Bild-nostalgi

Jag bad om att få lite gamla bilder på mina första hästar, och jag fick en hel hög, vad kul! Här är ett urval:
Lotta Zimmermann hade den här bilden på Nogge och hennes häst Valente när de stod på Antuna. Nogge var Valentes första hagkompis!
Här är en bild från Nogges tidigare ägare Eva-Lena Lettesjö, när de tävlade hoppning.
Några fina bilder på Iffi och Anna Barck.
Här är Wirja och Malin Häll-Löfvenius i stallet på Helmer Ridcenter.
Här är Malin på friesern Maiko, som jag lånade ibland till mina kurser.
Malin och Nogge på utebanan på Helmers.
Gitta Lindh och Arramiz
Iffi och Amanda Fog på sitsträning. Här fanns det fortfarande ingen sarg…
Iffi på uteritt med Helena Magnusson
Nogge på tävling med Jenny Arvidsson
Helena Starkenberg och Iffi

Tack alla för bilderna! Det väcker en hel massa minnen, jag blir nästan lite tårögd. Det är helt sjukt vad mycket man hinner på tio år, både bra och dåliga saker, tre olika stall, flera fina hästar och många elever och kurser som har passerat. Är dock mycket tacksam över att en del av er elever till och med har varit med ända sedan tiden på Helmer ridcenter, det är verkligen ett fint kvitto! <3

Tillbakablick: stall – och ridhusbygge

Dags för ett till inlägg med tillbakablickar från mina tio år som egenföretagare. Det förra inlägget finns här.

Det är många elever som har varit med mig från tiden på Antuna, och några träffade jag till och med första gången redan i Strängnäs! Flera av er har säkert minnen från första tiden här på Wreta, men för er som kommit in på senare tid kommer här ett inlägg med bilder från byggprocessen.

Jag och Torbjörn inspekterar betesmarkerna innan vi flyttade hit.
Sista påskriften innan vi flyttade in på riktigt. Bankmannen ser nöjd ut med att ha blivit av med rucklet. 😉

När vi flyttade hit fanns det bostadshus och flera ekonomibyggnader – allt i ett relativt dåligt skick / med renoveringsbehov. Vi jobbar fortfarande på det… (för resten av våra liv!). Stall och ridhus har vi byggt själva, samt alla hagar förutom sommarbeteshagarna där det tidigare har gått kor.
Här står det nu stall och ridhus. Och sorgligt nog lite färre träd.

Torbjörn mäter om det ska få plats ett ridhus här.

Stallet är ett ”skal” som vi köpte och inredde själva. Vi hade hjälp att resa stommar och sätta upp utsidan, men boxar etc har vi i princip gjort själva med hjälp av familjemedlemmar. Jag har planerat planlösningen i stallet, och är faktiskt nöjd med det än idag. Jag tycker att stallet är lättjobbat och har allt som behövs. Det enda jag saknar är lite mer förvaringsutrymmen, där var jag lite snål. Tänkte inte på hur skrymmande hästtäcken kan vara…
Första spadtagen mot grunden till stallet.
Isolering av stallväggarna. Jättekul jobb.
Blivande boxar

Stommen till ridhuset köpte vi från Borga. Från början tänkte jag att ett plåtridhus borde funka (trodde inte att vi skulle ha råd med trä), men som tur var tänkte vi om. Det var inte så farligt dyrt med lösvirke och träfasad, och det blir ju betydligt trevligare klimat med trä. Fönstren längs med långsidorna köpte vi begagnade, så det blev inte heller farligt dyrt, och det gör ju enorm skillnad för känslan när man kan se ut! Sargen har vi byggt själva, och ridhusspegeln har vi också gjort själva – det är ett stort spegelglas som vi har beställt och bara limmat upp på en träskiva – betydligt billigare än att köpa ”ridhusspeglar”. Men en bra spegel var ett absolut krav från min sida – man klarar sig inte utan den när man ska rida mycket själv!

