Grodan har tränat på rätt bra under vårvintern, men plötsligt kändes hon trött och har fått en kortare paus. Ibland blir jag lite stressad av tanken på att hon är 8 år och ”ligger efter” så mycket, men när hon kom hit var hon ju inte alls tränad, utan bara ”riden”. Det gick egentligen inte ens att göra en halvhalt om jag tänker efter. Första året reds hon dessutom lite sporadiskt här, så jag har ju bara lagt mer seriöst jobb på henne sista året. Men visst, jag trodde det skulle gå snabbare att göra en ”quick fix” av henne än vad det har gjort. Å andra sidan trodde jag inte heller att jag skulle vilja behålla henne, så det är väl både bättre och sämre än väntat kan man säga.
Nu joggar jag henne och jobbar bara med kontakt och form, mycket i skritt. Grejen är att om hon är obalanserad blir hon direkt spänd, kort i formen och kryper ihop. Då blir även takten snabbare och hon har inte ryggen med sig. När jag lyckas rida henne i rätt balans så får jag ett bättre ”sug” mot bettet, hon får mer plats för bakbenen och hittar bitvis fin schwung i traven nu. Det är dock väldigt skört, och går i princip att hålla det på raka spår och kanske en stor volt utan att tappa det. Målet är ju såklart att hon ska kunna gå så på mindre volter och i rörelser, men det orkar hon inte ännu. Hon känns mer som en 6-åring på god väg, än en 8-åring.
Ju mer jag håller på med detaljer desto svårare blir det. Men jag tror och hoppas att om jag verkligen lägger en bra grund så blir det lättare sedan. Jag undrar bara hur mycket tid det kommer ta… Positivt är dock att jag tycker att hon är såpass rolig att rida att jag lätt kan skritta en hel timme utan att ha det minsta tråkigt. Och nästan varje pass är givande på något sätt, för jag får tydligt kvitto av henne när det blir rätt. Dessutom är hon väldigt kommunikativ även i stallet. Men just därför kan jag inte hasta vidare när hon säger nej – jag skulle sabba hela hennes arbetsglädje och det vill jag verkligen inte!
En favoritbild på Grodan.
Inga svar