Att jobba med hästar kräver att man är vaken på väldigt många saker. Ibland känns det som om man är någon slags detektiv, för det är svårt att fråga ”hur mår du idag?”, ”passar sadeln?” eller ”behöver du en vilodag?”. Jag kan tycka det är extra knepigt med lektionshästarna, för jag rider inte dem varje dag och jag ser dem med olika ryttare hela tiden. Ibland är det svårt att veta om hästen mår dåligt eller om det är en obalanserad / spänd ryttare som ställer till problem t.ex. Dessutom är det inte alltid jag kan anpassa mig efter om de behöver vila en dag utan jag kanske måste låta dem gå på lektion ändå (vilket leder till dåligt samvete). Med sin egen häst är det ju mycket lättare att anpassa/variera och lägga upp träningen.
Saker att hålla ständig koll på är t.ex. hullet, att utrustningen passar, om det är dags för t.ex. en kiropraktor-behandling eller eventuellt en vet-check. Jag tycker inte man ska ”leta fel” (ibland räcker det faktiskt med att rida bättre…), men samtidigt förespråkar jag att förebygga eventuella överansträngningar t.ex. Därför försöker jag kolla igenom hästarna då och då under lågsäsong eller tävlingsuppehåll t.ex. Då kan man hitta småsaker mycket tidigare och kanske hinna behandla innan det blivit ett stort problem. Jag använder också infrarött ljus att behandla med om någon känns ”trött i kroppen” eller stel. Det blir skillnad! (Använde det på mig själv igår och jag mår mycket bättre idag!)
Det är också viktigt att vara uppmärksam på förändringar i beteendet. Det är lätt ibland att köra på för att det ”ska” funka, eller så tror man att hästen är ”dum”. Men de är sällan dumma – möjligen lite ouppfostrade eller dåligt ridna. Är det så att din häst börjar bete sig på ett nytt sätt (typ gå emot en skänkel, bli istadig osv) så ta det på allvar. Det behöver inte vara något, men enligt min erfarenhet så är det oftast något på gång i sådana fall. T.ex. Nogge blev extremt tittig (värre än vanligt då) när han hade problem med ryggen. Han var inte tydligt halt eller så, så jag hann ju (tyvärr) rida ganska länge tills jag insåg att det gick verkligen inte att rida bort problemet – det blev bara värre. Tänk på att en häst kan må dåligt eller ha ont utan att visa en hälta. Och senast nu igår så provade jag en annan sadel på Cicooria och plötsligt så behövdes hon inte ”ridas loss” ett endaste dugg. Intressant, eller hur?
Ibland känner jag mig extremt petig, men jag tror faktiskt det lönar sig i längden. Igår t.ex. fick jag verkligen kvitto på det – hästarna var så himla fina igår kväll och då känns det verkligen värt besväret! (Vi har gjort en superbra övning denna vecka, som jag skriver om i ett annat inlägg.)
Lyssna på hästarna! De berättar saker varenda gång man träffar dem, om man bara är mottaglig!
Inga svar