Ridhusbygge

Överhuvudtaget är mycket gjort på egen hand (med hjälp av familjemedlemmar) för att hålla kostnaderna nere. Vi kunde köpa gården för att den var i rätt dåligt skick (och ingen annan ville ha den?), därför var den förhållandevis billig. Både jag och Torbjörn hade varsin lägenhet att sälja, där vi fick ut en liten vinst som vi kunde ha som kontantinsats. Vi behövde dock låna mer pengar för att bygga ut företaget, och den första banken sa nej. Vi gick till en mindre, lokal bank och då fick vi ja, trots att vi hade såpass liten egen insats. Jag tror att vi verkade pålitliga för att vi hade en tydlig affärsplan och ett redan befintligt företag som ändå kunde visa en viss försäljning. Hade vi börjat helt från noll hade det kanske varit svårare.

Sargen påbörjad

Själva byggåret är som en dimma för mig. Torbjörn var knappt på sitt jobb, och han var jättestressad hela tiden. Bygglovet drog ut på tiden, så till slut fick vi åka dit för att i princip tvinga fram ett beslut (det visade sig att vår handläggare var sjukskriven…). Vi fick bygglov i februari och planen var att flytta hit hästarna i juli! Jag tror att jag hade sagt upp mig på Antuna redan innan vi hade börjat göra stallet här. Precis i sista stund så hade vi ändå ett par boxar klara, så att vi kunde ta hit de första hästarna – mina fem och tre inackorderingar. Stallet var långt ifrån klart, vi fick vattna hästarna ur hink och jag tror att jag släppte mina på bete direkt – men det var ändå en början!
iffi, Anea och Maritza – nyinflyttade

Verksamheten måste ju rulla, så några sommarkurser var redan planerade, och ridhusunderlaget var väl på plats en vecka innan första kursen. Sargen var inte klar förrän ganska lång tid efter, men det gick i alla fall att rida. I början av hösten red vi med bygglampor (det gick bara ett vara på en volt där lamporna fanns) eftersom vi inte hade hunnit få klart med el i ridhuset än. Även om det var väldigt provisoriskt så gick det att få det att funka ändå. Det var sjukt svettigt många gånger, men jag kan sakna den här tiden lite – man hade liksom en vision och ett mål och en väldig kämparglöd! Det var fantastiskt att se en egen anläggning byggas upp på en tom åker, en dröm som gick i uppfyllelse, något som jag aldrig ens hade trott var möjligt. Det gäller att påminna sig om det med jämna mellanrum!

Milstolpe: en egen skylt!

År två: Antuna

Här kommer fortsättningen på tillbakablickar. Förra inlägget handlade om mitt första år när jag hade hästarna på Helmer Ridcenter i Strängnäs. Planen var hela tiden att försöka hitta något stall närmare Stockholm, dels för att jag är härifrån,och dels för att det finns ett större kundunderlag här. Jag är ursprungligen från södra sidan av stan, men jag hade en känsla av att det skulle finnas en större kundkrets norr om stan, så det var i dessa trakter jag letade. Jag tittade även på priserna och tyckte att det verkade som om det var lite dyrare att både rida på ridskola, samt ha hästen inackorderad, på norrsidan. Och eftersom jag ville kunna ta lite mer betalt så tyckte jag att det var en bra strategi att försöka hamna här.
Undervisning sommartid på utebanan, och på vintern i ridhuset – som var jättefint

Kruxet var att det var skitsvårt att hitta ett bra stall! Det var antingen fel läge, fel storlek, inget ridhus, för dyrt… osv. Jag träffade Torbjörn ca ett år innan jag startade företaget, och vi började gemensamt titta på egen gård som ett alternativ. Jag hade dock inte fattat att vi letade på allvar, jag trodde att det var ett söndagsnöje att gå på visning typ. Nu var vi inte på så många ställen faktiskt, utan vi hittade Wreta i Vallentuna rätt fort. Jag trodde fortfarande att det var lite på skoj, men då hade jag inte riktigt fattat än att Torbjörn aldrig gör något ”på skoj”… Vi bestämde att vi skulle satsa och köpa en egen gård, trots att vi inte ens hade bott ihop innan.
Anea på bild ett, och Caprice på bild två. Hon skadade sig och fick stå på boxvila ett halvår…

