Förra veckan skrev jag hur underligt hästmänniskor kan bete sig, men nu tänker jag själv ta ”oss” lite i försvar. Det finns ju faktiskt massa fantastiska människor i hästbranschen också, som man inte ska glömma bort. Hästarna kan ju ibland ta fram det sämsta ur folk, men man får även träna andra egenskaper med hästarna, såsom ledarförmåga, att lära sig fatta snabba beslut, att bita ihop och jobba på utan att gnälla… Man blir ganska härdad med andra ord. Hästmänniskor är också för det mesta pålitliga, för man vet att om man bara struntar i saker så är det kanske en häst som får lida för det.
Nu har jag ju mest varit i stallmiljöer på mina jobb och mina utbildningar, så jag har inte så mycket att jämföra med, men de flesta vänner jag har idag har jag träffat genom hästarna på ett eller annat sätt. Många av dem kanske man inte träffar regelbundet, men de finns ändå ”där”, och kanske hade man inte haft samma starka band om man inte haft det gemensamma intresset en gång i tiden. Alla håller kanske inte på med hästar längre (eller i varje fall inte i samma omfattning), men ”en gång hästtjej – alltid hästtjej” (eller kille för all del).
Bilden är från bröllopet jag var på för några veckor sedan. Det här är mina kompisar från gymnasietiden, och även om vi inte hörs alltför ofta så hänger vi ändå ihop fortfarande. Det är häftigt tycker jag! Jag har känt dem sedan jag var 17, och bruden lärde jag känna i stallet när jag var 13 eller nåt sånt.
Inga svar