Som att vänta på sommarlovet när man gick i högstadiet

Så känns det just nu. Segt med andra ord!! I början tyckte jag att livet som handikappad gick rätt fort ändå. Nu börjar det bli irriterande långsamt. Ca två veckor kvar innan operation, men nu går dagarna i snigelfart och jag pendlar mellan att känna mig pigg nog att slänga kryckorna av misstag och råka springa iväg, blandat med att jag fortfarande är trött och bara vill vila. Men det kan också bero på att vädret nu är mulet och rått och att det börjar bli mörkare, så ska nog inte skylla allt på foten.

Jobb och hästar har ju gått förvånansvärt bra hittills, men nu känner jag att jag verkligen behöver komma igång snart. Jag har försökt mocka lite några dagar och det går faktiskt på ett ben, men jag kan ju inte göra så många boxar. Jag har tränat rätt duktigt hemma nästan varje dag, men det går inte att komma ifrån att den träning som motiverar mig mest är att rida. Det är svintråkigt att göra sit-ups och sånt… Och nu börjar det verkligen bli nödvändigt att rida snart, det känns frustrerande att inte kunna sitta upp och korrigera vissa saker. Jag tycker att hästarna har varit fina under hösten ändå, men jag är rädd att det kan bli en del ”städjobb” om de inte rids igenom ordentligt snart, även om jag har duktiga elever! Jag hoppas verkligen att jag inte är alltför långsam med att komma tillbaka sedan. Det är också sannolikt att stallet blir överbokat snart igen, samtidigt som dagarna blir kortare, och då måste jag verkligen kunna göra lite nytta igen.

I helgen blir det kurs med yoga och ridning. Jag får hjälp med mat och städning, så det funkar. Och jag tror jag kan vara med på ett av yoga-passen i alla fall, eftersom det är mycket positioner där man ligger ner. Det ser jag fram emot!

En fin solros får pigga upp det här inlägget. 🙂 De blommar fortfarande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*