Det kluriga var att ha hästarna någonstans under tiden som vi byggde stall och ridhus – den lilla detaljen saknades nämligen. Men jag hade en sådan tur att jag i samma veva fick möjligheten att hyra in hästarna på en anläggning som just hade startat upp i Upplands Väsby, nämligen Antuna gård. Då drevs det av ett företag som hette ID Horses, och som inte är kvar där längre. Det var många boxar att fylla för dem, så jag tror att de var rätt glada att hyra ut flera till en person. Vi avtalade att jag fick ha ett begränsat antal lektioner under veckorna, men att andra fick rida samtidigt. Det var en nödlösning för att få det praktiska att fungera medan vi byggde. Det som var superbra var att det var tillräckligt nära mellan Antuna och Wreta så att jag kunde åka varje dag. Det var också bra att det var full service, så jag behövde inte passa något annat mer än mina lektioner egentligen, vilket underlättade för att kunna få bygget här att fungera. Däremot fick jag ju betala därefter… Verksamheten gick väl på ett ungefär plus/minus noll då, eftersom det blev dyrt att ha den uppstallningskostnaden.

Helena och Maritza

För att ha råd med mina egna utgifter så fick jag ta ett extra jobb (!) som städerska under tiden. Jag hade turen att ha en gammal kontakt (via hästarna) som hade en städfirma. Jag kunde lägga timmarna ganska fritt under veckan, så det gick att pussla ihop hästverksamheten med att städa och att bygga upp gården. Här börjar jag återigen känna att jag inte kan ha varit riktigt klok? Men med ett tydligt målframför ögonen så var det bara att jobba på.

Wirja på kurs

Tiden på Antuna var ganska turbulent. De som drev anläggningen var trevliga och ville väl, men hade nog inte anat att hästfolk inte är riktigt kloka. Redan innan jag kom dit hade några av de andra inackorderingarna tydligt motsatt sig att jag skulle få hålla mina lektioner (ca 6 st i veckan…) så jag kände mig inte direkt välkommen. Några verkade medvetet rida i vägen för mina elever för att störa. Många hälsade inte på mig överhuvudtaget. Ett stallmöte vid ett tillfälle ägnade ungefär en halvtimme åt att beklaga sig över min hemska verksamhet och jag hade inte möjlighet att ”försvara” mig eftersom de som drev anläggningen inte själva tog parti i frågan utan ”lät alla komma till tals” (märkligt ledarskap enligt mig). Jag var säker på att jag då skulle bli uppsagd men så blev det dock inte. Men, jag har aldrig känt mig så illa omtyckt någonstans, någon gång. Det var en stor stress att försöka sköta sitt företag under de förutsättningarna, och att kunna hålla en bra kvalitet på undervisningen och vara professionell mot mina kunder. Ibland var det trångt i ridhuset och vi kunde bara rida på en volt hela lektionen. Dessutom fanns det inget ridhus till en början, utan det byggdes under tiden. Det blev klart precis en vecka innan första snön kom…
En häst jag precis hade köpt skadade sig dessutom i boxen och slet av en sena, och det fanns inte mycket kapital att ta av för att lösa det problemet. Jag lyckades dock köpa en gammal häst till en billig peng för att klara situationen. Jag kan sammanfatta det året med ett ord: STRESS.

Anea och  Elisabeth på väg in från hagen. Tåget gick precis utanför hagar och ridhus

Vill dock poängtera att det var andra inackorderingar som var besvärliga mot mig, inte de jag hyrde av. Jag tror att ID Horses gjorde så gott de kunde, men de hade nog inte riktigt insikt i hur hästmänniskor i grupp kan uppföra sig. Som tur var hade de en bra stallchef, annars hade det inte fungerat alls.

