Det är oerhört lätt att få komplex om man jämför sig med andra, oavsett om det kommer till utseende, eller andra ”skills”. Vad gäller utseende hinner man inte bry sig så mycket när man jobbar med djur – det är ingen idé, och tur är väl det. Tänk vad mycket ångest man besparar sig! Nu behöver man bara ha det när man ska vara civil, och det är ju inte alltför ofta. 😉 Eller så struntar man i det då med…
Hur som helst, helt skonad från komplex är man ju ändå inte. Det är lätt att tänka att man måste rida bättre, undervisa bättre, hantera hästarna bättre osv i all oändlighet. Det går ju liksom inte att bli riktigt bra på det, eftersom man aldrig blir fullärd. Och det är väl det som driver en att fortsätta, och kanske också driver en till vansinne ibland.
Men en dag så insåg jag faktiskt, att det finns inga perfekta hästmänniskor (även fastän många tror sig vara det). Jag har flera bra förebilder, bl.a. sådana jag har tränat för eller jobbat hos. Men även om jag ser upp till dem jättemycket, så har de också sina fel och brister. Någon kanske undervisar fantastiskt men sitter inte så himla snyggt som man ”borde”, en annan rider hästarna bra men lär inte ut så jag förstår till 100%, den tredje tappar kanske humöret då och då, den fjärde… Ja, det jag vill ha sagt är att det är svårt att hitta någon som både rider fantastiskt, undervisar bra, alltid är ödmjuk och trevlig och helt rättvis mot hästarna alla dagar på året. Alla gör faktiskt fel. Men jag gillar ju dem i alla fall. Alltså måste det finnas utrymme även för mig att jag kanske inte når fram till alla elever, eller att jag har en dålig riddag ibland. I alla fall så länge jag försöker lära mig något av det. Och den tanken är ju faktiskt väldigt befriande!
Inga svar