En vecka in på det nya året tänkte jag försöka sammanfatta det förra, så gott det går. 2018 var rätt jobbigt på många sätt, i alla fall någonstans i mitten. Jag började optimistiskt (det gör man ju alltid) efter en ganska tuff höst 2017 när jag försökte hitta häst och det var en del vändor där som var stressande. Bland annat blev jag tvungen att skicka tillbaka en häst som faktiskt visade sig vara farlig. Det är första gången det händer, och jag är så lättad att den hästen kom från en hästhandlare så att jag kunde byta.
Så förra året började med en ny häst som jag fick i inbyte, och det var Dario, som kom i januari. Min minsta häst, som brukar vara mycket uppskattad.
Dario och Sofia Ågren på tävling i somras, där de kom 5:a i en LB3
Jag och Dario i höstas. En höst när det gick att rida i kortärmat…
I mars köpte jag min största häst, med 180 över manken. Velle hade varit här redan hösten innan, men då lånade jag honom. Han åkte tillbaka till sin ägare under vintern, men så kom tillfället när det passade oss båda att jag istället köpte honom, så då kom han tillbaka hit. Jag hade inte tänkt köpa häst just då, men ibland kan man inte säga nej.
Det är fortfarande en del jobb kvar på en så stor häst. Han behöver bli starkare och mer balanserad, men det har hänt massor under ett år.
Under sommaren blev Fantasi dålig. Hon var 19 år och hade en bronkit som eskalerade såpass att hon blev flåsig att leda ut i hagen till och med. Det blev dags att ta adjö efter 6 år ihop och massor av bra lektioner och tävlingsstarter med mina elever. En riktig pärla!
Tur i oturen så kom det en trevlig häst på kurs här under sommaren, som jag skämtsamt sa att jag gärna skulle ta över. Lustigt nog så var det faktiskt aktuellt, och jag fick den stora äran att ta över Caribo, som är en suverän lektionshäst! Han blir 18 år i år, men jag tyckte att han var såpass bra att det ändå kändes rimligt att köpa en så ”gammal” häst när den kan gå in direkt i verksamheten och göra många elever glada. Han har tidigare startat MsvB och min elev Marie Engström hann göra en start i LA3 i höstas där de kom 2:a.
Än så länge så låter det som frid och fröjd, men under sommaren fick Qurre en spricka i hovbenet och blev jättehalt samtidigt som det visade sig att Affe hade en lös benbit som måste opereras bort. Att ha två långtidskonvalescenter samtidigt är inget drömläge precis, och det är en stor oro att inte veta hur det kommer att gå. Just nu är dock båda igång igen och Affe verkar ha tagit operationen bra, så det är bara att hålla tummarna för att han håller på sikt.
Anea fick gå in i verksamheten som ”vikarie” så det löste sig ändå rätt bra. Jag hade egentligen tänkt tävla ett år till, och hade haft många bra träningstillfällen under vintern, men insåg ändå att vår tävlingskarriär faktiskt var över. Det kändes inte rätt att försöka pressa ur henne mer och det var inte roligt när jag själv kände att jag ville mer än hästen. Hon har gjort enormt bra prestationer utifrån sina förutsättningar och jag kände att det var dags att sätta punkt efter 10 år ihop. Men bara punkt för träning och tävling!
Jag betäckte henne i somras med Bon Coeur (som om någon har missat det..) och hon blir sakta men säkert rundare runt magen nu. Jag har kunnat använda henne som lektionshäst hela hösten och låtit mina elever prova seriebyten, piruetter och passage. Nu drar vi dock ner ytterligare på tempot, men jag kommer att hålla igång henne ett tag till. Och så håller vi tummarna för ett fint föl som väntas i slutet på maj. Det känns jätteroligt och spännande, men det har varit jobbigt att ”göra slut” och jag har själv inte tränat och tävlat så mycket i år, så det har bitvis varit lite deppigt faktiskt. Samtidigt har jag själv också behövt en slags paus efter flera års extremt hårt jobb, så det kanske var nödvändigt.
En riktigt lång resa från att vara ett tillridningsprojekt till att starta svår klass. En fantastisk häst!