Även om det här året var väldigt jobbigt och påfrestande så var det såklart en bra, tillfällig lösning. Jag lyckades hålla igång verksamheten under tiden som vi byggde här hemma, och det fungerade eftersom jag visste att det var en begränsad period. Själva byggprocessen här är en annan historia förstås, den tar vi i ett annat inlägg!
Nogge

Tillbakablick – år 1 på Helmer Ridcenter

Här kommer mer gamla minnen, från mitt första år som egenföretagare. Jag startade alltså upp verksamheten på Helmer Ridcenter i Strängnäs. Där hyrde jag fem boxar i en liten stalldel på en stor anläggning med flera verksamheter. Från början hade de haft någon slags kursverksamhet där med lusitanos, men det hade minskats ner rejält innan jag flyttade dit. Däremot fanns det restaurang, övernattningsmöjligheter, ridsportbutik, stort ridhus och inackorderingsstall. Det fanns även en liten ponnyverksamhet och anläggningen hyrdes ut till evenemang och tävlingar, så det hände ganska mycket där. Det var både roligt och lite besvärligt, eftersom flera skulle samsas på samma yta, men det gick ju också att dra nytta av varandras olika verksamheter och samarbeta kring det vilket var bra för mig och också gjorde att man kände sig mindre ensam i början. Tanken med ett ”företags-kollektiv” tilltalar mig faktiskt.
Stora stallet / ridhus och utebana
Övernattningsrum, gym och restaurang med utsikt över ridhuset. Det var stort och rätt överdimensionerat…. Typ: massor av möjligheter men egentligen ingen som kunde ro det här projektet iland på längre sikt.
Nogge var mitt första hästköp.
Anea hade jag med mig från tiden på Arphus
Wirja och Iffi var hästköp nummer 2 och 3
Sista hästen lånade jag. En connemara som egentligen var utbildad western, men även dressyrriden. Det var en kompis som ägde honom, och här har de ridit en uppvisning / show, därav klädseln… Vi gjorde ganska mycket roliga saker det här året.

Vy från andra hållet
Öppet hus när jag var nystartad
Jag fick hålla ponnylektionerna en dag i veckan vilket var en bra extra inkomst i början!
Jag fick ibland hyra Liso när jag behövde fler hästar. (En av de få lusitanos som var kvar.) Och när han skulle gå privatlektioner hyrdes jag in som instruktör, så det var ett bra samarbete. Jag red honom också på någon uppvisning. Han var duktig på spansk skritt, bland annat.
Ordning och reda i min lilla sadelkammare. På den här tiden så tyckte jag att alla hästar skulle ha både träns och kandar, men nu rider jag aldrig på kandar längre. Gillar det inte nämnvärt och nu är det ju inte att krav när man tävlar i Sverige längre, ens på högre nivå. Men då (bara 10 år sedan) var det typ ”självklart”.
Det här året började jag tävla Anea. Här i Mariefred där vi kom 2:a i en LA6 (motsv MsvC)
Jag red för Gripens ryttarförening och vårt lag kom 1:a i dressyrallsvenskan. Anea var placerad i alla sina starter.
Till vänster var min stalldel.

Jag var på Helmer ridcenter från sommaren 2009 till sommaren 2010. Det var ett spännande, roligt och lärorikt år. Det var till stor del bra folk att jobba ihop med, men det var också en hel del skitsnack och (förlåt!!) ”småstads-mentalitet” där. Alltså ”alla kände alla” och skvallrade en hel massa. Jag avskyr sådant och just den biten saknar jag inte det minsta kan jag säga. Men på det stora hela var det ett bra år som hjälpte mig igång, och en bra anläggning innan det spårade ur mot slutet. Restaurangen togs över av några oseriösa människor och mina kursdeltagare fick förfärlig mat. En gång skulle jag ha ponnyläger och barnen skulle ha frukost men ingen var där så jag fick bryta mig in i köket. Ja, lite annat i samma anda mot slutet gjorde att en flytt därifrån inte var alltför betungande. Sedan skulle anläggningen säljas (vet inte hur det gick) så det var bara tur att jag precis hann dra därifrån innan jag annars hade blivit uppsagd istället. År två tillbringade jag på Antuna gård. Mer om det i nästa inlägg.

Jag fattar ändå inte att jag gjorde det

I mitt förra inlägg skrev jag lite om drömmen om att starta eget. Nu i efterhand så verkar det så himla lätt att bara dra igång en sådan sak, men om jag verkligen tänker igenom det med min rationella del av hjärnan så fattar jag inte att jag gjorde det. Jag fattar inte heller att ingen (förälder t.ex?) försökte tala mig tillrätta. Faktiskt var det ingen som försökte stoppa mig, vilket jag är glad över, men också en aning förbryllad.

