Tillbakablick – Antuna

Här kommer ytterligare en tillbakablick, denna gång från det året när hästarna stod på Antuna i Upplands Väsby.
När jag hade varit ca ett år i Strängnäs så blev suget större och större att flytta hem till Stockholm, framförallt eftersom det finns ett större kundunderlag här. Letade efter olika stall att arrendera, men det är inte lätt om man vill ha en verksamhet, såvida man inte hyr en hel anläggning på kanske 40 boxar och det var jag inte så sugen på.  Samtidigt tittade vi lite på gårdar att köpa, men jag trodde bara vi tittade ”på skoj”. Dock fastnade vi för Wreta och bestämde oss för att köpa gården. Det fanns ju inte stall och ridhus, så på något sätt måste ju verksamheten ändå hållas igång. I samma veva annonserade Antuna ut flera lediga boxar och jag hade turen att kunna hyra fem boxar där, samtidigt som vi byggde här hemma. Det är ju bara 20 minuters resväg så man får nog säga att jag hade en enorm tur, faktiskt.

Sedan kan man tycka vad man vill om det året. I ärlighetens namn så var det bara att härda ut, för det var ingen höjdare. Redan innan jag flyttade in ringde de mig och berättade att flera av inackorderingarna där hade hemskt mycket åsikter kring att jag skulle ha lektioner på mina hästar (trots att jag inte stängde ridhuset under tiden, utan alla kunde rida ändå). Jag antar att samtalet egentligen var för min skull, men jag kände mig inte precis välkommen.

Det blev inte bättre när jag kom dit. Det var ett sådant ”typiskt stall” med grupperingar, skitsnack och folk som knappt hälsade. Dessutom tycker jag att stora stall gärna blir opersonliga. Många hade redan bestämt sig för att inte gilla mig enbart pga att jag hade en verksamhet – fast de hade inte ens träffat mig än. En kvinna red medvetet i vägen för mina elever, även om jag hade privatlektion och hon och jag var de enda i ridhuset. Själv försökte jag bara hålla låg profil och sköta mitt, för det var ju bara en begränsad tid. Självklart fanns det trevliga hästägare där också, men det är ju sällan de som utmärker sig.

Droppen var ett stallmöte (som varade över två timmar – det säger ju en hel del) där en av punkterna var min verksamhet och folk hade ordet fritt utan att ledningen lade sig i överhuvudtaget. Det innebar att de som tyckte att mina lektioner var ett sådant stort problem kunde säga i princip vad de ville, och jag visste inte om det var stor idé att försvara sig då ingen heller tog mitt parti. En ganska konstig situation, och rent ut sagt ogehagligt faktiskt. Var ju rädd att bli uppsagd också innan allt var klart hemma. Tack och lov var det de jobbigaste människorna som sedan droppade av en efter en själva. Men jag kan säga att det här var verkligen ridvärldens baksida – något som jag egentligen aldrig sett själv eftersom jag har sluppit stå inackorderad utan egentligen bara jobbat med hästar hos tävlingsryttare eller på ridskola. Man kan säga att privatstall med massa olika hästägare tar fram det sämsta hos vissa människor, helt klart. Det där året var bra på så sätt att jag kunde förverkliga min dröm med egen gård, och kanske uppskattar jag det dessutom ännu mer nu när jag själv kan välja vilka jag har omkring mig. Men det var helt klart inte det roligaste och trevligaste året jag har haft, även om det är en väldigt fin anläggning. Tycker dock det är viktigare vilka som befinner sig på den än hur det ser ut.