

För att starta upp behövdes även startkapital. Jag hade i princip inga pengar, så det som gällde var att ta ett lån. Jag tror att mina föräldrar lånade mig 50.000 som egen insats och resten lånade jag av banken. Jag hade nog tur att hitta en bankman (som var en kvinna) som faktiskt trodde på min affärsidé. För banken kanske det inte heller var en så stor risk, för det handlade om ”endast” 250.000 kr – men för mig var det en enorm summa. Man tjänar inte jättebra på hästjobb så fram till dess hade jag i princip levt som en student hela livet – dvs man räknar tiokronor i slutet av månaden och hoppas man har råd med middag sista dagarna innan lönen kommer.

Jag fick lånet beviljat och hade därmed 300.000 kr som skulle räcka till inköp av 3-4 hästar, utrustning till dessa, hyra för boxarna (1500 per box), samt foder och strö löpande i början, innan jag hade kommit igång med försäljningen. Jag hade en häst ”med mig”, Anea, som jag då hade på foder. Och så fick jag som tur var låna en häst av en vän, så jag behövde bara köpa tre hästar, då jag hade räknat på att jag skulle behöva fem. Jag får ont i magen av att tänka på hur lite pengar jag egentligen hade för att komma igång. Jag hade räknat med att en häst fick kosta max 50.000 kr, men bara där gick ju i så fall 150.000 kr iväg på en gång! Med tanke på vad sadlar etc kostar så är det ett mirakel att jag klarade första året. Tack och lov fick jag även ett starta eget-bidrag första 6 månaderna, så jag kunde betala min egen hyra och min mat…

1 juli 2009 registrerades mitt företag, och sedan fanns det alltså ingen återvändo. Det fick bära eller brista.
Jag och Iffi, en av mina första hästar, och en av mina första bilder till hemsidan.

 

Drömmen om att starta eget

Eftersom jag i år firar 10 år som egenföretagare så tänkte jag skriva några inlägg om hur det har varit. Det har varit många toppar och dalar, precis som med allt annat i livet förstås, men jag har aldrig ångrat att jag tog det här steget och jag hoppas att jag inte behöver vara anställd igen. Jag tror inte att det passar alla att driva företag, men  själv har jag svårt att tänka mig något annat nu.

Den största anledningen för mig att göra det här är ”illusionen” av att styra min egen tid. Egentligen är man ju mer uppbunden än som anställd, men jag tycker om att själv bestämma nivån på hur mycket jag jobbar och att göra det bara för min egen skull. Dessutom har jag lite svårt för att ta ”order” och vill gärna förekomma chefen om jag har någon, vilket faktiskt kan vara ganska stressande…

Att jag skulle jobba med hästar bestämde jag tidigt, i 13-års åldern ungefär. Då hade jag bara en idé om att jag ville bli stallchef, men längre än så hade jag inte tänkt. Att jag blev ridlärare var faktiskt mer av en slump (som jag kanske återkommer till), men med facit i hand så var det ju tur eftersom det öppnade fler möjligheter för en verksamhet. Jag vet inte riktigt när jag började utforma en mer tydlig plan, men att det blev som det blev beror på att jag själv såg ett behov av att kunna rida lite bättre hästar under träningsliknande former. Jag har bara ridit en termin på ridskola och det passade mig inte alls med stora grupper och (i mina ögon) för långsam utveckling. Det var väldigt svårt att hitta bra alternativ för en som inte hade råd med egen häst, så jag antog att fler kunde ha samma behov.

Att starta en verksamhet med egna hästar kräver en stor arbetsinsats, ett startkapital och är dessutom en större risk än att t.ex. ta in hästar för utbildning eller att hyra ut boxar. Det finns dock ett ganska stort utbud av tränare, hästutbildare och även inackorderingsstall, så för mig kändes det rimligt att försöka hitta en egen nisch. Jag tror inte att jag hade klarat konkurrensen lika bra, eller kommit igång lika snabbt, om jag hade valt en annan väg. Dessutom tror jag att man ska göra det man är bra på, och att undervisa kändes tryggt.

I nästa inlägg på temat tänkte jag skriva mer om själva uppstartsprocessen.

 

Helgpersonal sökes

Jag skulle behöva lite extra hjälp i stallet ungefär varannan helg, omväxlande lör eller söndagar. Tid ca 7.30-11.30. Utsläpp av hästarna, mockning av 9 boxar, förbereda foder och lunchfodra i hagen. Viktigt att man är självgående, över 18 år, har hästvana samt tillgång till bil. Vit lön, eller om det är någon som kan fakturera så går det också bra. Eventuellt kan jag även tänka mig hjälp några timmar på vardagar ibland också.

Om du vet någon som kan passa så tipsa gärna!
www.ryttarutbildning.se