Jag tänkte skriva lite mer om hur jag praktiskt gick tillväga. Saken är den att jag hade levt så länge med det här målet framför ögonen, och mentalt förberett mig under flera år, så därför kändes det så självklart att köra! Dessutom har tanken på det här alltid varit min ”stora kärlek” och då finns det liksom inga alternativ, eller något som kan stoppa en från att försöka. Man bara måste göra det.

Saker jag har gjorde innan för att förbereda mig var t.ex. att läsa på om företagsekonomi, försöka få inblick i hur man driver företag på de arbetsplatser jag hade innan, kolla upp liknande verksamheter på marknaden etc. Jag jobbade på ridskola under flera år och hade ganska mycket frihet att hålla egna kurser och planera mina lektioner vilket också gav erfarenhet. Det jag behövde för att känna mig säkrare inför att ha egna hästar som dessutom skulle ”hålla måttet” och ridas till / utbildas, var mer ridkunskaper på välutbildade hästar. Jag hade turen att få jobb hos Pether Markne och Per Sandgaard på Arphus gård i Strängnäs. Jag hade tänkt stanna ett år, men det blev två väldigt lärorika år som jag har haft enorm nytta av!
En av de hästarna som jag red mest på Arphus

Under mina två år på Arphus så började jag utforma lite mer konkreta planer kring att starta upp. Jag hade turen att kunna få hjälp av Nyföretagarcentrum som bl.a. hjälpte mig med en affärsplan och budget. Min tanke var att hyra ett litet stall i Stockholmsområdet, men det var ju inte alltför lätt att hitta. Jag fick tips om att hyra en stalldel på en anläggning i Strängnäs, och det kändes som ett sätt att i alla fall komma igång, även om det var en tillfällig lösning.
Helmer Ridcenter där jag hyrde ett litet stall i början.

För att starta upp behövdes även startkapital. Jag hade i princip inga pengar, så det som gällde var att ta ett lån. Jag tror att mina föräldrar lånade mig 50.000 som egen insats och resten lånade jag av banken. Jag hade nog tur att hitta en bankman (som var en kvinna) som faktiskt trodde på min affärsidé. För banken kanske det inte heller var en så stor risk, för det handlade om ”endast” 250.000 kr – men för mig var det en enorm summa. Man tjänar inte jättebra på hästjobb så fram till dess hade jag i princip levt som en student hela livet – dvs man räknar tiokronor i slutet av månaden och hoppas man har råd med middag sista dagarna innan lönen kommer.

Jag fick lånet beviljat och hade därmed 300.000 kr som skulle räcka till inköp av 3-4 hästar, utrustning till dessa, hyra för boxarna (1500 per box), samt foder och strö löpande i början, innan jag hade kommit igång med försäljningen. Jag hade en häst ”med mig”, Anea, som jag då hade på foder. Och så fick jag som tur var låna en häst av en vän, så jag behövde bara köpa tre hästar, då jag hade räknat på att jag skulle behöva fem. Jag får ont i magen av att tänka på hur lite pengar jag egentligen hade för att komma igång. Jag hade räknat med att en häst fick kosta max 50.000 kr, men bara där gick ju i så fall 150.000 kr iväg på en gång! Med tanke på vad sadlar etc kostar så är det ett mirakel att jag klarade första året. Tack och lov fick jag även ett starta eget-bidrag första 6 månaderna, så jag kunde betala min egen hyra och min mat…

1 juli 2009 registrerades mitt företag, och sedan fanns det alltså ingen återvändo. Det fick bära eller brista.
Jag och Iffi, en av mina första hästar, och en av mina första bilder till hemsidan.

 

Drömmen om att starta eget

Eftersom jag i år firar 10 år som egenföretagare så tänkte jag skriva några inlägg om hur det har varit. Det har varit många toppar och dalar, precis som med allt annat i livet förstås, men jag har aldrig ångrat att jag tog det här steget och jag hoppas att jag inte behöver vara anställd igen. Jag tror inte att det passar alla att driva företag, men  själv har jag svårt att tänka mig något annat nu.

