Dagarna går fortare än man kan tro. Jag trodde jag skulle bli rastlös, men än så länge är jag för trött för det. Jag sover halva dygnet tror jag. Jag antar att man blir trött när man är skadad.. Det känns lite som om jag dessutom passar på att sova ikapp flera års jobbande. Jag antar att jag behöver det, men jag skulle gärna ha mitt huvud tillbaka. Jag tror säkert att det kommer bli bättre om ett par veckor, men än så länge känner jag mig lite ”korkad” och trögtänkt. Jag inbillar mig att jag ska ta tag i saker, men jag kan inte riktigt tänka klart. Det funkar bra att hålla lektion, men jag orkar nästan inte svara på ett mail. Jag blir lite bekymrad över det, men det måste väl gå över?
Dessutom har jag nog fått dåliga rutiner. Jag somnar rätt tidigt, men sen vaknar jag de flesta nätterna och ligger verkligen vaken. Ibland en timme, men inatt var det nog snarare tre. När jag väl somnar om är jag typ medvetslös – jag vaknade idag vid nio, men sedan kommer jag knappt upp förrän tio. Och nu ligger jag i sängen igen! Egentligen borde jag kanske ställa en klocka och försöka få en vettig dygnsrytm tillbaka. Samtidigt tror jag ju på att lyssna på kroppen, så om jag nu vill sova till tio kan jag väl få göra det? Fast det bästa vore ju om jag slapp vara vaken mitt i natten då. 😉
Hur som helst, det viktigaste är att lektionerna rullar på som de ska. Och jag har fått bra med extra hjälp i stallet också. Jag kommer ju såklart behöva pussla med det ett bra tag till, så om du vet att du har tid över – säg gärna till. Stort som smått – allt gör nytta. 🙂
Nu på onsdag ska stygnen tas bort och gipset bytas. Benet ska också röntgas igen. Jag är nervös för att det ska läka fel av någon anledning, men det borde ju gå enligt plan hoppas jag.
Nya vänner! Don Mistral fick kompisar igår – Rocky och Cesar. Jag tror att Rocky agerar medlare på bilden ovan. 😉 Vi (läs Torbjörn) har börjat göra nya hagar ute på åkern, så just nu har de hur mycket gräs som helst att äta.
Inga svar