Jag passade på att ta med mig Anea igår, så att jag kunde träna för Pether idag innan hemfärd. Jag red lite för Per under det året som jag hade hästarna i Strängnäs, men Pether har jag inte tränat för sedan jag slutade på Arphus, och det är FYRA år sedan… Tiden går! Det var i alla fall Pether som ”hittade” Anea åt mig, genom en bekant till honom. På den tiden var hästen minst sagt hemsk att rida, men det har ju hänt en del.
Var först lite nervös över att ta dit henne, tänk om det knappt skulle vara nån skillnad, men det ÄR en enorm skillnad. Nu verkade Pether tycka att hon var fin ”på riktigt”, inte bara för att ”vara hon”.
Jag fick verkligen bra hjälp. Var lite rädd också att jag kanske inte skulle tycka det var lika bra längre, men han är grym. Det är som om han viftar med ett trollspö och så är det plötsligt skitlätt att rida. Jag får väl ändå tro att jag har lyckats befästa lite grunder bättre på senare tid, så att jag kunde ta till mig hjälpen bra också. Men det är ändå så konstigt att han alltid lyckas hitta någon liten grundgrej att jobba med och sedan faller liksom allt på plats. Jag ska se om jag kan berätta mer utförligt senare. Nu är jag så sjukt trött efter att köra långt, och bara ha sovit på en soffa i natt. Måste vila lite så jag orkar undervisa ikväll sedan. Men hur trött jag än är, så var det så himla värt det.
Pether sa nu att Anea bör räcka till för Lilla Rundan i alla fall, vilket även Nina och Mads har sagt på senare tid. Det trodde jag ALDRIG! Han sa att han heller aldrig hade trott det, när vi började med henne. Fan alltså, att jag inte tänker ge mig nu. Jag vet att det kommer vara jobbiga perioder igen, men jag är verkligen stolt över att det ändå går att göra så mycket med en häst om man bara är envis. Sedan är det massa, massa jobb kvar om jag ska upp ”en nivå”, men nu börjar det i alla fall kännas som om det finns hopp.
Inga svar