”Iffi” heter egentligen Ifigenia. Hon är född 1996 och e. Vivaldi-Flamingo.
Iffi var den tredje hästen jag köpte, och henne hittade jag i Skåne via en bekant som hade henne till försäljning. Tyckte hon var fin, elegant och rörde sig trevligt. Bortsett från att hon ibland tog bettet och sprang så fick jag himla bra känsla, och tänkte att det andra var en styrkefråga som bara var att jobba på.
Till att börja med gick det ganska bra med ridningen, men när jag höjde kraven så hade hon väldigt mycket åsikter. Hon var väldigt oliksidig och när jag fick henne rakare blev hon överansträngd. Hon hade en hel del problem med galoppen, särskilt med eleverna. Då kunde hon bli jättetjafsig i fattningarna. (Nu är det hennes bästa gren.)
Till slut gick det inte alls och jag åkte till veterinär. Lång historia kort så var jag hos två olika. Man hittade en del sekundära problem, men inte grundorsaken. En gång blev jag hemskickad att rida på ”butta” (smärtstillande) – och ja, hästen blev bättre, men vad hjälpte det? Jag provade olika sadlar men det hjälpte inte. Blev i princip ”dumförklarad” ev veterinär/testryttare som bara tyckte att hon var ”orastad” när hon kastade upp huvudet, sänkte ryggen och gjorde allt för att slippa fatta galopp korrekt. Så gör en häst som ”flyr” ett problem, enligt mig.
När hon stod som konvalescent under vintern blev hon odräglig i stallet, eftersom hon var uttråkad. Så fort jag stack in näsan sparkade hon nästan sönder boxen. Höll på att få panik, hade precis startat eget och hade bara fem hästar, varav en inte fungerade nästan hela första året förutom sporadiskt. Dessutom gick hon mig på nerverna med sitt sparkande!
Till sommaren var taket på försäkringen nått. Tänkte i princip ge bort hästen men släppte henne på bete. Där var det en klantskalle som lovade att se till henne, men när jag åkte dit för att kolla till henne så hade de inte vatten, hon var smal, och hade dessutom ett varigt, flera dagar gammalt sår i karleden?!! Så då tog jag hem henne och lät min praktikant rida kravlöst. Ville inte sitta upp själv för jag ville inte sätta för höga krav på henne.
Till slut tog jag in henne på lektion igen och det fungerade ett tag, men sedan blev det ny vända till veterinären, denna gång till Brunmåla, och där fick jag hjälp till slut. De behandlade ryggen och blistrade bakknäna (skriver ett inlägg om det vid tillfälle..) – och efter igångsättning så var hon som ny! Hur enkelt som helst. Och då hade jag slösat tid och energi ca 1½ år med fel veterinärer.
Efter det red jag henne mycket själv, och tänkte fortfarande sälja henne. Men eftersom jag aldrig skulle kunna sälja en häst som inte var tillräckligt fin så lade jag massa jobb på henne – och helt plötsligt var hon så fin att jag ville behålla henne trots allt, haha.
Och nu är hon en av mina stadigaste och snällaste lektionshästar, som jag hoppas ska hålla många år till. Hon är supersnäll i all hantering (utom att hon tränger sig ut ur hagen om man inte tar henne först) – står som ett ljus vid all skötsel, och nu sparkar hon bara i boxen om hon tror att grannen ska sno hennes mat. Massor av elever har fått jättemycket glädje av att rida henne och får massa ”a-ha”-upplevelser på hennes rygg. Så det var värt mödan. Men jag har varit himla nära att ge upp.
Man blir ganska besviken på veterinärer ibland. Jag VET att de inte är ”gud” eller kan trolla, men jag kände att jag blev dumförklarad och att de trodde att det bara handlade om dålig ridning. Jag fattar att många åker in med hästen och tror att det är fel på den när det egentligen är fel på en själv, men alla hästar jag har känt att det har varit något lurt med har haft problem, även om det inte är en tydlig hälta. Att åka hem och rida på smärtstillande är ju bara att skjuta problemet framåt och ingen diagnos. Det kommer jag aldrig mer ställa upp på. Men vid det här laget har jag lärt mig mycket mer om diffusa hältor/rörelsestörningar och annat, så nu kan jag stå på mig mer. MEN kruxet är att för att få rätt hjälp av veterinären måste man kunna en himla massa själv. Det viktigaste är nog ändå att lita på sin magkänsla, för oftast är den rätt.
Hur som helst – efter mycket slit så är Iffi en kanonhäst. Hon trivs bra här, är social och verkar tycka att lektionslivet är bra – det passar henne lagom. Vi har nu en överrenskommelse och den är att så länge hon går bra på lektion så ställer jag inte heller alltför höga krav på henne. Jag hade nog hoppats på att trimma till henne mer från början – men hon var 13 år när jag köpte henne och hade gått på ett visst sätt fram tills dess. När jag då ökade kraven och började ”modellera om” henne så blev det en krock. Nu har vi mötts halvvägs och båda är nöjda!
Inga svar