Den största anledningen för mig att göra det här är ”illusionen” av att styra min egen tid. Egentligen är man ju mer uppbunden än som anställd, men jag tycker om att själv bestämma nivån på hur mycket jag jobbar och att göra det bara för min egen skull. Dessutom har jag lite svårt för att ta ”order” och vill gärna förekomma chefen om jag har någon, vilket faktiskt kan vara ganska stressande…

Att jag skulle jobba med hästar bestämde jag tidigt, i 13-års åldern ungefär. Då hade jag bara en idé om att jag ville bli stallchef, men längre än så hade jag inte tänkt. Att jag blev ridlärare var faktiskt mer av en slump (som jag kanske återkommer till), men med facit i hand så var det ju tur eftersom det öppnade fler möjligheter för en verksamhet. Jag vet inte riktigt när jag började utforma en mer tydlig plan, men att det blev som det blev beror på att jag själv såg ett behov av att kunna rida lite bättre hästar under träningsliknande former. Jag har bara ridit en termin på ridskola och det passade mig inte alls med stora grupper och (i mina ögon) för långsam utveckling. Det var väldigt svårt att hitta bra alternativ för en som inte hade råd med egen häst, så jag antog att fler kunde ha samma behov.

Att starta en verksamhet med egna hästar kräver en stor arbetsinsats, ett startkapital och är dessutom en större risk än att t.ex. ta in hästar för utbildning eller att hyra ut boxar. Det finns dock ett ganska stort utbud av tränare, hästutbildare och även inackorderingsstall, så för mig kändes det rimligt att försöka hitta en egen nisch. Jag tror inte att jag hade klarat konkurrensen lika bra, eller kommit igång lika snabbt, om jag hade valt en annan väg. Dessutom tror jag att man ska göra det man är bra på, och att undervisa kändes tryggt.

I nästa inlägg på temat tänkte jag skriva mer om själva uppstartsprocessen.

 

Helgpersonal sökes

Jag skulle behöva lite extra hjälp i stallet ungefär varannan helg, omväxlande lör eller söndagar. Tid ca 7.30-11.30. Utsläpp av hästarna, mockning av 9 boxar, förbereda foder och lunchfodra i hagen. Viktigt att man är självgående, över 18 år, har hästvana samt tillgång till bil. Vit lön, eller om det är någon som kan fakturera så går det också bra. Eventuellt kan jag även tänka mig hjälp några timmar på vardagar ibland också.

Om du vet någon som kan passa så tipsa gärna!
www.ryttarutbildning.se

10 år som egenföretagare

Tiden går fort när man har roligt! I år firar jag 10 år som egenföretagare, i alla fall om jag klarar mig till i sommar någon gång. Måste nog kolla exakt vilket datum jag registrerade mitt företag, så jag vet när jag ska korka upp champagnen…

Hur som helst tänkte jag att jag under våren ska försöka blogga lite om hur det har varit och lite tillbakablickar. Hoppas att det är av intresse? Ni får gärna komma med egna förslag eller frågor om det är något särskilt ni vill ha berättat för er. Det har ju hänt en hel del under den här tiden, och jag får nog rota i mina arkiv lite. Har nämligen ett förfärligt dåligt minne!

Januari-sysslor

Januari är en bra månad för att fixa med hästar och utrustning tycker jag. Jag har två veckor efter nyår innan terminsstart så att hästarna (och jag) får lite återhämtning. Det innebär lite färre lektioner än vanligt, men de vilar inte helt. Jag passar på att tömköra och rida lite mer själv på några av dem. Det finns också extra tid att vet-checka och några kanske behöver t.ex. massage eller kiropraktor. Naturligtvis får de även behandling under terminen vid behov, men det är skönt att ”se över” hästarna i början av året.

Vaccination och tandkoll brukar jag också passa på att göra såhär års. Jag kontrollerar även hull, justerar foderstater och kollar utrustningen lite extra. Imorgon kommer Cindy ut och tittar på mina Anatomica-sadlar, ifall några behöver stoppas om. Naturligtvis görs allt sådant här löpande, men det är skönt att kolla allt inför en ny termin!

