Jag har fått in ett gäng med era bästa hästminnen, några med bilder och andra utan. Jag tänkte att jag ska dela dessa i två inlägg, och i ett sista inlägg kommer jag avslöja vem som har vunnit en privatlektion – samt mitt eget bästa hästminne!
Här kommer några av bidragen. Tänk vilka olika saker vi kan få vara med om genom hästarna!
”Inte så svårt 😊 När jag efter lyckad veterinärbesiktning lastade in Hazze i min transport och kom hem med honom till stallet och drömmen om en egen häst äntligen var uppfylld 😁
Dessutom dyker en fredagslektion på fina Qurre upp i minnet, då jag efter en veckas stress och Coronarelaterat elände på jobbet plötsligt kände mig på strålande humör” 😊
Maria Edwardsson
”En spontan hästkram tillbaka efter att ha tackat för en rolig lektion.”
Tina Lundin
”Någonstans mellan Atlasbergen och Maroccos sanddynor fann vi oss på ritt under en vecka. Hästarna var berberhingstar och vi red mellan vattenhålen för att hitta möjlighet till vila och skugga. När vi stannade för att sätta läger en kväll kom dessa barn, som från ingenstans. Berberfolket är fortfarande i ständig rörelse och de bor på de mest ogästvänliga platser. Resan förde vårt sällskap om 10 ryttare tillbaka i tiden och tankarna tog en tillbaka till hur det måste varit för 100 tals år sedan. När vi red in igenom de fjärran belagda byarna sprang barnen ut på gatorna och hela byn kom för att välkomna oss. Vi sov i tält under 1000 stjärnor. Hingstarna tar sig fram igenom de för oss mest omöjliga terräng och förde oss hela vägen till sanddynorna i Sahara. Att få uppleva världen från hästryggen skapar minnen man sent kommer glömma.”
Hedvig Samaras
”Mitt bästa hästminne är från när jag var 19 år och backpackade på Nya Zeeland. Jag jobbade för mat och husrum på ett hostel och granngården var ett fullblodsstuteri. Jag tog mod till mig och frågade om jag fick rida där och det fick jag. Jag satt upp på ett fuxfärgat fullblod med vakna ögon och sen bar det iväg. Först i trav upp och ner för små gröna kullar och så kom vi äntligen ut till den öde, vidsträckta stranden. Det var bara att lätta på tyglarna så flög hästen iväg i den snabbaste galopp jag någonsin upplevt. Det dånade i öronen och ögonen tårades av farten och saltvattnet som stänkte runt hovarna. Efter vad som kändes som flera kilometer slutade stranden i en bergvägg och jag pullade upp hästen. Lugnt och lyckligt (och lite skakigt för min del) skrittade vi tillbaka till stallet. Detta glömmer jag aldrig!”
Cecila Kalin
Inga svar