Den som har fått ta över efter Anea är just nu Grodan. Hon har många kvalitéer och jag hoppas vi kan snäppa upp under det här året som kommer. Vi hann bara med två tävlingar förra året, varav hon kom 2:a i den ena och nästan slängde av mig på den andra. Hon har lite mer nerv än Anea kan jag konstatera, men det är det jag vill ha! Jag tror att Grodan har en hel del att komma med på sikt, men det är en mognadsprocess.
En sista häst införskaffades under hösten. Cesar dök upp ”av sig själv” och jag kunde inte säga nej. Han är utbildad upp till GP-rörelser och har startat MsvB. Inte helt lättriden pga att han rör sig stort, men en gentleman som låter eleverna prova sig fram. Just nu (…) ligger jag lite ”plus” på hästfronten, men jag har insett att det är bättre att ligga steget före eftersom det alltid händer saker. För tillfället har jag 9 hästar, men Grodan rider jag själv och Anea är dräktig. Hästarna är väldigt olika och en riktigt bra blandning för olika typer av ryttare. När 2018 slutade så tror jag att jag hade bättre hästmaterial än någonsin, men det är massor av jobb och slit bakom det. Fast också en gnutta tur – jag är SÅ TACKSAM mot dem som vill sälja hästar hit och till och med hör av sig själva. Det känns så himla bra att jag får det förtroendet!
För egen del då? Inte så mycket tävlingar, utan bara ett fåtal starter med Grodan och Gloria (en inackordering) – som tyvärr skadade sig så fort vi var kvalade till MsvB. Nu är hon igång igen så vi får hoppas på ett bättre 2019. Jag har försökt ge mig själv mer tid till annat, och på det personliga planet har året varit väldigt bra på det stora hela. Jag har gjort mer saker utanför jobbet, mer tid med vänner, mer tid med Torbjörn. Även om jag inte har tränat och tävlat så mycket så har jag försökt ta tag i andra saker för min egen del. Jag har även påbörjat utbildning för att bli MsvB-domare, så det står inte helt stilla, även om min känsla det här året har varit att det inte händer tillräckligt mycket. Men det som har hänt är inte saker i ”mängd” eller på pappret, utan sådant som inte syns men kanske ger en bättre grund för det fortsatta jobbet.
Vinst med Gloria i MsvC
Bortsett från hästarna så har andra saker också färgat det här året. Sommarens torka var en stor grej, som kanske redan är glömt av vissa. Även om vi löste det med foder snabbt, och inte själva är bönder, så påverkade det mig mycket. Det här är sannolikt ingen tillfällighet, utan jag tror att vi måste börja inse att klimatförändringarna faktiskt har börjat påverka oss. Det är lätt att vifta bort med att det bara var en varm sommar, men jag tror inte att det är så enkelt. Det här är något vi kommer behöva ta på allvar. Jag hade för första gången på 15 år bokat en semesterresa med flyg, vilket kändes riktigt fel när det här kom så nära. Jag kommer att avstå från att flyga fortsättningsvis också, om det inte är nödvändigt. Jag tror att vi alla måste börja fundera mer på hur vi lever och vilka resurser vi gör av med. Vi är oerhört lyckligt lottade här, men det är inget att ta för givet. Jag hoppas att årets sommar inte blir lika torr som den förra, det vore förödande för många lantbruk som redan går på knäna.
Summan av 2018 är en konstig blandning. Fina hästar, en stor omställning för mig med Anea, riktigt bra kurser och elever som utvecklas massor. Ett bra år för mig privat, samtidigt som jag har haft många mörka tankar om framtiden. Inte för mig eller mitt företag, utan för världen. Förhoppningsvis kommer det att leda till förändring, men jag vet inte. För 2019 hoppas jag på det. Och för egen del hoppas jag på utveckling för Grodan, ett fint föl, att hästarna får vara så friska som det går och att mina elever kan tävla lite mer.
Och hör och häpna, det här året firar jag 10 år som egenföretagare. Med andra ord kan ni räkna med att bli bjudna på fest under sensommaren!
Inga svar