Året 2018

En vecka in på det nya året tänkte jag försöka sammanfatta det förra, så gott det går. 2018 var rätt jobbigt på många sätt, i alla fall någonstans i mitten. Jag började optimistiskt (det gör man ju alltid) efter en ganska tuff höst 2017 när jag försökte hitta häst och det var en del vändor där som var stressande. Bland annat blev jag tvungen att skicka tillbaka en häst som faktiskt visade sig vara farlig. Det är första gången det händer, och jag är så lättad att den hästen kom från en hästhandlare så att jag kunde byta.

Så förra året började med en ny häst som jag fick i inbyte, och det var Dario, som kom i januari. Min minsta häst, som brukar vara mycket uppskattad.Dario och Sofia Ågren på tävling i somras, där de kom 5:a i en LB3
Jag och Dario i höstas. En höst när det gick att rida i kortärmat…

I mars köpte jag min största häst, med 180 över manken. Velle hade varit här redan hösten innan, men då lånade jag honom. Han åkte tillbaka till sin ägare under vintern, men så kom tillfället när det passade oss båda att jag istället köpte honom, så då kom han tillbaka hit. Jag hade inte tänkt köpa häst just då, men ibland kan man inte säga nej.
Det är fortfarande en del jobb kvar på en så stor häst. Han behöver bli starkare och mer balanserad, men det har hänt massor under ett år.

Under sommaren blev Fantasi dålig. Hon var 19 år och hade en bronkit som eskalerade såpass att hon blev flåsig att leda ut i hagen till och med. Det blev dags att ta adjö efter 6 år ihop och massor av bra lektioner och tävlingsstarter med mina elever. En riktig pärla!
Tur i oturen så kom det en trevlig häst på kurs här under sommaren, som jag skämtsamt sa att jag gärna skulle ta över. Lustigt nog så var det faktiskt aktuellt, och jag fick den stora äran att ta över Caribo, som är en suverän lektionshäst! Han blir 18 år i år, men jag tyckte att han var såpass bra att det ändå kändes rimligt att köpa en så ”gammal” häst när den kan gå in direkt i verksamheten och göra många elever glada. Han har tidigare startat MsvB och min elev Marie Engström hann göra en start i LA3 i höstas där de kom 2:a.
Än så länge så låter det som frid och fröjd, men under sommaren fick Qurre en spricka i hovbenet och blev jättehalt samtidigt som det visade sig att Affe hade en lös benbit som måste opereras bort. Att ha två långtidskonvalescenter samtidigt är inget drömläge precis, och det är en stor oro att inte veta hur det kommer att gå. Just nu är dock båda igång igen och Affe verkar ha tagit operationen bra, så det är bara att hålla tummarna för att han håller på sikt.

Anea fick gå in i verksamheten som ”vikarie” så det löste sig ändå rätt bra. Jag hade egentligen tänkt tävla ett år till, och hade haft många bra träningstillfällen under vintern, men insåg ändå att vår tävlingskarriär faktiskt var över. Det kändes inte rätt att försöka pressa ur henne mer och det var inte roligt när jag själv kände att jag ville mer än hästen. Hon har gjort enormt bra prestationer utifrån sina förutsättningar och jag kände att det var dags att sätta punkt efter 10 år ihop. Men bara punkt för träning och tävling!

Jag betäckte henne i somras med Bon Coeur (som om någon har missat det..) och hon blir sakta men säkert rundare runt magen nu. Jag har kunnat använda henne som lektionshäst hela hösten och låtit mina elever prova seriebyten, piruetter och passage. Nu drar vi dock ner ytterligare på tempot, men jag kommer att hålla igång henne ett tag till. Och så håller vi tummarna för ett fint föl som väntas i slutet på maj. Det känns jätteroligt och spännande, men det har varit jobbigt att ”göra slut” och jag har själv inte tränat och tävlat så mycket i år, så det har bitvis varit lite deppigt faktiskt. Samtidigt har jag själv också behövt en slags paus efter flera års extremt hårt jobb, så det kanske var nödvändigt.
En riktigt lång resa från att vara ett tillridningsprojekt till att starta svår klass. En fantastisk häst!

