När det inte går som man hoppas

Jag tror att de flesta av er som läser här även följer mig på Instagram eller FB, men jag känner att det här är en för stor sak att bara låta passera obemärkt. Helst vill jag bara skriva roliga och bra saker på bloggen, men det går ju inte, för sådant är inte livet. Att Anea skulle få föl i år var ju på något vis årets ”happening” och en sak som alla har intresserat sig för, så jag känner att jag måste skriva några rader om det även här.

Det drog ju ut på tiden med dräktigheten, närmare bestämt fem veckor. En månad är tydligen inte ”helt ovanligt”, men det är klart att jag började bli orolig mot slutet när det aldrig hände något. Det kom dock ett föl till slut, en liten kopia av Anea, den 27 juni. Själva fölningen gick ”by the book” och var inte det minsta dramatisk. Men däremot var fölet långsam med att komma igång, och extremt vek i kotorna. Nu kan det ju vara så när det är nyfödda, och jag har ju inte haft föl tidigare, så jag tänkte att jag kanske ändå bara överdrev. Jag hade dock en rätt dålig magkänsla från start, jag vågade liksom inte vara glad över det hela. Med lite hjälp kom dock fölet på benen och började äta ordentligt och morgonen efter verkade också allt bra till en början, men sedan låg hon ner mer och mer. När vi försökte oss på en första promenad ville hon inte följa sin mamma och verkade slö. Anea verkade mammig första dagen, men dag två betedde hon sig stressat och var inte sig själv, så jag tror att hon kände att det var något fel.

Lång historia kort så åkte vi in till Ultuna dagen efter. Då hade fölet slutat dia och låg bara ner. När vi kom in var de verkligen proffsiga och snabba och gav henne syrgas och dropp, och hon verkade först piggna till. Tydligen var hon underutvecklad (trots att hon var sen) och vi hoppades såklart på att hon skulle komma igång med hjälp, men det visade sig att hon hade fått en blodförgiftning. Hon hade fått i sig råmjölk och hade antikroppar, men antagligen räckte inte det pga hennes storlek, och eftersom hon var så klen så var hon också extremt infektionskänslig. Det var med andra ord inget att göra.

Anea fick stå kvar över natten med sitt döda föl i boxen, för att hon skulle få förstå själv vad som hade hänt. När jag kom nästa dag för att hämta hem henne så hade hon grävt ner den lilla i halmen. Jag var rädd att Anea skulle vara stressad och orolig, men hon gick på släpet snällt och är nu hemma igen med sin kompis Grodan. Jag är väldigt tacksam över att det verkar ha gått bra med henne i alla fall, det är tufft nog ändå. Någonstans hade jag det här på känn mot slutet – att allt inte stod rätt till. Det gör det inte mindre sorgligt, men jag hade nog redan förberett mig på det. Jag är ledsen, men inte chockad, om man säger så. Det hade nog också varit värre om det hade hunnit gå längre tid. Jag hann inte fästa mig vid fölet på så kort tid, men hela saken är naturligtvis sorglig och hemsk och känns så oerhört onödig.

Jag hade verkligen sett fram emot att göra något endast för att det skulle vara roligt. Självklart tycker jag att hästarna och mitt jobb är roligt, men det är också förknippat med en hel del krav – både kring prestation, att leverera en bra tjänst, att vara en duktig ryttare, att tjäna pengar på en rätt omöjlig idé, och att jobba väldigt mycket och hårt. Det här var min present till mig själv efter 10 års slit – något som bara skulle vara kul och kravlöst, ett nytt kapitel, och såklart ett sätt ett behålla en del av Anea, som i år blir 18 år. Det hade också kunnat bli en riktigt fin häst med väldigt bra stam, och jag tror att Anea hade varit den bästa mamman. Jag känner mig dränerad på energi, men jag kan samtidigt inte ge upp, det är att svika sig själv. Jag försöker samla ihop mig på min semester, och det här är något jag får försöka lägga bakom mig.