Nu är jag hemma igen efter två dagars C-tränarutbildning. Den här gången var det lite roligare ämnen, bl.a. tömkörning med Bo Jenå (han är verkligen grym!), exteriörbedömning, löshoppning samt unghästclinic med både hoppning och dressyr. Det var bra inspiration och jag blev nästan sugen på att hoppa igen. Tror dock inte det är något jag kommer att göra, men köpa bommar borde jag göra snart så att man i alla fall kan jobba med cavaletti och liknande.
Den ”röda tråden” har genomgående varit vikten av uppvärming, att ge hästen tid (särskilt då unghästar som kan ha väldigt olika förutsättningar), och grundridning. Inga nyheter men alltid viktigt! Tänk att det ändå är den ”enkla grundridningen” som oftast känns så svår! Tror tyvärr att det ofta är vi själva som krånglar till det så mycket, kanske i synnerhet i dressyrarbetet, hoppningen känns mer konkret tycker jag. För egen del kan jag tycka att det är ganska ”lätt” att ha en bra teori bakom ridningen men det svåraste i praktiken är att få sin EGEN kropp med sig. Så länge man själv inte är avslappnad eller har för mycket annat i skallen så fungerar ju inte ridningen tillräckligt bra ändå.
Det syns väldigt väl även på ens elever, kommer man stressad till ridningen så tar man det med sig upp i sadeln. Tror att det är flera av oss som skulle må bra av några djupa andetag innan uppsittningen?
Inga svar