Den som har fått ta över efter Anea är just nu Grodan. Hon har många kvalitéer och jag hoppas vi kan snäppa upp under det här året som kommer. Vi hann bara med två tävlingar förra året, varav hon kom 2:a i den ena och nästan slängde av mig på den andra. Hon har lite mer nerv än Anea kan jag konstatera, men det är det jag vill ha! Jag tror att Grodan har en hel del att komma med på sikt, men det är en mognadsprocess.En sista häst införskaffades under hösten. Cesar dök upp ”av sig själv” och jag kunde inte säga nej. Han är utbildad upp till GP-rörelser och har startat MsvB. Inte helt lättriden pga att han rör sig stort, men en gentleman som låter eleverna prova sig fram. Just nu (…) ligger jag lite ”plus” på hästfronten, men jag har insett att det är bättre att ligga steget före eftersom det alltid händer saker. För tillfället har jag 9 hästar, men Grodan rider jag själv och Anea är dräktig. Hästarna är väldigt olika och en riktigt bra blandning för olika typer av ryttare. När 2018 slutade så tror jag att jag hade bättre hästmaterial än någonsin, men det är massor av jobb och slit bakom det. Fast också en gnutta tur – jag är SÅ TACKSAM mot dem som vill sälja hästar hit och till och med hör av sig själva. Det känns så himla bra att jag får det förtroendet!

För egen del då? Inte så mycket tävlingar, utan bara ett fåtal starter med Grodan och Gloria (en inackordering) – som tyvärr skadade sig så fort vi var kvalade till MsvB. Nu är hon igång igen så vi får hoppas på ett bättre 2019. Jag har försökt ge mig själv mer tid till annat, och på det personliga planet har året varit väldigt bra på det stora hela. Jag har gjort mer saker utanför jobbet, mer tid med vänner, mer tid med Torbjörn. Även om jag inte har tränat och tävlat så mycket så har jag försökt ta tag i andra saker för min egen del. Jag har även påbörjat utbildning för att bli MsvB-domare, så det står inte helt stilla, även om min känsla det här året har varit att det inte händer tillräckligt mycket. Men det som har hänt är inte saker i ”mängd” eller på pappret, utan sådant som inte syns men kanske ger en bättre grund för det fortsatta jobbet.

Vinst med Gloria i MsvC

Bortsett från hästarna så har andra saker också färgat det här året. Sommarens torka var en stor grej, som kanske redan är glömt av vissa. Även om vi löste det med foder snabbt, och inte själva är bönder, så påverkade det mig mycket. Det här är sannolikt ingen tillfällighet, utan jag tror att vi måste börja inse att klimatförändringarna faktiskt har börjat påverka oss. Det är lätt att vifta bort med att det bara var en varm sommar, men jag tror inte att det är så enkelt. Det här är något vi kommer behöva ta på allvar. Jag hade för första gången på 15 år bokat en semesterresa med flyg, vilket kändes riktigt fel när det här kom så nära. Jag kommer att avstå från att flyga fortsättningsvis också, om det inte är nödvändigt. Jag tror att vi alla måste börja fundera mer på hur vi lever och vilka resurser vi gör av med. Vi är oerhört lyckligt lottade här, men det är inget att ta för givet. Jag hoppas att årets sommar inte blir lika torr som den förra, det vore förödande för många lantbruk som redan går på knäna.

Summan av 2018 är en konstig blandning. Fina hästar, en stor omställning för mig med Anea, riktigt bra kurser och elever som utvecklas massor. Ett bra år för mig privat, samtidigt som jag har haft många mörka tankar om framtiden. Inte för mig eller mitt företag, utan för världen. Förhoppningsvis kommer det att leda till förändring, men jag vet inte. För 2019 hoppas jag på det. Och för egen del hoppas jag på utveckling för Grodan, ett fint föl, att hästarna får vara så friska som det går och att mina elever kan tävla lite mer.
Och hör och häpna, det här året firar jag 10 år som egenföretagare. Med andra ord kan ni räkna med att bli bjudna på fest under sensommaren!